Hej vänner!

I mitt senaste inlägg berättade jag att jag skulle läsa förre statsminister Ingvar Carlssons nya bok ”I sällskap med döden”. Jag lovade också berätta vad jag tyckte om boken ifråga. Så nu gör jag det.

Boken handlar om hur döden kommit att påverka honom och hans utveckling både privat och i hans politiska karriär. För döden kommer ju ofta slumpmässigt och oväntat och gör att planer, förhoppningar och trygghet gör en paus, innan vägen man knallar på byter riktning. För Ingvar Carlsson hände det redan när han var 12 år och fann sin far död på sin arbetsplats. Han tror att att hans inre oro och önskan att kontrollera verkligheten, kan sammanhänga med det. Det finns saker han berättar som jag känner igen. Som återkommande drömmar att hans far fortfarande levde och att allt bara var ett missförstånd. Själv drömde länge, även som vuxen, att min mamma fortfarande levde på en institution någonstans, fast ingen hade berättat det för mig.

Ingvar berättar om sin mamma som trots faderns död, som ensamstående mor under mycket svåra ekonomiska förhållanden lyckades försörja och stödja sina barn. Alla tre blev framgångsrika och välutbildade tack vare henne och hennes stöd. Måste varit en fantastisk kvinna på alla sätt och vis.

En annan död som påverkade Ingvar i djupet var när FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld störtade och dog hösten 1961. Han var ju på någon sorts fredsuppdrag i Kongo för att försöka lösa inbördeskriget där. Jag började ju skolan 1961 och har något minne av att det var någon sorts ceremoni för att uppmärksamma detta i skolan.

Men nästa död han skriver om minns jag mycket väl. Det var när president Kennedy blev skjuten i Dallas 1963 och jag var nio år. År 1968 sköts ju därefter hans bror Robert ihjäl när han var demokraternas presidentkandidat. Några månader tidigare hade Martin Luther King skjutits i Memphis. Det året var ett jävla år förresten. I augusti anföll och ockuperade Sovjetunionen tillsammans med några av de quislingregimer de tillsatt i Östeuropa Tjeckoslovakien. Något som nog påverkat mig en hel del fast jag bara var 14 år då det hände. Att det sedan följdes av Marin Luther Kings och Robert Kennedys död, gör att 1968 för mig varit ett otäckt år. Så när folk på vänsterkanten drömmande talar om detta år och tänker på det revolutionära Paris och den vänstervåg som drog genom Europa, så blir jag alltid lite sur. För jag tänker på filosofistudenten Jan Palach som i förtvivlan tände eld på sig själv i Prag i protest mot ockupationen. Kanske en rätt meningslös protest mot övermakten. Men som jag funderade mycket över som 14-åring.

Ingvar Carlsson var ju arbetskamrat och privat vän med Olof Palme. Så mordet på honom var en personlig tragedi och en händelse som förändrade hans livsresa. De hade samarbetat mycket nära och kompletterat varandra. Nu fick han plötsligt i sin sorg ta på sig ett uppdrag, som han nog gärna avstått från, om jag förstår rätt. Han blev ombedd att ta över som statsminister och av plikt och utan lust tackade han ja. Han beskriver att han i början kämpade på, utan att känna någon större arbetsglädje. Det tog något år innan det kändes bättre och han till och med kunde trivas med sin uppgift.

Han skriver också om hur det hemska mordet på Anna Lindh 2003 ändrade historien. För om inte det skett hade hon säkert blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. För det var, enligt Ingvar, helt klart att hon skulle efterträda Göran Persson på den posten. Hade säkert blivit betydligt bättre för partiet och dess framtid.

Han skriver om andra dödar som påverkat världspolitiken. Som morden på Indira och Rajiv Gahndi. Som mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin 1995 då han mördades av en högerextrem nationalist. Som därigenom uppnådde sitt mål att krossa den inledda fredsprocessen. Kanske för gott.

Det näst sista kapitlet i denna bok handlar också om sorg. För hans livskamrat Ingrid som han levde med sedan tonåren började få symtom som först var små och diffusa för att sedan bli allt värre. Hon verkade glömma vad hon precis sagt och och fråga saker som hon dagen tidigare frågat om. Det blev allt tydligare att hon inte fungerade kognitivt som tidigare. Efter några år fick hon diagnosen Alzheimer. Hon bodde hemma och vårdades först av Ingvar själv under flera år. Som många äldre som av lojalitet med den de älskar försökte han in i det längsta ta hand om henne till han själv var helt slut och inte inte orkade längre. Nu bor hon vad jag förstår på någon typ av vårdhem och är rätt borta från världen. Hon lever men den hon en gång var finns inte längre. Så nu får han sörja en levande efter all sorg efter de som dött.

Det sista kapitlet handlar om hans uppdrag från FN och Kofi Annan att undersöka varför FN inte ingrep och förhindra folkmordet där 1994. Ett folkmord där under tre månader mördades över en miljon människor. Ingvar fick under detta uppdrag en ny syn på människan och hur nära det är mellan medmänsklighet och grymhet. Mellan omsorg och fullständigt barbari. Det hände då i Afrika och hade tidigare hänt i Europa. Det kan vara väldigt nära till Auschwitz. Ligger bara en bit från Ukraina för närvarande.

Nu har jag berättat lite om vad som står i denna bok. Det står mycket mer så jag rekommenderar er verkligen att läsa den. I sin historiebeskrivning av det som hänt under hans karriär hoppar Ingvar Carlsson över en del känsliga saker, som han nog inte vill skriva om. Som Geijeraffären, Raineraffären och allt vad de kallades. Jag får också en känsla av att han nog inte var så förtjust i en del av sina efterföljare på statsministerposten. Vare sig de var socialdemokrater eller moderater. Vilket jag förstår. Men helt klart är han en plikttrogen lojal och hederlig karl, både privat och i sin yrkesroll. Som av döden ibland kastats hit och dit på livets hav. Men som älskar sin fru och är stolt över sina barn. Men läs boken vet jag! Speciellt om du är i min ålder och vill bli påmind om saker som hänt i världen under ditt liv.

Peter