Hej vänner!

Det har på något sätt blivit svårt att skriva om det lilla livet. Om vardagens problem och skojigheter. När jag började skriva här handlade det mesta om sådant. När jag inte ljög ihop små berättelser om vad påhittade släktingar till mig råkat ut för. Men nu har den stora världens allvar och ondska liksom tagit över och gjort det svårt för mig att behålla glädjen och tankarna inför den lilla vardag, i vilken jag lever. Det blir liksom löjligt och lite meningslöst att skriva om den, i denna farliga och hotfulla tid. När det pågår ett krig, som ytterst är ett krig mellan ett litet lands och folks rätt att existera och välja sin egen framtid eller krossas av en diktatur styrd av brottslingar. När det i Sverige skjuts och sprängs i en omfattning som hotar människors trygghet och frihet. Skjutningarna har ju blivit vardag så man knapp orkar läsa om det längre.

Nu var det en sådan i Sandviken. Där hade en äldre blind man gått på puben för att dricka en öl. Jag gissar att han kanske inte hade så många andra nöjen. För det är ju en hel del sakar som man blir utestängd ifrån som blind. Han var visst runt 70 år och alltså i min ålder. Nu blev han skjuten för han satt i närheten av mördarens tilltänkta offer.

En liten kille på tretton år och två 14-åriga killar har hittats mördade. De hade på något sätt blivit indragna i den organiserade kriminalitetens verksamhet. Tydligen hade de gjort något som retat deras uppdragsgivare och misshandlats och mördats på grund av detta.

Det hela är alltså en katastrof och man tycker att våra folkvalda representanter nu borde kunna sätta sig ner och fundera på hur de skulle kunna stödja varandra i kampen mot denna kriminella ondska. Men jag läste att två före detta ministrar sagt att Sverige blivit farligare, sedan det förra valet och därmed antytt att denna utveckling beror på den nya regeringen. Men jag har ett bestämt minne att Sverige på den punkten inte var något idylliskt Shangri-la före valet. Tvärtom sköts och sprängdes det rätt flitigt även då och att en orsak till dessa före detta ministrars valförlust, var just detta faktum. Men nu hade väl man träffat en valstrateg och kommit överens om att det var dags att utnyttja denna utveckling politiskt. Faktiskt blir jag lite illa berörd och tycker det är cyniskt. Men dessa ministrar tänker väl som politiker. Varför visa ödmjukhet? Sådant är för svaga själar. Sådana som i sitt oförstånd, erkänner både sitt ansvar och sina brister. Något man om man vill bli minister igen, inte bör erkänna. Det värsta är att de kanske har rätt i, att visa svaghet är en dålig strategi om man vill bli en framgångsrik politiker och nå politikens högsta höjder. Vi andra, som går runt med våra fåniga fel och brister och är dumma nog att erkänna dem, lär nog aldrig bli ministrar. Iallafall är chansen för det försvinnande liten. Vilket kanske är tur.

Vi lever alltså i en otäck tid. En av de värsta jag levat i. Ibland känns på något sätt som jag lite tappat fotfästet och börjat känna mig främmande inför verkligheten. Som den har blivit som en jävla mardröm som man bara vill vakna ur. Vakna upp och tänka ”det var bara en dröm”. Gå upp och pissa, för att sedan gå och lägga sig igen. Vilket förresten är en nattlig sysselsättning som många ägnar onödigt mycket tid åt, i min ålder. Så står vi där om natten, vi gubbar födda i början på 50-talet och pissar i vår ensamhet. I bästa fall med någorlunda tryck i strålen att glädja oss åt. I värsta fall får vi stå där rätt länge, medan den besvärande hårväxten i näsan och öronen blir allt värre.

Det är en tid när man borde palla äpplen och spela hartsfiol. Spelar någon hartsfiol nuförtiden? Det var rätt kul. Speciellt om den man spelade för någon dum typ, som man inte gillade. Var köper man björntråd och harts nu för tiden? Jag är liksom lite sugen att spela för vissa, som behöver livas upp av lite gnälliga toner. Några timmars hartsfiol skulle säkert göra dem till bättre människor. Andra har för mycket äpplen och bör nog befrias från lite av sitt överflöd. Skulle de bara må bra av. En del har för mycket andra på tok för lite och det gäller inte bara äpplen förresten.

Idag skall jag förresten gå till biblioteket och hämta en bok som jag beställt. Många måste velat läsa denna bok, för jag har fått vänta över en månad innan det blev min tur. Det är före detta statsminister Ingvar Carlsson nya bok ”I sällskap med döden”. Ingvar Carlsson har bytt från K till C när han stavar sitt efternamn. Varför vet jag inte. Jag har iallafall för mig, att han när han var statsminister stavade sitt namn med K. Hur som helst har jag på något sätt alltid tyckt bra om Carlsson. Kanske för han på något sätt påminner om Tage Erlander. Bägge blev ju mer eller mot sin vilja statsministrar och hade väl kanske egentligen hellre sluppit ta detta uppdrag. Bägge hade en personlighet som jag uppfattade blandade ideologisk övertygelse med en beredskap att lyssna på andra med intresse. Även på sådana vars politiska övertygelse var en annan än deras. Bägge behöll någon sorts värdighet, även när de blåste snålt och de blev kritiserade. Hasse och Tage var förresten taskiga och sa att Ingvar Carlsson såg ut som en sko i fejset. Det var helt fel. För även om Ingvar Carlsson kanske inte är någon Adonis, så ser han, enligt min uppfattning, inte alls ut som en sko.

Nu har alltså ovanstående Ingvar skrivit en bok som heter ”I sällskap med döden”. Hans liv kom ju att påverkas vid flera tillfällen av andras död. När jag läst boken skall jag återkomma med en recension. Döden är ju ett jävla sällskap kan jag tala om, som tidigt fick honom som följeslagare genom livet. Ingvar Carlsson pappa dog när han var 12 bast och så gammal var jag också när min mamma dog. Nu är alla i mina föräldrars generation borta och jag och min kompisar börjar stå på tur. Men än så är det rätt många som tagit nummerlapp före oss födda 1954. Ingvar Carlsson är till exempel 20 år äldre än mig. Så kanske han kliver av innan mig. Men det kan man aldrig veta. Han kanske blir hundra och jag får ställa in hojen före honom.

Jag är oftast rätt skraj för att dö. Men kanske mest för att vägen dit skall bli besvärlig. Sedan är det ju liksom inte så mycket att göra åt, utan bara att acceptera. För kanske är det något rätt allmänmänskligt att var rädd för döden. Alla religioner brukar ju innehålla någon sorts löfte om evigt liv. En del tror på att själen vandrar vidare. Andra på att man kommer till himmelriket. Det finns ingen religion som bara konstaterar att när du är död är du död, en gång för alla. Det är slut, finito, The End och hej då. Du kommer inte återuppstå eller hamna i himlen. Så tror jag. Men om jag har fel så tänker jag komma tillbaks och spöka lite för er. Då får ni inte bli skraja. För det är bara jag som kollar in lite, när du står i duschen om du är tjej. Men kanske jag blir en bättre människa som död och uppför mig. Vi får väl se.

Nu skall jag gå ut i solen och ta tillvara denna dag. Som är den första dagen på resten av mitt liv minsann. En floskel som trots allt är värd att begrunda.

Skicka lite stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Slava Ukraini

Peter