Hej vänner!

Det ser ut att bli en fin dag här i Visby. Likaså i morgon. Men nästa vecka skall det visst bli vinter igen. Så kommer det vara i mars och april. Ena dagen vår och nästa dag vinter. En tid av hopp ena dagen och besvikelse nästa. Som livet ungefär. Så det gäller att ta vara på dagarna av lycka, värme och kärlek. Så man minns dessa dagar, när livet är tufft.

Som vanligt har någon skjutits ihjäl i natt. Det är ju knappast någon nyhet längre. Det vore ju faktiskt en större nyhet om det gått några dagar, utan att någon skjutits ihjäl. Inte för jag vet vad som skall göras åt eländet. Antagligen något politiskt. Men ibland verkar det som de som sitter i regering och riksdag tror en massa saker och låter detta vara viktigare än vetande. Är man till vänster söker man ofta förklara skjutandet med ökande klassklyftor. Vilket enligt Brottsförebyggande rådet inte stämmer. Sambandet är i varje fall mycket svagt. Generellt är folk som har ekonomiskt jobbigt, inte mer kriminella än andra. Det finns andra faktorer som är betydligt viktigare. Är man till höger tror man att hårda tag kommer avskräcka folk som lever skitliv under dödshot, kommer skrämmas av detta. Jag måste säga att jag varken tror på det ena eller andra och blir jävligt trött av att höra den typen av dumma förenklingar. Som är mera tro än vetande.

Jag tänker mycket på sanningen just nu. När världen är så fylld av lögner och skitprat. Det finns en scen i Lars Ahlins roman ”Tåbb med manifestet” som jag skrivit om tidigare. Men den har fastnat i mitt huvud och är väl betydelsefull för mig, på något sätt. Det är först maj och Tåbb går i demonstrationståg. Man sjunger Internationalen. När man kommer till raderna ”ty Internationalen till alla lycka bär”, blir Tåbb ledsen och bekymrad. För han inser att dessa rader inte är ett dugg sanna. Att alla inte kommer bli lyckliga i det nya samhälle som utlovas i denna kampsång. För lycka fungerar inte på det viset och hela denna sång bygger på en lögn. Just detta stycke i romanen har, som sagt, fastnat i mitt huvud. Där sitter de kvar sedan jag första gången läste denna roman någon gång i tonåren. Jag identifierade mig med Tåbb på något sätt och det gör jag fortfarande.

I bibeln står det:
”Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig;
bind dem omkring din hals,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.”

Ett bibelord som man verkligen bör begrunda varje dag, oavsett om man är troende eller inte. Jag försöker göra mitt bästa att följa detta råd. Går väl hyggligt, om inte perfekt. Sedan får man ju vara ödmjukt medveten om, att man kanske har fel. Min sanning behöver ju inte vara objektivt sann. Men man får väl ändå göra sitt yttersta och säga det man tror är sant, även om det är obekvämt.

För det är väl då man prövas i sin sanningslidelse. När man säger något som man vet kan leda till att andra man tycker om, blir arga på en eller tar avstånd från en. Vilket är skrämmande för oss sociala varelser. Men numera kan man ju säga i stort sätt vilka dumheter som helst och få andra knasbollar att hålla med en. Om man på internet skriver att jorden är platt som en pannkaka, kommer genast ett antal fåkunniga hålla med en. Eller om man sprider ut att det pågår en stor judisk sammansvärjning i syfte att nå världsherravälde, så kommer ett gäng knäppgökar hänga på.

Sedan har vi ju de mer professionella lögnarna som Putin och Trump. Men deras lögner är åtminstone lätta att att känna igen, för oss normalbegåvade. Det är ju bara se om de öppnar käften och säger något.

Men Jesus beskriver ju rätt väl sådan figurer som Putin och Trump när han säger vem som är deras farsa:
”I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.”

Med en sådan farsa kan ju knappast avkomman bli bättre.

Sanningen är som sagt svår och undflyende. Men den finns där någonstans. Jag har några gånger under livet hamnat i obehagliga situationer där jag fått stå upp för vad jag tror är sant. När jag på mina första jobb hamnade på arbetsplatser genomsyrade av psykodynamiskt tänkande och familjeterapi. Att då säga till äldre erfarna kollegor, att jag inte trodde på att ADHD, autism eller schizofreni, i grunden orsakades av att kalla mödrar eller relationsproblem i familjen, var inte så lätt. Jag blev faktisk vi några tillfällen rätt illa behandlad. Men nu är jag lite mallig över att jag vågade stå på mig. För det var inte så kul för en konflikträdd fegis, som mig.

Dags att gå ut i solen.

Peter