Hej vänner!

Jag är i Stockholm och igår kväll sköts en kille ihjäl inte så långt ifrån där jag bor. Han var tydligen en kriminell typ och en del av den organiserade brottslighet som plågar landet vi lever i. I ett land där nu två 14-åringar och en 13-åring nu mördas efter dragits in denna verksamhet. Barn som aldrig fick bli vuxna. Hur fan har det blivit på det här sättet.

Nu tycker man att våra folkvalda skulle sätta sig ner och gemensamt fundera på vad som kan göras åt denna utveckling. Istället ägnar man sig åt att söka fördela ansvaret för att det har blivit såhär. Och denna fördelning är enligt de som valt att företräda oss sådan, att ”de andra” har nästan de fulla ansvaret och vårt eget är ytterst marginellt, om det överhuvudtaget finns Om man läser Aftonbladets ledare så har statsministern efter ett år ”tappat kontrollen”. Innan valet så sa den dåvarande oppositionsledaren exakt samma sak. Så jag misstänker att språkvalet inte var slumpmässigt, utan en betalning för gammal ost. Den alltid så ödmjuke och lite osäkre författaren Jan Guillou framförde i samma tidning ungefär, att sanningen är att kriminaliteten minskade och att detta undanhölls av de onda högerkrafterna. Han hänvisade till statistik på det sätt som är rätt poppis, för att det är sant. Men det är också sant att antalet människor som får cancer har ökat sedan 1970. Men också att färre dör i cancer sedan dess. Vilket för de som gör så, inte är till mycket tröst. Så man kan välja att blåsa upp ökningen eller minskningen och ändå säga sanningen. Men valet av fakta påverkar onekligen tolkningen av verkligheten.

Det finns ju ett talesätt som visst kommer från Mark Twain och lyder "Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik". Det håller jag inte med om. Naturligtvis kan man ljuga och hitta på siffror som stöder det egna påståendet. Men det är ju bara en lögn bland annat ljugande. Om exempelvis Putin kommer dragande med någon statistisk siffra, så är den säkert bara påhittad och falsk, som allt annat han säger. För det är ju rätt lätt och avslöja Putin när han ljuger. Det är ju bara att kolla om han öppnar käften och säger något. Det samma gäller ju för hans storljugande kompis, Trump i USA. Även där kan man vara säker på att han ljuger, om han kväker fram något med sin äckliga grodmun.

Men om man bortser från sådana rena lögnare, så kan man ju likt Jan Guillou vara listig och välja ut fakta som talar för ens rätt svaga argument. Man ljuger inte, men väljer ut det som passar med hur man vill att världen och verkligheten skall se ut. Det är listigt, manipulativt och lite smart. Jag tycker personligen rätt illa om omnipotenta och manipulativa människor. Hur smarta de än är. Men annars är ju statistik ett bra sätt att beskriva och analysera verkligheten. Mitt jobb bygger ju till stor del på statistik och statistisk analys. Det kunde jag nu skriva mycket om. Men det orkar jag inte. Dessutom skall jag ju sluta jobba och numera räknar ju datorer ut konfidensintervall och annat som jag en gång la ner mycket tid på. Vilket är bra ty det var rätt tråkigt och är skönt att slippa göra med papper och penna.

Jag vill ju helst inte skriva om politik och kontroversiella saker i denna blogg. Lite fegt skriver jag väl mest om sådant, som jag tror inte någon normalbegåvad person kan reta sig på. Som att den nuvarande ryska presidenten och den förra amerikanska dito är idioter. Om någon har en annan uppfattning, så är det ju något fel i huvudet, på denne någon. Det tror jag ingen av mina vänner har. Så det är rätt okontroversiellt och riskfritt att skriva. Men om annat är det ju betydligt känsligare. Så där idkar jag viss självcensur. Feg som jag är. Å andra sidan är jag inte medlem i något parti och känner ingen lojalitet med någon av dem. En del av dessa tycker jag mycket illa om. Andra inte fullt så illa om. Men det är väl inget jag egentligen gillar. Jag såg en stund på en partiledardebatt för några månader sedan. Det var ett jävla hetsigt kattrakande och jag kände någon sorts avsmak över alltihop. Ovärdigt på något sätt, när det är krig i vår närhet och det skjuts och sprängs dagligen i vart enda  hörn i landet. Man får liksom lust att ropa: men för helvete skärp er.

Jag hörde förresten om en annan genial jävel. Han var läkare och hette Walter J Sacket. Han skrev den bästsäljande boken ”Bringing up babies; a family doctor's practical approach to child care.” Den kom ut 1962 och i den sa han att man skulle ignorera gråtande bebisar, för om man brydde sig om deras gråt skulle risken finnas att de växte upp till något så otäckt som socialister. För de skulle då lära sig att man genom att skrika kunde få sina behov tillfredsställda. Han föreslog också att man två dagar efter födelsen skulle ge spädbarn bröd, grönsaker efter 10 dagar, kött efter 14 dagar och efter nio veckor var det dags att ge de små bacon och ägg. Från sex månader tyckte han att man kunde ge sin bebis svart kaffe utan mjölk. För han ansåg att mjölk var hälsovådligt. Nu tror ni nog att jag skojar. Men det är faktiskt alldeles sant och också att boken var en bästsäljare. Inte konstigt att det är något fel på amerikanerna. Men få av dem blev ju socialister och nu vet ni varför.

Idag firas det förresten att kungen suttit på tronen i 50 år. Jag minns mycket väl de där dagarna när den gamle kungen låg på sin dödsbädd och samtidigt pågick det så kallade Norrmalmstorgsdramat. Så dog den gamle kungen och vi fick en ny som verkade vantrivas oerhört med att bli kung. Jag minns jag tyckte synd om honom för han var uppenbarligen jävligt nervös och osäker. Dessutom hade han blivit rätt mobbad och missförstådd. Man antydde att han var lite tom i kartongen och drev med honom för att han hade haft en jobbig skolgång. Inte minst de som tyckte illa om monarkin var rätt taskiga mot honom. Jag har alltid tyckt det var orättvist och dumt. Kungen är dyslektiker och har haft stora svårigheter med detta bekymmer. Men jag, som i mitt yrke träffat många med den typen av svårigheter, kan bestämt säga att dyslexi inte har ett jävla något med bristande begåvning att göra. Där emot är det nog ingen slump att många kreativa och konstnärliga människor har just detta problem. Varför vet jag inte. Jag tycker inte något vidare om den ärftliga monarkin som sådan och tycker att den är konstig i princip. Men dyslektikern Carl Gustaf Folke Hubertus har jag ju lovat att försvara. Så det tänker jag göra. Ge fan i att vara dumma mot honom. Så det så.

Peter