Hej vänner!

Jag kom på att jag inte längre vet riktigt hur mynten ser ut. För det var länge sedan jag betalade med något annat än kort. Jag kommer inte ihåg hur sedlarna ser ut heller. Men jag har några i plånboken för säkerhets skull. För om bankernas datorer pajar ihop, så skulle jag ju annars inte ens kunna handla ens en potatis. Om datorerna skulle vara trasiga mer än några dagar, så skulle ju hela systemet paja ihop. Eller så skulle bankerna behöva öppna sina kontor och snabbutbilda ett antal av sina anställda, att sitta i kassor och skriva in insättningar och uttag i kundernas bankböcker. Då kunde man passa på snacka lite med dessa nyutbildade damer och herrar. Kanske passa på att säga att damen har ovanligt snygga örhängen, om det är en dam man blir betjänad av. Som Ulla Billquist än gång sjöng: ”Varför försaka en enda liten stilla flirt”. Sedan går man från detta bankkontor med några hundra på fickan och lämnar en dam, som nog tycker att man är en ovanligt fånig gubbe. Men samtidigt kanske är lite glad över att jag tyckte hennes örhängen var fina. Ett kort möte i verkligheten, som värmer upp den kalla världen lite.

Jag har mycket lite kontakt med min bank förresten. För jag sköter allt sådant via datorn numera. Så det var länge sedan jag besökte ett bankkontor. Det är bekvämt, men lite tråkigt. Mitt bankkontor här i Visby, kan man inte heller besöka utan att först beställa tid. Jag borde kanske byta bank. Men det orkar jag inte just nu. Antagligen inte senare heller förresten. Dessutom tycker man säkert att jag är är rätt värdelös att ha som kund. Ingen man blir rik på precis. Å andra sidan blir jag ju inte rik på min bank heller. Så värdelös ränta som jag får på mina pengar. Just nu leder ju dessutom inflationen att de pengar de får låna av mig, tappar rejält i värde. Men jag skall inte klaga. För jag har stålar så jag klarar mig och inget jag behöver inhandla. Den enda anledningen till att jag skulle vilja vara rik, är att jag skulle vilja ge rejält med stålar till mina barn. Men de har ju också så de klarar sig. Det hade ändå varit kul att kunna överraska dem med några miljoner i julklapp. Men en sådan överraskning kan de tyvärr fetglömma.

Jag läste i morse i tidningen om att en av den ryske massmördarpresidentens kompisar hotade att med atombomber utplåna Warszawa och Vilnius. Varför man vill döda lilla Tadeusz 5 år eller hans storasyster Krystyna 12 år begriper jag inte. Inte heller vad Janis 15 år eller Anna 3 år har gjort för ont, som gör att man hotar bränna upp dem och deras föräldrar. Enda förklaringen är väl ren psykopatisk ondska av samma typ som byggde koncentrationslägren och samma typ av människor som initierade detta. Var fan kommer dessa människor ifrån och hur fan lyckas de alltid få makt och inflytande. När jag tänker på detta blir jag rent deprimerad.

Vintern har kommit tillbaka här i Visby. Men trots att det är snö och rätt kallt så hör jag att gråsparvarna kvittrar utanför mitt fönster och talgoxarna filar på och struntar i att det är vinter igen. Just nu skiner solen. Men det är rätt tillfälligt om jag förstått rätt. Snart är det april som enligt den engelske poeten T.S Elliot är den grymmaste månaden. Han har ju skrivit en lång och komplicerad dikt som börjar: ”April is the cruelest month, breeding Lilacs out of the dead land, mixing Memory and desire, stirring Dull roots with spring rain.” Varför denna månad skulle vara grymmare än andra månader vet jag inte. Men att denna månad blandar minne och begär är nog riktigt. Fast det finns det ju fler månader som gör. Men det är klart när man är 68 år som jag är, består blandningen nog ofta mer av minnen än begär. Vilket är tråkigt. När man var ung var det ju tvärtom. Vilket också hade sina sidor och ställde till det ibland. 

 

Peter