Hej vänner!

Något är fel i världen. Jag undrar när detta fel uppstod. Om det var vid jordbruksrevolutionen för 12000 år sedan. Eller vid industrialiseringen under 1800-talet. Eller på grund av kolonialismen. Eller är det nationalismen som ledde in framtidens tåg på fel spår. Som ledde fram till de totalitära idéer som ledde till det förra seklets katastrof.

Vad det en är som orsakat detta fel så verkar det helt jävla omöjligt att reparera. Fel är det och fel fortsätter det att vara. Som en jävla oljetanker som inte slår back i tid glider vi vidare rätt in i kajen med ett jävla brak som följd. Men vad skall man tro om en mänsklighet som innehåller folk som röstar, på de största knäppgökar som går att hitta. Som håller på att förstöra vår egen planet och utrota många av de djur som lever på den. Som dansar kring guldkalvar och och mammon som dessa var gud själv. Om den gud, som en del säger sig tro på, får se eländet, så vänder han väl bort sitt ansikte i vämjelse över alltihop. Som sagt, något är jävligt fel.

När muren föll i Berlin så hade man ju ett visst hopp att vi skulle gå mot bättre, fredligare och tryggare tider. Men då lurade man sig själv. För de onda, grymma och dumma fanns ju kvar och skulle ju återuppstå efter ha vilat upp sig några år. Som Hydran vars huvuden uppstod som två, när ett huggits av. Det är då själva fan.

Något är alltså fel och Astrid Lindgren fick aldrig nobelpriset.

Som ni kanske anar är jag inte på något vidare humör. Ute är det höst. För någon dag sedan var det fortfarande sensommar och rätt varmt i solen. Nu har det blivit höst och betydligt kallare. Men i början på oktober kan det ju ibland bli några varma dagar. Ni vet de dagar som kallas brittsommar eller indiansommar. När löven är i guld och rött och det plötsligt blir soligt och hyfsat varmt. En sista sprattling av ljus och värme, inför det stora mörkret. Några dagar när man bör vandra stilla genom skogar eller paddla sakta genom skärgårdar. Några veckor senare står de nyss så vackra träden, som svarta siluetter mot himlen och vi går in i fem månaders vinter. Då björnar, grävlingar och mumintroll sover. Igelkottar och fladdermöss går i dvala. Vilket låter rätt förståndigt. Rävar och människor får gå runt och vänta i nästan ett halvår på förbättring. I mars kan man höra rävarna ropa på varandra, för då känner de sig kåta och lite ensamma. Då tänds ju Venus som aftonstjärna. Alla som om kvällen belyses av denna planet blir ju smått pilska. Gå ut och låt er belysas, så skall ni själva få se. Men dit är det för närvarande jävligt långt.

Jag kom att tänka på de böcker man i min generation fick läsa i gymnasiet. I alla fall i mitt gymnasium. Som Djurfarmen av Orwell, Flugornas Herre av Golding, Räddaren i nöden av Salinger, Dvärgen av Lagerkvist och Candide av Voltaire. Jag vet inte om det var något sorts gemensamt beslut som sa att vi skulle läsa just dessa böcker. I så fall var det ett bra beslut. För det är bra och tankeväckande böcker allihop. Jag har ju läst en massa annat sedan dess. Men kanske det man läser som ung får en annan betydelse på något sätt. Formar lite ens sätt att tänka och fundera. Djurfarmen är tydligen en för kommunismen fortfarande farlig bok. För den är förbjuden på Kuba och i Nordkorea, har jag läst. Dvärgen är ju en beskrivning av ondskan i dess renaste form. För Dvärgen är väl egentligen det onda som människan har möjlighet till. Den kom ju ut 1944 och då var väl denna ondska kanske lite extra aktuell. Det är den ju förresten nu också.

Candide går ju runt och råkar ut för den ena jävligheten efter den andra. Men vad som än händer går hans lärare Pangloss med och upprepar med en dåres envishet att vi lever i ”den bästa av världar”. Det får mig att tänka på vissa företrädare för ett stort parti, som också verkade tycka så och länge anklagade de som antydde något annat, för förtal och att smutsa ner sverigebilden. Men nu är den väl så nerskitad att börjar bli löjligt att försvara den. Vi lever ta mig fan inte i den bästa av världar och det är nog bäst att som Candide ”odla sin trädgård” och hoppas att ingen spränger den i luften en mörk natt.

Och det förbannade skjutandet och sprängandet bara fortsätter och fortsätter. Likaså det vidriga kriget i Ukraina. Jag läste att Putin och hans nordkoreanska kollega Kim Jong-Un har träffats och diskuterat hur de på bästa sätt skall utrota oss och alla andra västerländska demokratier. Som håller sig med sådant som mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, tryckfrihet, humanism och annat onödigt tjafs. Kaka söker maka, som man brukar säga. Men man måste ha jävligt ont om vänner, om man umgås med sådana, som får Pär Lagerkvist dvärg att verka vara en rätt snäll kille i jämförelse.

Men som Dante så riktigt påpekade: ”Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.” Men om det fortsätter så här är det väl risk att till slut bara stjärnorna blir kvar, till lite glädje. För ingen kommer finnas kvar och visa barnen hur Karlavagnen ser ut.

Er alldeles egen lilla solstråle

Peter