Hej vänner!

Jag kom på att jag inte längre vet riktigt hur mynten ser ut. För det var länge sedan jag betalade med något annat än kort. Jag kommer inte ihåg hur sedlarna ser ut heller. Men jag har några i plånboken för säkerhets skull. För om bankernas datorer pajar ihop, så skulle jag ju annars inte ens kunna handla ens en potatis. Om datorerna skulle vara trasiga mer än några dagar, så skulle ju hela systemet paja ihop. Eller så skulle bankerna behöva öppna sina kontor och snabbutbilda ett antal av sina anställda, att sitta i kassor och skriva in insättningar och uttag i kundernas bankböcker. Då kunde man passa på snacka lite med dessa nyutbildade damer och herrar. Kanske passa på att säga att damen har ovanligt snygga örhängen, om det är en dam man blir betjänad av. Som Ulla Billquist än gång sjöng: ”Varför försaka en enda liten stilla flirt”. Sedan går man från detta bankkontor med några hundra på fickan och lämnar en dam, som nog tycker att man är en ovanligt fånig gubbe. Men samtidigt kanske är lite glad över att jag tyckte hennes örhängen var fina. Ett kort möte i verkligheten, som värmer upp den kalla världen lite.

Jag har mycket lite kontakt med min bank förresten. För jag sköter allt sådant via datorn numera. Så det var länge sedan jag besökte ett bankkontor. Det är bekvämt, men lite tråkigt. Mitt bankkontor här i Visby, kan man inte heller besöka utan att först beställa tid. Jag borde kanske byta bank. Men det orkar jag inte just nu. Antagligen inte senare heller förresten. Dessutom tycker man säkert att jag är är rätt värdelös att ha som kund. Ingen man blir rik på precis. Å andra sidan blir jag ju inte rik på min bank heller. Så värdelös ränta som jag får på mina pengar. Just nu leder ju dessutom inflationen att de pengar de får låna av mig, tappar rejält i värde. Men jag skall inte klaga. För jag har stålar så jag klarar mig och inget jag behöver inhandla. Den enda anledningen till att jag skulle vilja vara rik, är att jag skulle vilja ge rejält med stålar till mina barn. Men de har ju också så de klarar sig. Det hade ändå varit kul att kunna överraska dem med några miljoner i julklapp. Men en sådan överraskning kan de tyvärr fetglömma.

Jag läste i morse i tidningen om att en av den ryske massmördarpresidentens kompisar hotade att med atombomber utplåna Warszawa och Vilnius. Varför man vill döda lilla Tadeusz 5 år eller hans storasyster Krystyna 12 år begriper jag inte. Inte heller vad Janis 15 år eller Anna 3 år har gjort för ont, som gör att man hotar bränna upp dem och deras föräldrar. Enda förklaringen är väl ren psykopatisk ondska av samma typ som byggde koncentrationslägren och samma typ av människor som initierade detta. Var fan kommer dessa människor ifrån och hur fan lyckas de alltid få makt och inflytande. När jag tänker på detta blir jag rent deprimerad.

Vintern har kommit tillbaka här i Visby. Men trots att det är snö och rätt kallt så hör jag att gråsparvarna kvittrar utanför mitt fönster och talgoxarna filar på och struntar i att det är vinter igen. Just nu skiner solen. Men det är rätt tillfälligt om jag förstått rätt. Snart är det april som enligt den engelske poeten T.S Elliot är den grymmaste månaden. Han har ju skrivit en lång och komplicerad dikt som börjar: ”April is the cruelest month, breeding Lilacs out of the dead land, mixing Memory and desire, stirring Dull roots with spring rain.” Varför denna månad skulle vara grymmare än andra månader vet jag inte. Men att denna månad blandar minne och begär är nog riktigt. Fast det finns det ju fler månader som gör. Men det är klart när man är 68 år som jag är, består blandningen nog ofta mer av minnen än begär. Vilket är tråkigt. När man var ung var det ju tvärtom. Vilket också hade sina sidor och ställde till det ibland. 

 

Peter

 

 

Hej vänner!

De sista året har jag fått rätt mycket tid att tänka. Vilket gett jävligt klent resultat. För ju mer jag tänker, desto mindre begriper jag. Om det fortsätter på samma sätt, kommer jag till slut inte begripa något alls. Jag kommer sitta här och finna världen och livet alltmer obegripligt. Men livet är väl inte till för att begripas och förstås. Så jag har aldrig riktigt begripit frågan om meningen med livet. Det är väl egentligen bara till för att levas. Man skjuter ut en båt i älven och sedan är det väl bara att hänga med och ro som fan med strömmen. Att försöka ro mot den är ingen idé.

I förrgår var det visst Maria bebådelsedag eller om det var igår. Jag är inte riktigt säker på det där. Denna dag firas ju till minne av att Maria på något konstigt sätt blev med barn. Detta utan att bli av med sin jungfrulighet. En ovanligt dum idé. Som jag absolut inte tror på. Om hon blev med barn denna dag, så var det säkert inte den helige ande, som var inblandad. Antingen var det väl Josef eller så hoppade Maria över skaklarna med någon annan gubbe. Det är väl den kristna sexualfientligheten och kvinnosynen som avspeglas i denna obegripliga dumhet. Maria var ju bara trolovad dessutom, när hon blev på smällen. Att en ogift ung tjej skulle göra något så orent, som bli med barn efter ett vanligt knull, blev väl för mycket för kyrkofäderna. Så in med den helige ande, som tydligen kan fixa det på något annat sätt. Hur dumt som helst. Då hade det ju varit bättre om gud gett Josef en välsignelse och låtit honom och Maria gå loss i slafen. Men outgrundliga och krångliga äro herrens vägar och ibland rätt dumma.

Den kristna guden gillar inte det mänskliga sättet att föröka sig. Verkar anse att det är för djuriskt och snuskigt. Speciellt det kvinnliga deltagandet och då särskilt om det är förenat med njutning. De antika gudarna hade en annan inställning. Inte minst Zeus, som inte bara var gudarnas kung, utan dessutom en riktigt bock. Men Afrodite var inte den som höll på sig hon heller. Hade barn med ett helt gäng andra gudar och halvgudar.

I den katolska kyrkan får ju prästerna inte ha ett normalt samliv. Vilket tydligen medfört att de ofta har ett onormalt sådant. För ingen normal kille skulle väl vara så pervers, att han accepterar något sådant som celibatet. Så det är ju knappast konstigt att pedofiler och andra knäppgökar går i den institutionens seminarier och utbildar sig till företrädare för denna kyrka. En kyrka som har ett betydande inflytande i världen och tack vare detta, gör att en massa kvinnor och flickor dör helt i onödan eller får skador för livet i olagliga aborter. En obehaglig institution fylld av hycklare och fariséer. Just den typ av människor som Josefs son Jesus, ogillade allra mest. Frid över hans minne.

Jag sitter här ensam och ute är det grått och kallt. Orsaken till min ensamhet är att M är i Stockholm och skall konferera på en konferens. Så här sitter jag ensam och kattlös i en ond värld. Vilket inte är så kul. Vad gäller världens ondska tänker jag inte skriva så mycket denna idag. För maken till tjatig gubbe har ni säkert tänkt de senaste månaderna. ”Kan han inte skriva om något annat”, har ni säkert tänkt. Men det är svårt. För sorg och hopplöshet har drabbat mig. Som Tegnér skriver: ”Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt, bet sig den svarte vid mitt hjärta fast”. Den förbannade svartalfen har minsann bitit fast i mitt hjärta också, tack vare det jävla kriget och det förbannade skjutandet och sprängandet. Så, nu skall jag inte skriva mer om det för idag.

Det är mycket snö utanför mitt fönster. Vilket är onödigt. För det börjar bli dags för vår. Då är ju snö bara ett onödigt och ledsamt bakslag. För någon dag sedan var vädret riktigt fint här i Visby och jag gick till min kolonilott och kollade. Det var sig rätt likt och jag funderade på vad jag skall plantera i år. Tänker satsa på blommor och inte bara grönsaker tror jag. Men sockerärtor, bönor och tomater skall jag ha.

Jag är ju inte så ensidigt finkulturell minsann, utan kan uppskatta även Jönssonligan och Göta Kanal. Men ibland tycker jag det känns som det börjar bli mer och mer yta och mindre och mindre djup i kulturen och samhället. Det gäller liksom överallt. Ingen ställer liksom frågan: ”vad är frihet” eller ”vilka värderingar är våra gemensamma och så viktiga att vi är beredda att med alla medel försvara dem”. Eller: ”var går gränsen för personlig frihet, i relation till de allmännas bästa”. Eller: ”Vilka är mina rättigheter och vilka är mina skyldigheter och hur hänger dessa ihop.” Naturligtvis finns det massa dagsaktuella problem att vara oense om. Men i en tid där vi alla hotas av en yttre fiende och en inre dito, skulle jag önska att man också diskuterade sådana frågor. För i ett land rätt nära oss tvingas ett folk försvara sig mot kulturell och nationell utplåning. Jag tror att det är naivt att tro att det inte skulle kunna drabba oss.

Jaha, så har jag redan glömt föresatsen att inte älta svartsyn och elände. Det är då själva fan.

En del människor är väldigt rika och andra väldigt fattiga. Det är orättvist. Jag läste att den avgående chefen för ICA förra året tjänade 36 miljoner spänn i lön och bonus. Prishöjningarna till följd av inflationen gjorde att han fick extra med stålar. När jag läser om sådant blir jag liksom rent anarkistisk revolutionär. Vilket jag annars inte är. Men det är ta mig fan orimligt att andra, skall ha svårt att få pengarna att räcka till trots, att de går till jobbet varje dag och sköter sig. Medan andra utan samvete anser sig vara värda många miljoner i lön. Enligt Jesus är: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Nu tror jag ju varken på himmel eller helvete. Men jag hoppas jag har fel och de bortskämda jävlar som tror sig vara värda tiotals miljoner i lön, blir portade av sankte Per. Medan varenda vårdbiträde får knalla in i himmelriket. Så det så!

Peter

 

 

Hej vänner!

Klockan är 5:55 och jag har varit vaken några timmar. Jag har fått svårt att sova. Men det gör inte så mycket. För jag har ju inget jobb jag behöver gå till och det gör inget att jag är lite trött ibland.

Det finns så mycket jag inte längre begriper. Som det artificiella intelligensgrejen, som tydligen kan skriva uppsatser och svara på tentamensfrågor, så bra att det ser ut som det är en människa som gjort det. Så bra att det tydligen skulle kunna gå att fuska med hjälp av den. Det låter otäckt och rätt onödigt. Men jag lovar att det är jag som skriver detta och ingen jävla maskin.

Antagligen kan man be ovanstående apparat att skriva ett kärleksbrev till någon man älskar. Så då kanske tjejen blir förälskad i den artificiella kille, som skrivit så romantiskt och vackert. Fast man själv bara hade föreslagit en fika på McDonalds. Sedan sitter man där och tuggar på en hamburgare och snackar om sin kolonilott. Damen ifråga förväntar sig rosor och komplimanger, men får bara höra om nyttan med bränd hästgödsel. Vilken besvikelse!

Så denna nya sköna värld förstår jag mig inte på och tycker inget vidare om. Jag är ju inte direkt lastgammal. Men jag känner mig ofta rätt främmande i verkligheten. Ibland drömmer jag att jag kastats ut i ett främmande stad och går runt som en turist och försöker förstå vart jag kommit. Dessutom till ett rätt otrivsamt ställe, där husen är iskallt fyrkantiga och man riskerar bli rånad runt varje gathörn. Där de flesta antingen är drogade eller äter antidepressiv medicin för att stå ut. Där allt är mätbart och myterna dör. Jag går där och längtar hem.

I denna onda och sorgliga värld är det ibland skönt när mindre viktiga saker tas upp till diskussion som det handlade om något väldigt viktigt, fast det knappast är det. Nu har jag läst att det är en del blir väldigt upprörda över ett förslag om att man skulle ersätta ”de” och ”dem” med ”dom”. Så folk slipper göra fel. Själv har jag svårt att skriva ”dom”. För mig känns det fel på något sätt. Men om andra vill göra det, så gör det mig inte ett dugg. Det känns för mig inte särskilt viktigt, jämfört med annat här i världen. Då är det betydligt värre med krig och kriminalitet.

Igår såg jag att strandskatorna kommit. För det stod två stycken i Almedalen när jag gick förbi. Det är ett säkert vårtecken här i Visby. När jag var ung hade jag en lista från Fältbiologerna, där jag kunde skriva in vårtecken. När man hörde den första lärkan, såg den första blåsippan osv. Det var bra, för då missade man inte våren. När jag jobbade kunde jag plötsligt komma på, att jag knappast märkt allt som hänt i naturen på flera veckor. Det var lite tråkigt.

Fan vad dyrt allt har blivit förresten. Jag har tidigare inte brytt mig så mycket om vad käket kostat. Utan tagit det jag ville ha, utan att kolla så mycket på prislappen. Men nu måste jag skärpa mig och tänka mig lite för. Inte så att jag behöver avstå från saker jag gillar. För det är oftast inte så jättedyrt. Jag äter ju sällan sådant som oxfilé och sjötunga. I min affär har det enda som varit billigt sista tiden, varit morötter. Så dessa får man väl äta mycket av. Man kan till exempel göra goda biffar av dem. Eller rosta dem i ugnen. Eller göra soppa på dem. Eller baka kakor, med morot i smeten. Eller riva dem och hälla över lite vinägrett, med fransk senap. Antagligen skulle man kunna pressa dem och göra vin på saften. Men just nu bör jag, som ni vet, inte dricka sådana drycker. Så tyvärr går morotsvin bort. Annars hade jag minsann prövat. Lagt i fina flaskor och satt på etiketter, på vilka det stått Château Carrot. Det skulle också varit en bild på en full kanin på etiketten.

Och det förbannade kriget bara fortsätter och fortsätter. Vilket gör det helt jävla omöjligt att i grunden vara glad. För i bakhuvudet finns alltid tankarna på detta meningslösa krig och det lidande det orsakar. Som ni vet hatar jag Rysslands nuvarande president och USA:s förra dito. Hat är ett starkt ord och en känsla, som jag brukar undvika. Men jag har faktiskt inget bättre ord för att beskriva mina känslor för dessa vedervärdiga äckel. Kan de inte bara få tarmvred och dö.

Peter

 

 

 

När du nu ändå frågar
om jag glömt, så får
jag väl svara.

Ett liv har gått
och det sägs
att minnen förbleknar.

Nu är det mars
och om kvällarna
brinner himlen i väster.

Som det gjorde då,
när livet började och
allt var nytt.

Nej, jag har inte glömt,
inte doften av ditt hår,
inte ditt leende,
inte din kropps darrning,
inte dina kyssar.

Nu svartnar isarna
och snart slår
korta vågor mot stranden.

Om kvällen sjunger
koltrastar över taken.

När du nu ändå frågar,
nej, jag har inte glömt. 

 

Peter

Hej vänner!

Winston Churchill sa någon gång mellan whiskyn och cigarren att: ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.” Vilket jag håller med om. För jag är, som ni vet, i grunden mycket för demokrati. Denna bygger ju på att vi accepterar att det finns andra som inte delar vår uppfattning, om vad som är den bästa lösningen på de problem, som vi medborgare ställs inför. Vi behöver inte hålla med eller dela deras uppfattning. Men vi respekterar dem och tror att deras idéer, hur dumma vi än tycker de är, styrs av god vilja. För om vi tror att de tycker som de tycker på grund av att de är onda människor, som vill skada och göra ont, så behövs ju egentligen varken de eller deras idéer. Om vi är de goda och de som har rätt, så skulle de andra och ondskefulla inte behövas och demokratin vore onödig. Så tänker väl de som inte gillar demokratin och är snabba på att avskaffa den så fort de får chansen. Som demokrat är det alltså ibland nyttigt och sätta sig i motståndarens sätt att se på saker och ting. Samt pröva hans argument och för en stund argumentera för hans uppfattning, även om man sedan kommer fram till att man inte delar den. Det är en nyttig övning.

Det är ovanstående som gör att jag numera ofta retar mig på en del debattörer. De verkar så malligt övertygade att de står på de rättvisa och godas sida och har rätt, att de framställer folk med annan politisk uppfattning som lögnaktiga och onda odjur, som vill sin nästa illa. Som medvetet försöker driva folk från hus och hem. Samt ta maten från deras undernärda barn. Om så var fallet skulle ju vissa partier inte behövas, för mer ondska behövs ju inte i världen. Voltaire sa visst aldrig: ”Jag hatar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” Det visst en så kallad faktoid. Men det är ändå rätt bra sagt. Man skulle också kunna säga: ”Jag tycker du har fel och oroar mig för vilka konsekvenser detta kan få. Men förstår att du i grunden är en god människa, som vill oss väl. Jag är dessutom ödmjuk nog att inse att även jag kan ha fel.” Det demokratiska samtalet och demokratin bygger ju på något sätt på en sådan inställning. För om vi tror att allt är en kamp mellan gott och ont, så kommer den till slut avskaffas. Vilket jag inte vill. Oavsett vilken sida som är övertygad om att den är den goda.

Jag känner mig förresten gammal och trött. Känns som jag de sista månaderna åldrats flera år. Känner mig som en rätt tråkig gubbe. Vilket jag inte vill. Men antagligen är. Jag har drabbats av ett antal krämpor och de lär väl knappast bli färre i framtiden. Som djuphavsfiskar dyker minnen upp som jag inte tänkt så mycket på tidigare. En hel del rätt ledsamma faktiskt. Som gott kunde fått simma vidare långt nere i livets Marianergrav. Å andra sidan dyker en hel del kul minnen också upp. För jag har faktiskt levt länge. Vilket jag märker när jag tänker på allt, som hänt under de år jag knallat runt på denna boll i Universum.

Jag har ju förut skrivit om min skolgång. Som började 1961 i Enskedefältets folkskola. Det första skolåret var rätt okej. För som jag minns det hade jag en snäll fröken som jag tyckte om. Jag har också lite minnen av att vi fick se på skolplanscher och fick skriva långa rader med bokstäver och siffror, vilket var oerhört tråkigt. Jag hade ju ingen vidare handmotorik så mina rader med bokstäver var inte så snygga och hamnade oftast inte där de skulle på raden. En gång i veckan fick vi gå och bada i små badkar. Det fanns en badavdelning där tanter i vita kläder övervakade badandet så vi blev rena och fina. För på den här tiden var det långt ifrån alla som hade dusch och badkar i lägenheten. Ibland fanns det ett badkar i källaren att boka för de boende. Något som nog många avstod ifrån. Så för att vi inte skulle bli alltför skitiga, så fanns denna förnämliga badanläggning. För det var viktigt att vara ”hel och ren”.

Som jag berättat tidigare var det mycket böner och psalmsång under skoldagen. För vi trodde ju på gud allihop och en del dessutom på tomten. Däremot hade nog de flesta av oss rätt diffus uppfattning om hur barn blev till. För sådant pratade man inte om på den här tiden. Sexualundervisning för barn, hade väl inte ännu blivit en del av läroplanen. Jag lärde mig iallafall läsa och skriva under detta första skolår. Samt räkna, be ”Fader vår” och annat nyttigt. Som att sädesärlan var en flyttfågel. Vilket min fröken berättade för mig när hon var rastvakt och vi såg en sådan fågel. Hon berättade att den nog kommit från Afrika. En kontinent som på den här tiden, fortfarande låg oändligt långt bort och endast besökts av forskningsresande och missionärer. För de som bodde där behövde både observeras och lära sig ”Fader vår” för att bli som folk.

Tyvärr flyttade vi till Skåne när jag började andra klass och fick en dum fröken som visserligen också hon, undervisade i kristendom, bad och sjöng psalmer. Men jag gillade henne ändå inte. Jag bodde på olika ställen i Skåne från jag var åtta år till jag var elva. Både på landsbygden och i Malmö. Men jag vantrivdes överallt och tycker fortfarande inte något vidare om detta landskap. Det finns säkert ställen där som är fina och trevliga. Men dessa har jag inte något minne av. Platt, blåsigt och lerigt var det, som jag minns det. Kunde gott lämnas åter till Danmark, om de vill ha eländet. Inte ens skåningarna själva verkar trivas. För de har ju flyttat till Södermalm och börjat jobba på radio och TV hela gänget. Iallafall många av dem. Själv bodde jag alltså rätt många år i Skåne, men någon skånsk dialekt lärde jag mig aldrig. Antagligen för jag aldrig riktigt kände mig hemma där och tog avstånd alltihop, inklusive dialekten. Fast efteråt har jag förstått att min mammas sjukdom som plågade henne och ännu inte diagnostiserats, gjorde hemmet ledsamt och sorgligt. Detta påverkade säkert också min känsla av att Skåne generellt var en trist och ledsam plats.

I kväll är det schlager-festival på TV. Det orkar jag inte se. Men jag läste att Loreen visst skall vinna. Det blir väl kul för henne. Det finns säkert annat på TV som är kul att titta på. Men jag har svårt att se på långfilmer och sådant numera. Tappar liksom koncentrationen och blir trött. Tror det kan ha med de senaste månaderna äventyr att göra. Eller så har det med de senaste 68 åren att göra. Vad vet jag.

Nu går jag och löser korsord. Har bara några omöjliga ord kvar. Skall säker bli krdrt eller jöckk. Sedan är det klart!

Peter

 

Hej vänner!

Jag funderar på lojalitet. För det är en konstig sak. Det finns uppenbarligen fullt med folk som är lojala mot politiker, partier, fotbollslag och regimer. Det till den grad att de inte vill se eller söker försvara dessa, även när de gör fel. Om dessa fel begicks av andra som de inte är lojala med, hade de antagligen blivit mäkta upprörda och förbannade. Men när de politiker, parti eller regim begår fel eller i värsta fall brott förnekar de fakta eller förminskar detta fel till något oviktig. De värsta exemplet är väl just nu, alla de ryssar som är lojala med sin mordiska kriminella president och stöder hans brott mot Ukraina och mänskligheten. Eller alla de medborgare i USA som fortsätter vara lojala mot den narcissistiska och psykopatiska före detta presidenten där. Trots att det kommer avslöjande på avslöjande, som visar att han inte är riktigt klok och en fara för demokratin. Likt förbannat fortsätter de vara lojala och stödja idioten. I bägge dessa fall är ju lojaliteten helt obegriplig. Så hur skall man undvika att bli den typen av lojal människa. Som envisas med att se grandet i motståndarens öga och är blind för bjälken i det egna. Jag vet inte i hur stor grad jag lyckas med det. Men jag gör mitt bästa att inte hamna där och söker vara lika illojal med alla. Och döma alla med samma måttstock. Vet inte alltid om jag lyckas, men gör mitt bästa.

Även om ovanstående exempel är extrema så tycker jag det är jobbigt, även vid mer vardagliga exempel. För jag tycker mig se samma sak i Sverige och bland politiskt aktiva människor även här. På ledarsidor och i debattinlägg inte minst. Varje fel eller misslyckande som den politiska motståndaren gör sig skyldig till är UPPRÖRANDE och tecken på bristande moral och allmän dålighet. Egna tillkortakommanden och felaktiga beslut är så små, att de är helt ursäktliga och knappast något att bry sig om. Än mindre ta ansvar för. ”Motståndaren ljuger! Men vi anpassar oss till förändrade förhållanden och har därför nu, svårt att genomföra det vi lovade.” Den typen av lojalitet har jag svårt för och tycker illa om.

Så jag funderar på vad jag är lojal med. För det finns sådant. Som med den vetenskapliga metod som bygger på observation, objektiva mått samt statisk bearbetning av det observerade. Ni vet, det där med försöksgrupp och kontrollgrupp. Det där med validitet, reliabilitet och konfidensintervall och annat som jag nu glömt mycket av. Även om det även inom det området förekommer fusk och dåligheter, så är jag lojal med grundidén.

Jag är också 100% lojal med Darwin och hans teori om arternas evolution. Det till den grad att jag anser folk som ifrågasätter denna teori, är personer som inte har alla getter på plats och på vilka hissen inte går ända upp. De är helt enkelt lite för tomma i kartongen, för att ta på allvar. Hårda ord av en snäll kille som mig minsann. Men det finns gränser.

Jag är också lojal med tio guds bud som Moses fick på Sinai berg och tycker man bör följa de flesta av dessa efter bästa förmåga. Inte dräpa, stjäla, vittna falsk eller vara otrogen. De första skulle jag väl anpassa lite till mig, för att vara lojal mot dem. Så här:

1. Du skall inga gudar hava.

2. Du skall inte missbruka något.

3. Du skall hålla sabbatsdagen helig och ge fan i att åka Vasaloppet.

4. Du skall visa aktning för din far och din mor, om de förtjänar det. Speciellt för din far.

Jag söker också lojalt följa den gyllene regel som i Matteus 7:12. Ni vet, ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.” Jag är faktiskt också lojal med mycket annat som Jesus säger, även om jag inte tror att han var född av en jungfru, gud son eller kunde gå på vatten. Jag tror inte heller han kunde förvandla vatten till vin. Vilket annars verkar vara en god vana och onekligen en tillgång på vilket party som helst. Men tyvärr jag tror inte på det.

Slutligen är jag lojal med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och tycker alla som inte respekterar dessa, är nollor av värsta slag.

Där är det väl i stort sätt slut med mina lojaliteter. Mot religioner, politiska partier och höga företrädare för dessa, känner jag ingen som helst lojalitet. Ingen beundran heller. Oftast tycker jag inget vidare om dem. Ett gäng jävla bror Duktig som jag till slut blivit rätt trött på. Det känns faktiskt lite svårt att erkänna att så är fallet. För jag har alltid tidigare tyckt illa om folk som uttryckt politikerförakt och tyckt att de antingen får göra någon insats själva eller hålla käften. Men nu har jag tröttnat på alltihop och allihop. Det är tråkigt.

Idag känns det som äntligen min jävla förkylning börjar ge med sig. Jag är inte i toppform, men klart bättre. Skall försöka släpa mig ner till biblioteket och låna någon bok. Helst en lättläst, som ställer små krav på mitt trötta hjärnkontor. Ute skiner solen över snön och även om vintern kommit tillbaka, så finns det hopp om vår. Om jag nu blir helt återställd från min förkylning och får riva av min bråckoperation, så kommer nog livet le emot mig igen. Jag kanske till och med själv kommer pröva på ett leende och det var inte igår, jag gjorde det minsann. Få väl tejpa upp mungiporna till att börja med. Eller träna framför spegeln innan jag borstar tänderna. Så blir det gjort för den dagen.

Peter

Hej vänner!

Jag har fula fötter. Knöliga fula tår framförallt. Varför mina fötter är så fula vet jag inte. För jag har så länge jag minns haft rejäla skor, med plats för dessa tår. Lik förbannat tränger de ihop sig och knölar till sig. Det är tråkigt att en övrigt rätt trevlig kropp, skall förfulas av dessa osköna tår. Kanske borde jag som en del tjejer, åtminstone måla nagellack på dessa fulingar. Men det vore ju lite som att måla läppstift på en gris. Som tur är, är det sällan någon vill titta på fulingarna. Resten av kroppen har jag de senaste månaderna av olika skäl fått visa upp i sin helhet för läkare. Faktiskt har de flesta varit kvinnliga och sett mycket bra ut. Tråkigt nog har ingen av dem berömt min kropp. Trots att de klämt på den. Ibland rätt hårdhänt på ställen, där det är obehagligt att bli hårt klämd. För det har ingått i deras undersökning. Orsaken till att de inte sagt något om min fina kropp, är väl att de fått syn på mina tår och tänkt ”fy fan vilka fula tår” och glömt bort helheten, i ren förskräckelse.

Det finns alltså sådant som är vackert och sådant som är fult. Jag tror att inte ens den värsta fot-fetischist skulle tycka något annat än, att mina tår är fula som stryk. Skulle hon det, vore hon ju helt pervers och inte riktigt klok. Så vad gäller detta, tror jag att de flesta skulle vara överens om deras fulhet. Men konstigt nog verkar detta inte gälla arkitektur. För de finns uppenbarligen arkitekter som har en helt annan smak än mig, vad gäller vad som är fult respektive vackert. Som envisas med att rita, i mitt tycke, hus som är nästan lika fula som mina tår. Jag vet att jag på den punkten är en oerhört konservativ människa. Det har hänt att andra påstått att hus, som jag får fulslag av att se, är intressanta och spännande. Fast de i mina ögon, är lika intressanta som en hundskit och lika spännande som kall havregrynsgröt.

Nakna tjejer är ju oftast vackra. Det är väl därför Nationalmuseum är fullt med målningar av damer som är barfota över hela kroppen. För att konstnärerna inte varit dummare än att förstå att detta motiv, kommer bli snyggt och uppskattat. Så ända sedan renässansen har det målats en massa Afrodite, Venus, tre gracer och dalkullor, samt andra motiv, där damer är utan kläder. Fast Michelangelo gillade uppenbarligen nakna killar bättre. I Sixtinska kapellet finns det visserligen målningar av nakna damer, målade av honom. Men om man tittar närmare så ser man att dessa tjejer är ovanligt muskulösa och har rätt manliga kroppar. Annars föredrog han uppenbarligen att måla och skulptera nakna killar. Vilket inte är så konstigt då han var homosexuell. Det var förresten Leonardo da Vinci också. Han målade några nakna tjejer. Men det var nog mest för att få in lite stålar. Anders Zorn målade nog däremot gärna nakna kullor av eget intresse. Han var uppenbarligen fascinerad av kvinnlig skönhet. Gärna lite trevligt mullig sådan.

Det blåser inte speciellt på Gotland idag. Vilket det har gjort oftast de senaste månaderna. Till slut blir det faktiskt rätt jobbigt med detta blåsande. Känner att jag nog borde gå en promenad. Men jag har ingen lust. På det sättet var det bra när taxen Stefan var här. För då var man tvungen att gå ut en sväng varje dag. Så han fick springa av sig lite energi. För fick han inte det, kunde han bli lite jobbig framåt kvällen. Trots sina korta ben bör taxar gå en rätt rejäl prommis varje dag, för att må bra. Speciellt när de är unghundar.

Så går då livet vidare och det finns alltid något att se fram emot. Själv har jag att se fram emot, en operation av ett litet ljumskbråck. Men det är jämfört med annat jag varit med senaste månaderna, en skitsak. Har en gång gjort en sådan operation till vänster om apparaten. Det tog någon timme på morgonen och efter lunch fick jag gå hem. Nu är det till höger det skall fixas till, om någon månad. Om det inte var så att jag för närvarande är rätt trött på sjukvård, så skulle jag inte brytt mig. Men nu vill jag bara att få tillbaks en vardag igen och slippa tänka på kroppsliga besvär. Det får mig att känna mig gammal och grå. Som det är något fel på mig hela tiden. Dessutom är jag förkyld.

Det finns en fin visa av Olle Adolphson i vilken han sjunger:

”Vintern har varit alltför lång
och sommarn kommer med jättesprång
och det som det mesta handlar om
det kanske bara sker en endaste gång.

Det hoppas jag gäller även för mig. För denna vinter har varit jävligt lång och tråkig. Så jag hoppas våren blir bättre. Jag har hört att talgoxar och blåmesar börjat sjunga. Även gråsparvarna kvittrar som bara den. Så hormonerna har redan piggat upp dessa bevingade vänner. Kommer säkert också pigga upp mig i vår. För de brukar hormonerna göra, när solen värmer och kvällshimlarna glöder i väster när solen går ner. Kvällar fyllda av vemod och minnen. Men också mornar när man vaknar till fågelsång och doften av fuktig jord. När man tänker på att man överlevt ytterligare en vinter och att man bara har att pumpa däcken, smörja kedja och växlar, innan man cyklar ut bland sippor och lärksång. En tur ut i livet, även om man bara för dagen bara orkar trampa några kilometer av detta liv. Som är fullt av överraskningar av olika kvalité. Har man otur trampar man i en hundskit. Har man tur får man en kram eller en kyss.

Nyss slog klockan 8:00 och klockspelet i Visby domkyrka spelade ”Morning has broken” av Cat Stevens eller Yusuf Islam som han heter numera. Den låten börjar ju:

Morning has broken like the first morning
Blackbird has spoken like the first bird
Praise for the singing, praise for the morning
Praise for them springing fresh from the world

Men utanför mitt öppna fönster är det bara gråsparvar som kvittrar just nu. Solen skiner och jag borde gå ut en sväng. Ett riktigt oväder är på väg hörde jag på väderrapporten. På tisdag skall det visst blåsa som fan och snöa vertikalt. Så än så är det långt till vår tydligen. Men det får man stå ut med. Att det verkar vara långt till fred i Ukraina är betydligt svårare stå ut med. Så går jag alltså runt i en ond värld med fula tår, utan mycket hopp om att den skall bli bättre. Den indiska guden Shiva dansar förstörelse, Fenrisulven har kommit lös och Satan går runt med bockfot och horn och jävlas han med. Men det finns trots allt blåsippor, igelkottar, koltrastsång, musik, kärlek och annat fint. Vilket man inte får glömma bort.

Peter

Hej vänner!

Det ser ut att bli en fin dag här i Visby. Likaså i morgon. Men nästa vecka skall det visst bli vinter igen. Så kommer det vara i mars och april. Ena dagen vår och nästa dag vinter. En tid av hopp ena dagen och besvikelse nästa. Som livet ungefär. Så det gäller att ta vara på dagarna av lycka, värme och kärlek. Så man minns dessa dagar, när livet är tufft.

Som vanligt har någon skjutits ihjäl i natt. Det är ju knappast någon nyhet längre. Det vore ju faktiskt en större nyhet om det gått några dagar, utan att någon skjutits ihjäl. Inte för jag vet vad som skall göras åt eländet. Antagligen något politiskt. Men ibland verkar det som de som sitter i regering och riksdag tror en massa saker och låter detta vara viktigare än vetande. Är man till vänster söker man ofta förklara skjutandet med ökande klassklyftor. Vilket enligt Brottsförebyggande rådet inte stämmer. Sambandet är i varje fall mycket svagt. Generellt är folk som har ekonomiskt jobbigt, inte mer kriminella än andra. Det finns andra faktorer som är betydligt viktigare. Är man till höger tror man att hårda tag kommer avskräcka folk som lever skitliv under dödshot, kommer skrämmas av detta. Jag måste säga att jag varken tror på det ena eller andra och blir jävligt trött av att höra den typen av dumma förenklingar. Som är mera tro än vetande.

Jag tänker mycket på sanningen just nu. När världen är så fylld av lögner och skitprat. Det finns en scen i Lars Ahlins roman ”Tåbb med manifestet” som jag skrivit om tidigare. Men den har fastnat i mitt huvud och är väl betydelsefull för mig, på något sätt. Det är först maj och Tåbb går i demonstrationståg. Man sjunger Internationalen. När man kommer till raderna ”ty Internationalen till alla lycka bär”, blir Tåbb ledsen och bekymrad. För han inser att dessa rader inte är ett dugg sanna. Att alla inte kommer bli lyckliga i det nya samhälle som utlovas i denna kampsång. För lycka fungerar inte på det viset och hela denna sång bygger på en lögn. Just detta stycke i romanen har, som sagt, fastnat i mitt huvud. Där sitter de kvar sedan jag första gången läste denna roman någon gång i tonåren. Jag identifierade mig med Tåbb på något sätt och det gör jag fortfarande.

I bibeln står det:
”Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig;
bind dem omkring din hals,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.”

Ett bibelord som man verkligen bör begrunda varje dag, oavsett om man är troende eller inte. Jag försöker göra mitt bästa att följa detta råd. Går väl hyggligt, om inte perfekt. Sedan får man ju vara ödmjukt medveten om, att man kanske har fel. Min sanning behöver ju inte vara objektivt sann. Men man får väl ändå göra sitt yttersta och säga det man tror är sant, även om det är obekvämt.

För det är väl då man prövas i sin sanningslidelse. När man säger något som man vet kan leda till att andra man tycker om, blir arga på en eller tar avstånd från en. Vilket är skrämmande för oss sociala varelser. Men numera kan man ju säga i stort sätt vilka dumheter som helst och få andra knasbollar att hålla med en. Om man på internet skriver att jorden är platt som en pannkaka, kommer genast ett antal fåkunniga hålla med en. Eller om man sprider ut att det pågår en stor judisk sammansvärjning i syfte att nå världsherravälde, så kommer ett gäng knäppgökar hänga på.

Sedan har vi ju de mer professionella lögnarna som Putin och Trump. Men deras lögner är åtminstone lätta att att känna igen, för oss normalbegåvade. Det är ju bara se om de öppnar käften och säger något.

Men Jesus beskriver ju rätt väl sådan figurer som Putin och Trump när han säger vem som är deras farsa:
”I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.”

Med en sådan farsa kan ju knappast avkomman bli bättre.

Sanningen är som sagt svår och undflyende. Men den finns där någonstans. Jag har några gånger under livet hamnat i obehagliga situationer där jag fått stå upp för vad jag tror är sant. När jag på mina första jobb hamnade på arbetsplatser genomsyrade av psykodynamiskt tänkande och familjeterapi. Att då säga till äldre erfarna kollegor, att jag inte trodde på att ADHD, autism eller schizofreni, i grunden orsakades av att kalla mödrar eller relationsproblem i familjen, var inte så lätt. Jag blev faktisk vi några tillfällen rätt illa behandlad. Men nu är jag lite mallig över att jag vågade stå på mig. För det var inte så kul för en konflikträdd fegis, som mig.

Dags att gå ut i solen.

Peter

Hej vänner!

Jag är som vanligt rätt sur. Så vill du bli glad och uppmuntrad så finns det betydligt roligare läsning än nedanstående. Eller varför inte göra något annat trevligt, som gör en glad. Köp en semla eller spela någon trevlig musik, istället för att läsa nedanstående tröstlösa tråkighet. Det är min rekommendation.

Av allt dumt som händer är väl frikännandet av den fula gubbe, som begått sexuella övergrepp på en liten tioårig flicka är bland det konstigaste. En dom, där de dömande gubbarna satt och kliade sig i håret och funderade på vad flickstackarn menade, när hon beskrev att pedofilen tagit på hennes snippa. Hur långt han stuckit in sitt finger. Vad fan nu det har för betydelse. Eller om snippa bara betyder de yttre könsdelarna. Som det skulle vara okej att med fingrarna vara där och peta på småflickor. Det är ju helt enkelt inte riktigt klokt. Det är inte bara jag som blivit upprörd, utan rätt många fler har jag förstått. Nu får man hoppas att högsta domstolen tar upp överklagandet dit och att domen rättas till där. Samt att att de gubbar som var domare i hovrätten, aldrig mer får döma i brott som handlar om övergrepp på barn. Helst inte alls, förresten. Jävla perukstockar som sitter där och grubblar över vad snippa betyder. Vad är det för fel på folk?

Det finns ju mindre allvarliga saker att reta sig på förresten. Som det där gänget som vill rädda våtmarkerna, genom att göra folk förbannade. Som i sin jävla självtillräcklighet och brist på ödmjukhet, tror att folk lyssnar på dem och deras argument. Vilket de flesta inte gör, på grund av deras dumma strategi. För få orkar lyssna på folk, som är så övertygande, om sin egen personliga viktighet, att man vill ge dem något kramplösande. Hur goda argument de än har. Om man vill påverka och nå fram till folk, finns det bättre och mer framgångsrik retorik. För det är viktigt att rädda våtmarkerna och ju fler som håller med om detta, desto bättre. Så det är synd att det finns de som ställer till det, för alla oss som tycker så.

Kunskap är bra att ha. Men det räcker inte. Som det står i bibeln:

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.”

Nu vet jag inte riktigt vad som menas med kärlek i det här fallet. Men om vi gissar att det betyder ungefär, att jag respekterar dig och dina känslor, samt är beredd att offra min bekvämlighet om du behöver hjälp, för att jag bryr mig om dig. Hur mycket kunskap jag har om manualer och teorier, ekar det bara tomt, om det inte förenas med medkänsla och värme. Ibland känns det som världen blir alltmer fylld med kunskap och allt kallare. Jag har ju haft rätt mycket kontakt med vården den sista tiden och där mött massa snälla omtänksamma människor som vårdat mig. Säkert också väldigt kompetenta på sitt jobb, även om de inte har hela kunskapen. Men med så mycket kärlek, att det räckte att ge lite till mig, när jag mådde jävligt dåligt. Ibland känns det som de flitiga snälla arbetarna i vingården, som går till jobbet varje dag och gör nytta till ofta en rätt låg lön, aldrig får den uppskattning de förtjänar. Medan de som gör karriär och leder och fördelar arbetet, på allt högre positioner, tills de når en på en nivå över sin kompetens, får hög lön och uppskattning av sina likasinnade. Som tagit ytterligare ett steg i byråkratin. Medan de hittar på nya sätt att övervaka och effektivisera andra som gör jobbet. Som går runt som skrällande cymbaler och öser floskler som: ”Vi tror på målstyrning, Vi vill komma åt tidsödande processer, Värdeskapande eller Värdegrund”. Vården börjar ju bli överfull av byråkrater, konsulter och strateger. Medan de som hämtar en kopp kaffe och tröstar en, innan de byter katet, springer benen av sig för att hinna med.

Kriget fortsätter. Det jävla skjutandet och sprängandet likaså. De som har att styra detta land, har fullt upp med att ta heder och ära att varandra. Annars kan man ju tycka att när landet hotas av yttre och inre fiender, borde det vara läge för att hitta gemensamma lösningar och söka enighet. Men det verkar liksom inte ligga för dem. De har ju nått sin position genom att vara tävlingsinriktade och duktiga. En personlighet som inte underlättar ödmjukhet och kompromissvilja, gissar jag. För sådant bör man stoppa undan, om man vill vinna. Dessutom har man ju rätt och då finns det ju ingen som helst anledning att vara ödmjuk. Tvivel och tvekan är för mesproppar och losers.

Taxen Stefan har flyttat hem till sin matte igen. Jag såg på en video att han verkar glad och helnöjd. Vilket är skönt att se. Men jag saknar honom faktiskt lite, den lilla ettriga odågan. Men han kommer tillbaks någon vecka i april. Det skall bli kul. Jag funderar på att skaffa en egen hund. Men först vill jag vara helt återställd, från alla jävla krämpor som drabbat mig och fortsätter jävlas. Men så länge är jag glad att Steffe kommer på besök ibland.

Idag verkar det bli en fin vårdag. Solen skiner och det kommer nog bli rätt många plusgrader i solen. Jag har ett läkarbesök på förmiddagen. Efter det tänker jag gå till stadens botaniska trädgård och sätta mig i solen och äta en macka och dricka choklad. Så det så!

Peter (er egen lilla solstråle)