Hej vänner!

I morgon är det nyårsafton. Sedan kommer ett nytt år. Numera är det inte så kul. För varje år är ett år närmare döden. Vilket jag inte tänkte så mycket på för några år sedan. Men nu funderar en hel del på. Samtidigt kan man ju glädja sig över att att man tydligen klarat sig undan killen med lien ett år till. Det år som passerat var ju inge vidare egentligen. Men en riktigt bra sak var att man kunde vaccinera sig. Jag kände mig faktiskt riktigt lättad efter den andra sprutan och att jag därmed ökat mina chanser att slippa dö i respirator med väldigt många procent. Nu har jag ju fått en spruta till och känner mig hyfsat trygg.

En annan bra grej som hände var att Sverige fick sin första kvinnliga statsminister. För det var ju skamligt att vi inte tidigare haft en sådan. Nu slipper vi skämmas för det. Men hon har en del att ta itu med. Jag läste tidningen nu på morgonen och det var det vanliga mördandet bland kriminella gäng och klaner. Ibland får jag en otäck känsla att man bakom alla ord inte förstår allvaret i det som händer. Speciellt när jag ser justitieminister Morgan på presskonferenser spela jättetuff. Gäng skall krossas och för att komma dithän skall alla stenar vändas. Sedan tillsätter man en utredning som skall komma med förslag om några år. Sen får vi se vad man kommer fram till, efter en remissrunda på något år till. Sedan säger advokatsamfundet att förslaget hotar den personliga integriteten och det återremitteras för att omarbetas. Sedan framträder Morgan Johansson och säger att man snart kommer med ett omarbetat förslag, om vi bara avvaktar kraftfullt.

Själv tror jag inte det blir någon ordning förrän skolan görs om rejält. Att massa ungar lämnar grundskolan utan godkända betyg, som ger plats på gymnasiet är ju som gjort för att de skall dras in i dåligheter. Sedan får de gå i någon sorts fortsättning ett år för att fortsätta misslyckas, innan de skickas ut i intet. De borde redan i 14-årsåldern få börja ha kontakt med arbetslivet inte någon vecka utan i månader och få betalt. I Tyskland är det tydligen vanligt med lärlingsplatser. Det borde det vara här också. För som ni vet ” Förbättrar arbetsamhet hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd” vilket är ett påhittat citat av Luther. Det var visst någon annan gubbe som sa dessa kloka ord.

Under de senaste dagarna har jag skrivit två noveller. Som bägge handlar om äldre människor som blir förälskade. Den ena gjorde jag lite reklam för på Facebook. Några läste den. Nån skrev till mig och tyckte den var rätt bra. Men självkritisk som jag är, vågade jag inte göra reklam för den andra novellen. Vet inte om jag tyckte den var bra nog. Jag är förvånad hur fort jag lyckades slänga ihop dessa berättelser. Tog bara någon timme för var och en. Som de redan fanns klara i mitt huvud och bara var att skriva ner. Det var inte många som läste den, jag gjorde reklam för. Vilket på ett sätt var lite bra. Det hade varit värre om många läst vad jag skrev och sedan tyckt det var rätt löjligt och inge vidare bra. Som ett kapitel ur ”Mitt livs novell”. Nu har jag aldrig läst denna tidning. Men jag har förstått att det också där är mycket romantik. Vilket det också var i mina två noveller. Jag är minsann en riktig romantiker. Kanske borde jag skriva in lite mer erotik i mina noveller i fortsättningen. Sådant är ju populärt har jag hört. Men jag tror inte jag skulle kunna skriva om den aspekten av kärlek. Jag är för blyg och det skulle säkert bli töntigt. Så ni får själva fantisera vidare om mina kärlekspars härjningar i slafen. För trots sin ålder håller de säkert på. Vilket kanske förvånar er ungdomar.

Det nya året kommer heta 2022. För tusen år sedan dog förresten Olof Skötkonung. Ni vet han som var den förste kristne kungen och döptes vid Husaby källa. Han finns också på de första mynt som präglades i Sverige. Varför han hette Skötkonung är visst lite oklart. Det beror inte på att han var en jäkel på att glädja damer i den delen av kroppen. Men det borde det varit. Så man kunde säga: ”Han gjorde kvinnor lyckliga i sängen. Han var minsann en riktig skötkonung”. Själv funderar jag mer på vad framtiden har i sitt sköte. Det får vi se. Ni som orkar läsa en novell till kan klicka här:

https://suddenberg.blogspot.com/2021/12/kapitel-i-nar-han-komtill.html

Peter

 

Kapitel I

När han kom till Kungsträdgården kända han, att han trots allt inte var helt återställd. Han blev plötsligt väldigt trött och kände sig svag i benen. Så han satte sig vid almarna på en stol och vilade. Efter en stund hade han återhämtat sig så mycket, att han orkade beställa en kopp te. Vårsolen sken och vintergäck och snödroppar blommade i planteringarna. Kalle Dussin stod och pekade bestämt mot öster. Som för att påminna om var fienden skulle komma ifrån, om han kom någon gång. Det var skönt att sitta där i vårsolen och värmas upp efter vintern. Han hade överlevt en vinter till även om det var på håret. I januari hade det varit riktigt illa några dagar. Men nu jobbade pumpen som den skulle igen.

Nu var det lunchtid och det kom mer folk. Alla bord var upptagna. En dam kom och frågade om hon fick sitta ner vid hans bord. Vilket hon fick. Hon drack kaffe och åt en sådan där italiensk mandelskorpa. Det var en sådan där dam med kläder från firma Gudrun Sjödén och stort halsband med runda kulor. Säkert en sådan dam som höll kulturlivet vid liv med ett bestämt uttryck i ansiktet. Som alltid läste vad den sista nobelpristagaren skrivit.
- Skönt här i solen, sa han.
- Ja, och snart slår almarna ut.
- Tur att de står kvar.
- Ja, det var nära att de höggs ner. Jag var förresten här den natten då de skulle sågas ner.
- Det var jag med. Jag satt i ett av träden.
- Vilken jävla cirkus. Poliser som viftade med batonger och verkade nervösa. Ridande polis och skogsarbetare som bara ville åka hem till Norrland och så vi. Jag gick i plugget och var vaken och vaktade almar på nätterna och släpade mig ändå till Åsö gymnasium på morgonen. Sedan sov jag några timmar på eftermiddagen och sedan tillbaks till almarna. Hur fan orkade man. Men man var ju ung stark och övertygad.

- Men till slut vann vi iallafall. Så tack vare vår kamp så kan vi nu sitta här och dricka te och kaffe.
- Du, vad hette han sossen som kallade oss anarkister och sa att vi var fiender till demokratin, som inte accepterade demokratiska beslut.
- Hjalmar Mehr, men efter detta, kallades han Almar Ner. Han kom visst från fattiga förhållanden och hade växt upp i någon kåk, med dass på gården, som var full med löss och råttor. Ägd av någon slumvärd. En sådan där kriminell fan som bara tänker på pengar och låter folk leva i misär. Som tar in hyra för ingenting. Så den där Hjalmar Mehr hade väl fått men för livet, av sin uppväxt. Nu skulle allt gammalt bort och ersättas av glas och betong. Rent, snyggt och effektivt. Men att det samtidigt blev kallt, hårt och fyrkantigt, tyckte han det var värt. Så hela innerstan revs och ersattes med hötorgsskrapor och Sergels torg. Det fanns de som protesterade, som vissångaren Olle Adolphson. De flesta andra knöt näven i byxfickan. Till det en dag blev för mycket. När man skulle hugga ner dessa almar vi nu sitter under. Då reste sig folket mot de planritare, som utan respekt för skönhet och historia tillåtits härja fritt i vår stad. Du och jag var där och det kan vi vara stolta över.
- Ja, vi vann slaget. Men fan vet om vi inte förlorade kriget, sa hon och såg lite ledsen ut.
- Ja våra segrar är lätträknade. I varje fall mina. Jag var emot kärnkraft och förlorade. Jag var emot att man la ner postkontoren och förlorade. Jag var emot alla jävla privatiseringar och förlorade. Nu är jag 70 år och har egentligen bara en seger att fira och den sitter vi under.
- Då är du två år äldre än mig. Eller heter det ”än jag är”. Det där har jag aldrig riktigt begripit.
- Vet inte och bryr mig inte. Jag brukar ju säga ”äldre en en annan”, så slipper jag fundera på det. Skall vi inte lägga bort våra obefintliga titlar. Jag heter Kalle.
- Och jag heter Rose-Marie, hej, hej.
- Är du också pensionär som jag är.
- Ja, jag var sjuksköterska och jobbade länge på Södersjukhuset. För länge antagligen. En dag när jag bara var 63 orkade jag bara inte gå dit och blev sjukskriven. Samtidig blev min man alltmer förvirrad och det visade sig att han hade alzheimer och nu sitter han på vårdhem i Årsta och känner inte igen vare sig mig eller barnen. Jag brukar åka dit någon gång i veckan och hälsa på honom. Men han finns ju egentligen inte kvar längre. Det är för sorgligt.
- Det är en djävulsk sjukdom det där.
- Ja, det är det verkligen.
- Det låter som du var radikal som ung, var du kommunist?
- Vilken jävla fråga. Nä det var jag inte.
- Det var jag. Alla jag umgicks med var kommunister av olika slag.
- Vilken sort var du?
- Jag var först med i VPK:s ungdomsförbund. Sedan blev jag anställd på kansliet. Det var rätt trevligt, även om det var en hel del bråk också. Men jag trodde på att det klassfria samhället en dag skulle befria människorna och göra dem solidariska och goda. Jag var jävligt naiv. Jag vet. Sen blev jag sjuksköterska och slutade vara kommunist. Jag blev så illa berörd när jag förstod hur folk hade haft det innan muren föll. Vilka jävla diktaturföreträdare vi bjudit in till partikongresserna.

- Men du ville väl. Det ville nog Hjalmar Mehr också. Du trodde på något.
- Tror du på något.
- Nja, det får väl bli det som det Hjalmar Söderberg säger att han tror på.
- Kroppens lust och själens obotliga ensamhet?
- Jag får väl erkänna att numera, är det väl mest det senare som är aktuellt.
- Vi är alltså rätt gamla och har få segrar att fira. Men solen skiner och vi sitter under de träd vars liv vi en gång räddade. Vi lever och har klarat oss genom en vinter. Vi har älskat, frusit och gjort rätt för oss. Vi har gjort vårt bästa och får nu försöka mildra våra själars ensamhet.
- Hur skall vi göra det.
- Vet inte, gud är död och revolutionen inställd. Men något får vi väl försöka oss på. Brukar du ofta gå hit? Det där lät som en raggningsreplik på Lorry i Sundbyberg. När det var dans för mogen ungdom där.
- Ja, nu är vi minsann rejält mogen ungdom, du och jag. Jag kommer hit på onsdag efter jag varit hos tandläkaren. Runt klockan 11, då skall jag se om du är här och kan mildra min själs ensamhet. I dag lyckades du bra med det.
- Okej onsdag klockan 11 var det.

Kapitel II

När han kom hem förstod han att han trots sin ålder kände något för en före detta kommunist och kamrat i kampen för almars bevarande. Det var han inte beredd på. Det var som fan, tänkte han. Efter Anna dragit med den förbannade folkskolläraren och flyttat till Öland hade han tänkt att sådant var över. Det var ju tio år sedan. Folkskolläraren hade ju varit betydligt yngre än Anna och 15 år yngre än han var. Så han hade känt sig gammal och oduglig. Ibland hade han hoppats på att träffa någon ny tjej. Men då hade han känt tankarna på Anna med den unge pigge folkskolläraren i sängen och tänkt, aldrig mer. Han hade blivit rädd för kvinnor och den smärta de kan ge en känslig man som han. Så han hade gått till sitt jobb och renoverat möbler och sedan gått hem till sig. På helgerna brukade han hälsa på sin dotter i Nacka, där hon bodde med man och fyra barnbarn. Han brukade bara orka vara där någon timme innan han blev trött sedan hjärtat hade börja jävlas. Men nu hade han fått pacemaker och börjat känna sig piggare. Faktisk i rätt bra form. Men några mer ansträngande kroppsövningar vågade han sig inte på. Så projektet damer var nedlagt och inte längre aktuellt. ”Nu är man ta mig fan stel överallt utom där man vill vara det”, tänkte han. Dagen därpå fick han ett brev från Postkodlotteriet. Han hade vunnit en romantisk helg på Södertuna slott i Sörmland. - Jaha, det var ju en spark mellan benen. Tack för den. Sedan ringde han sin dotter och erbjöd henne denna vinst. Men hon sa att det inte var helt lätt att hitta barnvakt till fyra barn mellan 10 år till tre månader. Så hon tackade nej. Ett tag tänkte han ringa till Anna och säga att hon och den jävla skäggtomten kunde få ägna sig åt romantik en helg. Men så kom han på att han var svartsjuk och inte unnade dem detta nöje. Så kom att tänkta på sin nya bekantskap från almarna. ”Inte kan man bjuda en dam man bara träffat en gång som man bara vet namnet på till en romantisk weekend”, tänkte han. ”Då verkar man ju inte riktigt klok och lite väl angelägen”. Han ringde till sin läkare och frågade om det var farligt med kroppsansträngning efter ha fått pacemaker. ”Tänker du springa maraton, Men om det gäller promenader eller fruntimmer skall du inte oroa dig. Vad gäller det senare är det väl mera annat som brukar ställa till det i din ålder”, sa doktorn. Kalle sa att det gällde promenader och inget annat.

Kapitel III

På onsdagen småregnade det. Så när han närmade sig Kungsträdgården och almarna hade han inte mycket hopp att hon skulle vara där. Men hon stod där med ett paraply över huvudet. Han föreslog att de skulle gå över till Nationalmuseum och i deras matsal dricka ett glas rött och diskutera hur kampen mot själslig ensamhet skulle kunna fortsätta. Han berättade om sin sjukdom och hur mycket bättre han mådde nu efter att ha fått en pacemaker. Inte så att han blivit ung på nytt. Men klart mycket bättre. Så berättade han om sin vinst.
- Vill du att jag hänger på? frågade hon.
Vilket gjorde honom både nervös och konfunderad.
- Men vi känner ju knapp varandra. Jag vet ju inte ens vad du heter i efternamn.
- Lindvall och du?
- Eriksson. Så du vågar åka med en karl du knappast känner på en romantisk helg på ett slott.
- Ja vad har jag att förlora? När åker vi?
- Man måste ringa och beställa innan.
- Är nästa helg för tidigt. Du ser rädd ut.
- Ja, lite skraj är jag nog.
- Jag är inte farlig, men har längtat efter dig så länge, så nu har inte lust att vänta längre. När jag äntligen träffat dig. Nu får det vara du eller ingen!
- Riktig normal är du nog inte. Men inte tokigare än att jag vågar ta med dig på en romantik weekend.

Kapitel IV

Det gick inte att få komma till det romantiska slottet förrän efter en månad. Så lite hann de lära känna varandra. Hon bjöd hem honom på middag och bjöd på kalvstek med gräddsås. Hennes dotter kom och ringde på och när hon skulle presenter honom hade hon glömt hans efternamn. ”Det här är Kalle och det här är min dotter Ronja. Jag och Kalle är gamla bekanta från Almstriden 1971. Vi vann och det är det vi firar. ” Dottern tog med sig resten av kalvsteken och gräddsåsen hem till sin man och sina barn. Hon sa att hon tyckte det var roligt att träffa honom och såg faktiskt ut som hon menade det.
- Hon är orolig för att jag är ensam och inte har någon kompis. Så hon springer här stup i kvarten och oroar sig, vilket är onödigt och lite jobbigt. Hur går det med slottet förresten.
- Jag frågade och vi kan få komma om 14 dar.
- Låter fint. Är du fortfarande rädd.
- Ja lite.
- Vad är du rädd för.
- Vet inte. Kanske för att jag inte är folkskollärare.
- Vad menar du med det.
Så fick han berätta om sin skilsmässa och hur den påverkat honom. Att han sedan dess känt sig gammal, otillräcklig och som hann förlorat i striden mot åldrandet, tidigare än nödvändigt.
- Vågar jag säga det, sa hon.
- Vadå.
- Att jag älskar dig.
- Hur kan du göra det.
- Inte så svårt. Dessutom har jag inte tid att inte göra det. Vi skall ju snart åka på romantisk helg.
- Ja, vad fan. Då vågar jag också säga samma sak. Jag älskar dig. Vi vann vår första strid ihop och almarna står kvar. Så nu får vi försöka vinna även nästa. Den mot våra själars obotliga ensamhet.

Kap V

De tog tåget till Gnesta och därifrån taxi till Södertuna slott. När de kom fram så blev de mottagna med ett glas champagne. På rummet fanns en hel flaska bubbel. Det var ett fint rum med utsikt över omgivningarna och sjön. De la sig på sängen och vilade en stund och höll varandra i handen.
- Tror du vi var menade för varandra, Kalle.
- Hur menar du.
- Att vi borde träffats redan 1971 i maj under almarna och att livet bara tog en lång sväng för att vi skulle mötas där igen.
- Ja, kanske det. För när jag såg dig första gången kände jag som vi träffats tidigare och kände varandra. Vi är nog menade för varandra. Våra själars ensamhet är inte obotlig, utan ett symtom på att vi skall vara ihop.
När de kom ner till middagen så fick det ett eget bord. De flesta gäster var betydligt yngre än dem. Vid desserten var det en ung dam som vände sig till Rose-Marie och frågade hur länge de varit gifta.
- Sedan 1971. Vi gifte oss under almarna i Kungsträdgården.
- Oj, jag och min fästman, sa just att ni såg så nyförälskade ut. Hur har ni burit er åt för att hålla ihop så länge.
- Ja ibland har det varit en kamp. Men vi gav oss fan på att vinna. Vi lovade varandra det under de fina almarna en gång. Att aldrig ge upp. Inte sant älskling. Sedan var det dans. Men de var trötta och gick och la sig.

Peter

 

 

 

Kapitel I

När hon kom ut i köket på morgonen så var det blött på golvet framför diskmaskinen. Dagen innan hade hon storstädat och då till och med dragit fram diskmaskinen för första gången på flera år. Nu drog hon fram den igen och såg att det droppade rejält vid kopplingen mellan vatten och maskin. ”Vilket elände och det på en julafton”, suckade hon. Så gick hon ner i porten och kollade vart man skulle ringa när man fick akuta problem.

Det fanns ett nummer som hon ringde och en kille svarade och lovade skicka jourhavande rörmokare. Han skulle komma så snart det gick. Men det skulle ta en stund. Mannen hon ringde hade föreslagit att hon skulle stänga huvudkranen till vattnet, som nog satt under diskbänken. Till slut hade hon hittat en röd kran i ett hörn. Men den satt fast så hårt att hon inte kunde rubba den. Så hon la ut alla frottéhanddukar hon hittade på golvet. Sedan ringde hon sin dotter och berättade om eländet och att hon nog skulle ha svårt att komma till julfirandet. Vilket hon egentligen inte tyckte var så tråkigt, som hon sa.

Så ringde det på dörren och när hon öppnade så stod en skäggig man där i blåställ och såg förvirrad ut. Det första han sa var ”hej Britt-Marie. Hon tittade på honom lite frågande. Men så sa hon ”hej Stefan.
- Så du känner igen mig, sa han.
- Klart jag gör sa Britt-Marie.
- Tänk att vi skulle träffas igen efter alla dessa år.
- Det måste vara ödet.
Så gick han och lagade läckan. Vilket tog någon minut. För sådant är enkelt för den som kan. Britt-Marie samlade ihop alla sina handdukar och la dem i badkaret. Hon frågade om han ville ha en kopp kaffe. Så satt de vid köksbordet och såg på varandra.
- Tänk att vi skulle ses igen, det måste vara mer än 40 år sedan vi sist såg varandra, sa han.
- Jo, det var 1974, om jag minns rätt. Du hoppade ju av FNL-gruppen och försvann när vi gjort slut. Så sedan sågs vi inte mer. När var sista gången vi träffades?
- Vi satt på Kaffekatten på Kungsgatan och jag fick en klocka, som jag glömt hos dig. Kommer du ihåg det? Sedan var det slut. Jag kände mig alltid utanför i den där gruppen du drog med mig till. Passade aldrig in med dina kompisar. Så det var skönt att slippa gå dit.
- Jo jag minns den där stunden på Kaffekatten, det var rätt ledsamt.
- Men sådan är kanske ung kärlek. Stark men flyktig.
- Vi hade ju ändå något år tillsammans. Innan du träffade honom, desertören. Han som du gifte dig med. Är ni fortfarande gifta?
- Nej han bor i USA och har ingen kontakt vare sig med mig eller vår dotter. Tror att han gifte om sig med en annan stackars kvinna.
- Vadå stackars, var han en elak fan.
- Ja, inte var han snäll inte.
- Slog han dig? Han verkade ju rätt mesig, tyckte jag.
- Det kanske han var. Men de är ofta den typen som slår på kvinnor. Svartsjuk och blev tokig om jag så bara sa hej till en man.
- Den jäveln, hade jag bara vetat hade jag tagit med mig bössan och skjutit fanskapet.
- Det hade du inte. För du är inte sådan att du kan mörda någon. Hur gärna du än vill. Varför skulle du göra så. Det var ju ändå slut mellan oss.
Han såg plötsligt allvarlig ut och sa, - Ja varför, antagligen för att jag fortfarande älskade dig.
- När slutade du med det?
Då blev han tyst och samlade ihop sina verktyg och reste sig och sa att han måste gå. Hon undrade varför han jobbade på julafton. Han berättade att han skulle fira jul med sin dotter dagen därpå. För då kom barnbarnen till henne. För efter dottern skiljt sig hade det blivit på det sättet. Inget att göra något åt. Sådant är livet. Man vet aldrig vad ödet har i beredskap. Hon ställde sig framför honom i hallen.
- Du svarade aldrig på min fråga, sa hon.
- Det kostar inget, går på fastighetsägarens försäkring.
När hon kom ut i köket, såg hon att han glömt sin klocka på köksbänken.

Kapitel II

Hon tänkte ringa upp honom om klockan på en gång. Men att i Stockholm hitta en Stefan Andersson är en utmaning. Ty de äro många som delar detta namn. Inte heller om man sökte på rörmokare eller vvs-montör var det enkelt. Även dessa var det många av. Så hon tänkte, han hör väl av sig snart och frågar efter klockan. Det var en gammal rätt enkel klocka, av den typ som man måste vrida upp någon gång om dagen. Sådana som nästan inte finns längre. På baksidan stod det Stefan 5 maj1968 och hon förstod att det nog var en konfirmationspresent.

När han inte ringt upp efter någon vecka, så tog hon kontakt med den jourfirma som först förmedlat kontakten. Men de sa att de inte lämnade ut telefonnummer och adress till anställda. Men berättade att Stefan bara var tillfälligt anställd och egentligen var pensionerad. Men de skulle ringa upp honom och berätta var klockan befann sig.

Det gick ytterligare någon månad och klockan låg kvar på ett hörn på diskbänken, utan att någon hörde av sig. Så kom hon på att Stefan när de var ihop, bodde i en lägenhet på Nytorget på Söder. Han bodde i en tvåa med sin mor och far och storasyster. På den tiden var det ofta mindre bemedlade människor som bodde på Nytorget. Numera är det ju ett tillhåll för folk med gott om pengar, som jobbar med media av olika slag och pratar skånska. Men hon chansade och hade tur för när hon kom till porten, utan ha portkod, så gick en kille ut. Så hon kollade i trappen och på tredje våningen bodde en Stefan Andersson, bland alla Jeppsson och Jönsson. Så hon åkte upp och ringde på. Stefan öppnade och hon räckte över klockan. Han tackade och sa att han var förvånad att hon tagit sig besväret att leta upp honom.
- Så du bor kvar här, sa hon.
- Ja, jag fick överta lägenheten efter farsan.
- Skall du inte bjuda in mig?
- Men det är inte så städat.
- Det gör inget. Bättre med lite skit i hörnen, än ett rent helvete.

Det såg inte så farligt ut. Rätt prydligt faktiskt. Men i lägenheten andades fortfarande 60-tal. I köket var luckorna solgula och ena väggen täcktes av en storblommig fondtapet. På väggen satt en röd konservöppnare av den typ som användes då, när allt stoppades ner i konservburkar. I en bastklädd flaska var en plastros nedstucken. En affisch påminde bilförare om att det den 3 september skulle börja köras på höger sida och det man borde fixa innan dess. Som att ändra strålkastarnas ljus. Så det inte bländade mötande. I vardagsrummet stod en tjock TV med luckor som gick att stänga, som uppenbarligen inte kunde visa färger. Men ovanför den hängde en modern platt variant. Bredvid stod ett staffli med en målning av Slussen på.
- Så här bor du kvar. Det är sig rätt likt sedan jag var här sist.
- Ja, jag har inte gjort så mycket. Tycker du det ser slitet ut.
- Nej, men lite omodernt.
- Ja, jag borde väl måla om och fräscha upp. Vill du ha ett glas öl. Jag har inte så mycket annat att bjuda på.
De satte sig i köket med varsitt glas öl.
- Här sitter vi efter ett liv, sa han.
- Ja, här sitter vi, svarade hon. Sist vi träffades berättade du att du hade en dotter. Har du fler barn?

- Nä, bara den flickan, som är stor nu. Ett midsommarbarn som jag egentligen inte ville ha. Men som nu blivit mitt livs glädje och gett mig fina barnbarn att hälsa på. Hon skiljde sig från sin otrogne karl. Men jag skall väl inte döma honom, ty jag var inte bättre och min dotter hade inte funnits utan detta snedsteg en midsommarafton 1981. Hennes mor är förresten rätt känd och bruka vara på TV och berätta om patriarkala förtrycket. Hon är professor i genusvetenskap i Linköping och vi har ingen kontakt. Sist vi träffades skrek hon att hon föraktade mig.
- Varför gjorde hon det.
- Hon brukar göra det. Så det var väl av gammal vana.
- Hur träffades ni?
- Det var på båten till Utö, dit jag var på väg för att fira midsommar med några vänner. Sirkka som jag då var tillsammans med, hade åkt till Finland, för att hennes kusin skulle gifta sig. Så jag var ensam över helgen. Men så blev jag bjuden till en kompis som hade en stuga på Utö. Det skulle bli en herrmiddag av den typ, som gör en lite trött morgonen därpå. Min uppgift var att förbereda detta. På båten var en dam som började prata med mig. Jag berättade att jag var konstnär. Vilket var nästan sant. Jag gick ju målarkurs varje fredag och hoppades komma in på Konstfack. Det visade sig att mitt resesällskap, bodde bara några hundra meter från var denna tillställning, skulle gå av stapeln. Så på eftermiddagen kom damen ifråga över och frågade om jag ville komma över på ett glas champagne. Efter två flaskor bubbel, så var den blivande professorn så vacker, som kvinnor kan bli av champagne. Själv var jag i det tillstånd då lusten är betydligt större än förmågan. Men på något sätt fick vi till det. Det var definitivt inte min bästa prestation på området. Men när hon ville att vi skulle försöka igen och jag inte orkade sa hon, ”det kanske räckte”. Jag undrade vad hon menade med det. Sedan förflöt midsommarhelgen som förväntat. Så jag var rätt trött veckan därpå och lovade som så många gånger tidigare ”aldrig mer”.

Efter två månader ringde det i telefonen och det var damen från Utö, som ringde för att berätta att hon var med barn och att jag var fadern. När jag försökte förklara att jag inte var överlycklig över att bli far på det sättet, skrek hon att hon föraktade mig. Det har hon fortsatt göra. Men numera bor hon med en kvinnlig arkitekt, som ritar fula hus. Sådana som folk utan smak, brukar beskriva som spännande och intressanta. Men som egentligen bara är tråkiga och fula. Sirkka kastade en kastrull i skallen på mig och jagade mig med kniv och sa att hon skulle kastrera mig. Så plötsligt var jag farsa till en liten tjej, som skulle bo hos mig varannan vecka, Jag hade inte heller längre någon bostad. Det var oväntat och besvärligt. Men jag hade tur och fick hyra en tvåa på Grindsgatan. Flickan bodde väl mest hos mig efter några år. För det tar tid att bli professor i genuskunskap, har jag förstått. Själv började jag jobba i farsan rörfirma, för att försörja mig. I den firma som sedan blev min. Nu är jag pensionär och jobbar extra på helgerna, som du vet.

- Vilken berättelse, sa hon. Är det du som målat tavlan på staffliet?
- Ja, jag har ju alltid målat och efter min pensionering har jag fått mer tid till detta. Du var ju min modell en gång då, för länge sedan. Kommer du ihåg det?
- Javisst ja, du gick någon sorts kurs i kroki och övade genom att ha mig som modell.
- Vänta skall du få se.
Han gick in i sovrummet och öppnade en garderob och tog fram en tavla. - Här är du, sa han.
- Var jag så ung och mager. Inte undra på att jag frös.
- Tänk om jag skulle måla dig nu, ett liv senare.
- Nej, det tycker jag inte är en bra idé.
- Har du blivit blyg på gamla dar.
- Lite. Naken på en tavla med hängbröst och rund mage. En sådan tavla väl inget att sätta på väggen.
- Jag kommer tycka du är vacker.
- I så fall behöver du byta glasögon.
- Jag har nya. Den här tavlan kommer bli bättre än den jag målade när du var ung. Då blev jag ju darrhänt när jag såg dig naken. Det är därför du är lite lös i konturerna på den målningen. Något som min lärare på kroki-kursen anmärkte på. Men jag har blivit bättre på nakna tjejer sedan dess.
- Kan jag tänka mig. Men idag blir det inte. Nu måste jag gå.
- Skall vi ses igen.
- Om du vill, tack för klockan.
- Klart jag vill. Kanske skall du få måla mig, trots allt. Varför ringde du inte efter din klocka.
- Jag blev skraj.
- För vadå?
- Vet inte. För mina minnens smärta och livets korthet kanske.
- Hej då, vi ses.
- Ja, hej då. Har du mitt telefonnummer. Inte, här får du det.

Kapitel III

Hon ringde dagen därpå och tackade för senast. Dagen därpå vikarierade hon på den förskola där hon arbetat före sin pensionering. Hela kvällen väntade hon på att han skulle ringa. Han ringde inte på någon av de kommande dagarna heller. ”Det är förbanne mig din tur att ringa till mig”, tänkte hon och kände sig löjlig. Löjlig över att gå som en nyförälskad tonårsflicka och längta och hoppas att en viss kille skulle ringa. Men på fredag kväll ringde han och frågade om hon nästa dag ville följa med på en vårpromenad på Djurgården. Vilket hon absolut ville. De skulle träffas vid djurgårdsfärjan och planera när de träffades.

Det var en solig och fin dag. Han stod och väntade och hon såg att han ansat skägget. Såg riktig trevlig ut. När de kom till Allmänna Gränd, så bestämde de sig för att gå till Liljevalls och titta på vårutställningen. Stefan berättade att han faktisk en vår för länge sedan haft en tavla hängande där. Efteråt gick de på Blå Porten och fikade. Där berättade Britt-Marie vad som hänt med den amerikanske desertören. Först hade han varit spännande och lite tuff. Men han hade blivit alltmer lynnig svartsjuk och kontrollerande. Sedan hade han börjat slå henne. Efteråt bad han om ursäkt och sa att han på grund av sina svåra erfarenheter från kriget i Vietnam, hade fått känslomässiga problem. När hon ville skiljas hade han blivit så hotfull och arg att hon inte vågade ta upp ämnet igen. Men en dag hade tre poliser kommit och hämtat honom. Han var nämligen efterlyst för flera bedrägerier och stölder i Tyskland. Bland annat hade han lurat av en dam i 90-årsåldern en mindre förmögenhet. Det kom också fram att han varit kock på ett marketenteri på den amerikanska basen utanför Stuttgart. Något krig hade han aldrig varit i närheten av. Han utlämnades till Tyskland och fick sitta något år i fängelse och blev sedan utvisad till USA.

För något år sedan hade en väninna skickat en film på internet. Där hade hon sett den otäcka amerikanen stå i en kyrka och predika. Han hade tydligen själv startat en församling i Shellbyville i Tennessee. Hans predikningar sändes ut av en konservativ lokal TV-kanal. I dessa fördömde han aborter och kallade sådana för mord. Vidare berättade han att homosexuella skulle komma till helvetet och att sex utanför äktenskapet, var ett brott mot gud. Han eldade upp sig och uppfylldes av helig ande och började tala i tungor. Det visade sig att den helige ande pratade svenska med amerikansk brytning. Så den helige ande utslungade följande: ”T-centralen, byte till övriga tunnelbanelinjer, lokaltåg och fjärrtåg. Helan går, hopp fallera, fallerallen lej. Lysande Stickan”. Varpå hela församlingen skrek ”halleluja, praise the Lord. Predikan avslutades med att skurken stod med sin blonderade och ondulerade fru och bad om pengar till församlingsarbetet. Men några veckor senare hade han visst hittats kraftigt påverkad av kokain, tillsammans med två nakna transexuella damer på ett hotellrum i Las Vegas. Vad han sedan tagit vägen hade Britt-Marie ingen aning om.

- Vi har inte alltid haft det så lätt i livet, du och jag, sa han.
- Ömsom vin och ömsom vatten som man säger.
- Apropå vin, nu åker vi hem till mig och dricker ett glas och firar att vi träffats igen.
- Om du vill kan du få måla mig.
- Det vill jag, men idag vill jag bara se på dig.
- Jag är väl inget att titta på.
- Det tycker jag du är, men jag kanske är förblindad av kärlek.
- Är du.
-Jajamensan, min tro miste jag redan vid konfirmationen. Men jag fick ju en klocka för besväret. Hoppet övergav mig när du gick från Kaffekatten 1981. Men störst av allt skall ju kärleken ändå vara och dig har jag älskat sedan vi först träffades. Nu är jag rädd att du skall försvinna igen. Hon tog hans hand och sa ”nu går vi hem”.

 

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag har just avslutat min novell. Så här följer det sista kapitlet. Vad som sedan händer får ni själva räkna ut. Men det slutar säkert bra. För det har jag bestämt. Att det skall bli en god fortsättning. Vilket jag kan passa på att önska er.

Kapitel 3

Hon ringde dagen därpå och tackade för senast. Dagen därpå vikarierade hon på den förskola där hon arbetat före sin pensionering. Hela kvällen väntade hon på att han skulle ringa. Han ringde inte på någon av de kommande dagarna heller. ”Det är förbanne mig din tur att ringa till mig”, tänkte hon och kände sig löjlig. Löjlig över att gå som en nyförälskad tonårsflicka och längta och hoppas att en viss kille skulle ringa. Men på fredag kväll ringde han och frågade om hon nästa dag ville följa med på en vårpromenad på Djurgården. Vilket hon absolut ville. De skulle träffas vid djurgårdsfärjan och planera när de träffades.

Det var en solig och fin dag. Han stod och väntade och hon såg att han ansat skägget. Såg riktig trevlig ut. När de kom till Allmänna Gränd, så bestämde de sig för att gå till Liljevalls och titta på vårutställningen. Stefan berättade att han faktisk en vår för länge sedan haft en tavla hängande där. Efteråt gick de på Blå Porten och fikade. Där berättade Britt-Marie vad som hänt med den amerikanske desertören. Först hade han varit spännande och lite tuff. Men han hade blivit alltmer lynnig svartsjuk och kontrollerande. Sedan hade han börjat slå henne. Efteråt bad han om ursäkt och sa att han på grund av sina svåra erfarenheter från kriget i Vietnam, hade fått känslomässiga problem. När hon ville skiljas hade han blivit så hotfull och arg att hon inte vågade ta upp ämnet igen. Men en dag hade tre poliser kommit och hämtat honom. Han var nämligen efterlyst för flera bedrägerier och stölder i Tyskland. Bland annat hade han lurat av en dam i 90-årsåldern en mindre förmögenhet. Det kom också fram att han varit kock på ett marketenteri på den amerikanska basen utanför Stuttgart. Något krig hade han aldrig varit i närheten av. Han utlämnades till Tyskland och fick sitta något år i fängelse och blev sedan utvisad till USA.

För något år sedan hade en väninna skickat en film på internet. Där hade hon sett den otäcka amerikanen stå i en kyrka och predika. Han hade tydligen själv startat en församling i Shellbyville i Tennessee. Hans predikningar sändes ut av en konservativ lokal TV-kanal. I dessa fördömde han aborter och kallade sådana för mord. Vidare berättade han att homosexuella skulle komma till helvetet och att sex utanför äktenskapet, var ett brott mot gud. Han eldade upp sig och uppfylldes av helig ande och började tala i tungor. Det visade sig att den helige ande pratade svenska med amerikansk brytning. Så den helige ande utslungade följande: ”T-centralen, byte till övriga tunnelbanelinjer, lokaltåg och fjärrtåg. Helan går, hopp fallera, fallerallen lej. Lysande Stickan”. Varpå hela församlingen skrek ”halleluja, praise the Lord. Predikan avslutades med att skurken stod med sin blonderade och ondulerade fru och bad om pengar till församlingsarbetet. Men några veckor senare hade han visst hittats kraftigt påverkad av kokain, tillsammans med två nakna transexuella damer på ett hotellrum i Las Vegas. Vad han sedan tagit vägen hade Britt-Marie ingen aning om.

- Vi har inte alltid haft det så lätt i livet, du och jag, sa han.
- Ömsom vin och ömsom vatten som man säger.
- Apropå vin, nu åker vi hem till mig och dricker ett glas och firar att vi träffats igen.
- Om du vill kan du få måla mig.
- Det vill jag, men idag vill jag bara se på dig.
- Jag är väl inget att titta på.
- Det tycker jag du är, men jag kanske är förblindad av kärlek.
- Är du.
-Jajamensan, min tro miste jag redan vid konfirmationen. Men jag fick ju en klocka för besväret. Hoppet övergav mig när du gick från Kaffekatten 1981. Men störst av allt skall ju kärleken ändå vara och dig har jag älskat sedan vi först träffades. Nu är jag rädd att du skall försvinna igen. Hon tog hans hand och sa ”nu går vi hem”.

Peter

 

Hej vänner!

Så har juldagsmorgon glimmat. Dock utan mig. Ty jag har missat julottan. Det kan vara en rätt trevlig tillställning, då man får sjunga julpsalmer. Men jag missade den i år. Kanske var lika bra. För på grund av det jävla viruset, så är tydligen antalet som får komma in i kyrkan begränsat. Då bör väl de troende få komma in och vi gudsförnekare och syndare stanna utanför. Fast å andra sidan är det väl just vi som är mest i behov av ett gudsord.

Jag såg en liten stund på midnattsmässan från Rom igår kväll. Det är ju en rätt mäktig föreställning. Men numera blir man ju bara orolig, när det är barnkörer med i sammanhang där det finns katolska präster. Det var en pojke i nedre tonåren som sjöng fint som bara den. Men man fick bara lust att skrika akta dig för de fula gubbarna i långklänning där bakom dig. Vilket gjorde hela tillställningen obehaglig.

Jag funderar på att skriva en novell. Den skulle kunna börja så här:

Kapitel I

När hon kom ut i köket på morgonen så var det blött på golvet framför diskmaskinen. Dagen innan hade hon storstädat och då till och med dragit fram diskmaskinen för första gången på flera år. Nu drog hon fram den igen och såg att det droppade rejält vid kopplingen mellan vatten och maskin. ”Vilket elände och det på en julafton”, suckade hon. Så gick hon ner i porten och kollade vart man skulle ringa när man fick akuta problem.

Det fanns ett nummer som hon ringde och en kille svarade och lovade skicka jourhavande rörmokare. Han skulle komma så snart det gick. Men det skulle ta en stund. Mannen hon ringde hade föreslagit att hon skulle stänga huvudkranen till vattnet, som nog satt under diskbänken. Till slut hade hon hittat en röd kran i ett hörn. Men den satt fast så hårt att hon inte kunde rubba den. Så hon la ut alla frottéhanddukar hon hittade på golvet. Sedan ringde hon sin dotter och berättade om eländet och att hon nog skulle ha svårt att komma till julfirandet. Vilket hon egentligen inte tyckte var så tråkigt, som hon sa.

Så ringde det på dörren och när hon öppnade så stod en skäggig man där i blåställ och såg förvirrad ut. Det första han sa var ”hej Britt-Marie. Hon tittade på honom lite frågande. Men så sa hon ”hej Stefan.
- Så du känner igen mig, sa han.
- Klart jag gör sa Britt-Marie.
- Tänk att vi skulle träffas igen efter alla dessa år.
- Det måste vara ödet.
Så gick han och lagade läckan. Vilket tog någon minut. För sådant är enkelt för den som kan. Britt-Marie samlade ihop alla sina handdukar och la dem i badkaret. Hon frågade om han ville ha en kopp kaffe. Så satt de vid köksbordet och såg på varandra.
- Tänk att vi skulle ses igen, det måste vara mer än 40 år sedan vi sist såg varandra, sa han.
- Jo, det var 1974, om jag minns rätt. Du hoppade ju av FNL-gruppen och försvann när vi gjort slut. Så sedan sågs vi inte mer. När var sista gången vi träffades?
- Vi satt på Kaffekatten på Kungsgatan och jag fick en klocka, som jag glömt hos dig. Kommer du ihåg det? Sedan var det slut. Jag kände mig alltid utanför i den där gruppen du drog med mig till. Passade aldrig in med dina kompisar. Så det var skönt att slippa gå dit.
- Jo jag minns den där stunden på Kaffekatten, det var rätt ledsamt.
- Men sådan är kanske ung kärlek. Stark men flyktig.
- Vi hade ju ändå något år tillsammans. Innan du träffade honom, desertören. Han som du gifte dig med. Är ni fortfarande gifta?
- Nej han bor i USA och har ingen kontakt vare sig med mig eller vår dotter. Tror att han gifte om sig med en annan stackars kvinna.
- Vadå stackars, var han en elak fan.
- Ja, inte var han snäll inte.
- Slog han dig? Han verkade ju rätt mesig, tyckte jag.
- Det kanske han var. Men de är ofta den typen som slår på kvinnor. Svartsjuk och blev tokig om jag så bara sa hej till en man.
- Den jäveln, hade jag bara vetat hade jag tagit med mig bössan och skjutit fanskapet.
- Det hade du inte. För du är inte sådan att du kan mörda någon. Hur gärna du än vill. Varför skulle du göra så. Det var ju ändå slut mellan oss.
Han såg plötsligt allvarlig ut och sa, - Ja varför, antagligen för att jag fortfarande älskade dig.
- När slutade du med det?
Då blev han tyst och samlade ihop sina verktyg och reste sig och sa att han måste gå. Hon undrade varför han jobbade på julafton. Han berättade att han skulle fira jul med sin dotter dagen därpå. För då kom barnbarnen till henne. För efter dottern skiljt sig hade det blivit på det sättet. Inget att göra något åt. Sådant är livet. Man vet aldrig vad ödet har i beredskap. Hon ställde sig framför honom i hallen.
- Du svarade aldrig på min fråga, sa hon.
- Det kostar inget, går på fastighetsägarens försäkring.
När hon kom ut i köket, såg hon att han glömt sin klocka på köksbänken.

God fortsättning

Peter

 

 

Hej vänner!

Det blåser småspik på Gotland idag. När man är inne ser det soligt och fint ut. Men när man går ut är det inte skönt alls. Så jag sitter inne fast solen skiner, efter en mycket kort promenad. Snart är det jul igen. Jul är ju ett gammalt fornnordiskt ord. Så jul firades innan vi blev kristna. Från början var det visst ett blot då man offrade till en gud som hette Jólnir. Det var Oden som hade många namn Man sa då att man ”drack jul” vilket säger en del om hur högtiden firades. Ifall den firades precis den 24 december vet jag inte.

Vi firar ju jul till minne att Jesus föddes natten mellan den 24 och 25 december. Det gjorde han nog inte. Men det passade ju bra att fira detta då, när det redan fanns flera högtider, som redan firades då på olika ställen i Europa. I det antika Rom firade man guden Saturnus i december. Det var visst ett jävla kul kalas. Vad guden Saturnus var för en kille vet jag inte. Men tydligen var han värd att fira.

Man bör läsa julevangeliet för sina barn varje jul hur okristen man än är. Så de små liven förstår varför vi firar jul. Det tillhör allmänbildningen att kunna denna berättelse. Dessutom är det en spännande och fin berättelse. Själv blir jag faktiskt alltid lite rörd när jag läser julevangeliet. Det räcker med att läsa, ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, för jag skall bli lite gråtmild.

Det är ju tråkigt att en religion som börjar med att sonen till en snickare och hans unga tjej i ett stall får en son som är gud, iallafall en tredjedel av denne gud (är det någon som begriper treenigheten), är en bra början. Men sedan blir det mest skräp av alltihop. Svartrockar, syndakataloger, kvinnohat, sexualfientlighet, sekter och Knutby. Man har lust att ställa sig och argt ropa mot himlen ”om du finns, så borde du skämmas, som du ställt till det”.

Jag tycker julen mer har blivit en orgie i konsumtion och som det mer är guden Mammon än Jesusbarnets födelse som vi firar. Det har gått till överdrift och jag är ju inte så mycket för orgier. Har faktisk aldrig deltagit i en sådan. Ingen har någonsin bjudit in mig till en orgie. Hade någon ringt upp och frågat om jag ville hänga med på en orgie hade jag nog tackat nej. Det enda som varit lite likt en orgie som jag deltagit i, har bara haft en deltagare förutom mig. Det tycker jag är lagom.

En sak som var bra med julen var att man då kunde köpa det goda isländska julölet Jólabjór på systemet. Vilket man inte kan längre. Så julen är inte vad den har varit. Men det finns ju annat på julbordet som är gott. Som strömming och sill. Själv vill jag gärna ha rimmad lammstek på julbordet. För jag tycker det är godare än skinka. Fast jag har blivit bjuden på skinka från vildsvin och det var gott och kändes djurvänligare. För jag oroar mig annars för att grisarna inte har det bra, vilket påverkar aptiten. Dags för dikt.

Och det hände sig
vid den tiden
att ett barn föddes
i ett stall.

För det fanns ingen
annanstans att bo
och natten var rätt kall.

Den natten var det
inget mer som
hände.

Några herdar kom förbi
och sa god natt
och vände.

Så ammade en mor
sitt barn om natten,
i en stilla stund av helighet.

Att amma var heligt då,
och är det än,
i kärlek och i evighet.

Peter

 

Hej vänner!

Det är fredag och jag har inga planer för dagen. Jag har jobbat en del de sista veckorna och är nu klar med det. Det har varit rätt kul att känna att jag kan göra en insats. Dessutom ingår det ju i mitt jobb att träffa människor av den lite mindre sorten. Vet ni förresten att ordet ”barn” visst har med ordet ”bära” att göra. Det betyder alltså ungefär den som blir buren. Så från början betydde det väl spädbarn gissar jag. Men i lite överförd betydelse behöver ju alla barn bäras, tills de blir vuxna. Sedan får man ta mig fan ta ansvar och bära sig själv. Men några gånger under livet behöver man hjälp att bära, inte sig själv, men sina bördor. Men i bibeln står det: ”Sten är tung, och sand är svår att bära, men tyngre än båda är förargelse genom en oförnuftig man.” Vilket stämmer i denna tid när dumheten verkar få fritt spelrum. Inte minst på internet där det sprids så mycket dumma idéer att man blir rädd.

Annars skjuts det, misshandlas och rånas på ett otäckt sätt. Jag blir faktiskt mest rädd och ledsen när jag läser om detta nu för tiden. Förr kunde jag bli lite förbannad. Men numera blir jag mest ledsen. Det är ju för jävligt att ett litet antal psykopater av olika ålder, får trakassera en hel befolkning. Jag hör ibland sådana där som gått marxistisk grundkurs, med den överlägsenhet som kännetecknar den typen av människor, redogöra för orsaken till denna utveckling. Att det skulle bero på sociala orättvisor och ojämlikhet. Men våra grannländer är ju inga under av social rättvisa och inte var Sverige mer jämlikt, när jag var ung. Inte fan var gängvåld och ungdomar som rånade andra ungdomar, då speciellt vanligt. Vilket det inte heller är i våra grannländer. Som jag skrivit tidigare har jag fått allt svårare att hålla denna otäcka utveckling på lämpligt avstånd. Jag blir faktiskt riktigt ledsen, när jag hör om eländet nu för tiden.

Det verkar vara en ny våg av virussmitta på väg. För min personliga del är jag inte speciellt orolig. För jag har ju fått tre sprutor och kommer, om jag blir smittad och sjuk troligtvis överleva. Men jag tycker synd om den sjukvårdpersonal som kanske åter en gång skall behöva sätta på sig rymddräkter och slita ut sig. Det finns de som av olika skäl inte bör vaccinera sig. Men vad jag förstår är de väldigt få. Men att folk som gått på myter eller av ren lättja ger fan i att vaccinera sig, är så dumt så man blir rädd. Jag läste att ett antal evangeliska tv-predikanter i USA av den typ som bruka hylla den föregående presidenten och sagt att vaccinet är vänsterns och djävulens påfund, nu själva dött av viruset. Vissa av dessa hade visst ångrat sig på sitt yttersta och uppmanat släktingar att vaccinera sig. Jag vet inte om detta är sant. Men om det är det så borde deras kistor prydas med en dumstrut, istället för med blommor. Dessutom borde de få betala vården för de stackars människor, som de lurat att inte vaccinera sig.

Det skall på julafton skjutas upp ett nytt rymdteleskop. Med det skall man kunna se ännu längre ut i universum än någonsin tidigare. Vilket ju också betyder att man kommer se ännu längre bak i tiden än någonsin förr. Inte ända tillbaks till ”Big Bang” men nästan. Till när de första galaxerna bildades. Nu är det ju inte synligt ljus man skall titta med, utan infrarött. Om jag förstod det hela rätt. Men kanske kommer de längst bort se en infraröd gammal gubbe med långt skägg, som pekar med sitt finger och säger: ”Vad säger du nu då, din gamla gudsförnekare”.

Jag skall kanske få låna en hund på söndag. Vilket jag ser fram emot. För jag tycker om hundar och de brukar gilla mig. Det finns de som säger att de är kattmänniskor och de som säger att de är hundmänniskor. Jag gillar de flesta hundar och kattor. Antagligen skulle jag gilla hästar också, om jag kände några. Kossor är jag lite misstänksam mot. Jag gillar de flesta människor, men långt ifrån alla.

Nu skiner solen ute och jag får väl gå ut en sväng. Man har ju inte många timmar på sig innan det blir mörkt igen. Men snart vänder det och blir ljusare. Om några månader börjar ugglorna hoa om natten och sedan blir det vår. Man kommer cykla under lärksång och se blåsippor spegla himlen. Man kommer sitta i en tallbacke och dricka kaffe medan en stare sjunger i närheten och plötsligt hör man en ormvråk. Man kollar mot himlen, men förstår efter en stund att det bara är staren som luras, genom att härma en ormvråk.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

I morgon är det Lucia. Den 13 december var årets mörkaste natt, enligt den julianska kalendern. Men nu infaller ju detta den 22 december. Ryssarna behöll den julianska kalendern länge, så oktoberrevolutionen inträffade i november. I det landet har det ju aldrig varit någon ordning. Har ju alltid styrts av barbarer och våldsverkare från Rurik till Putin.

Sankta Lucia är ju ett helgon från Sicilien. Hon led martyrdöden på 300-talet. Men av någon anledning forslades hennes reliker till Venedig, där de ligger i en kyrka som heter Santa Lucia. Fast reliker brukar ju finnas i katolska kyrkor på ett rätt opålitligt sätt. Vissa helgon måste ju haft tre händer och fem fötter med tanke på deras efterlämnade ben.

Otäck vana att spara på skelettdelar av döda personer. I Peterskyrkan i Rom ligger ju hela påvar bakom glas och ser döda och otäcka ut. Lever förresten den där påven Benedictus XVI som avgick 2013? Jag har inte läst någonstans att han är död. Han kanske går runt och är en levande relik, i något kloster någonstans. Som en av gud lite bortglömd småpåve.

För några år sedan var det ju en reklambild från Åhléns varuhus där en liten mörk kille var Lucia. Men det blev ett jävla liv, på de som inte kan acceptera, vare sig att lucia kan vara mörkhyad eller kille. Det blev så mycket hatiska och hotfulla kommentarer att man ställde in den reklamkampanjen, för att skydda killen och hans familj. För det begriper väl alla att ett helgon från Sicilien måste varit blond och blåögd, som andra tjejer på Sicilien brukar vara. Varför folk blev så in i helvete upprörda av att en liten kille hade nattlinne och ljuskrona på huvudet, begriper jag inte. Det viktiga är väl ändå att Lucia är söt. Se längst ner.

Vintern slaskar bort på ett tråkigt sätt här i södra Sverige. Nyss var det fint som i ”Olles skidfärd” om ni minns den boken. I den finns en bild på en sur gumma som heter ”Gumman Tö”. Hon far runt och slaskar ner när det är vackert och fint. Jag har själv sett henne fara runt med sin kvast i Hemse på Gotland. I alla fall var det en käring som var jävligt lik henne. Gissar att hon bor där.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag har fått anledning att fundera på om min blogg egentligen är något vidare. En del har ju skrivit uppmuntrande saker till mig under de år som jag skrivit här. Men så fick något mig att fundera på om jag inte är rätt tråkig och tjatig. Ibland har jag också skrivit av mig min oro genom att berätta om saker som drabbat mig och saker som gjort mig orolig. Inte så ofta. Men tillräckligt ofta för att det skall tråka ner ett helt inlägg. Så jag funderar på om jag skall fortsätta sprida denna tråkighet till världen. Den har ju tufft nog som den har det. Utan att en surgubbe som jag skall svärta ner den ytterligare.

Det har snöat rätt mycket här på Gotland. Så Visby är både vitt och vackert. Hela stan ser ut som ett julkort av Jenny Nyström. Hon levde ju mellan 1854 till 1946 och var en stjärna på att rita julkort med tomtar och granar. Men hon var också en fin konstnär och målade annat än fina julkort. Hennes julkort är en del av den bild av julen som vi som är födda 1954 bär med oss i bildarkivet i skallen. Ni vet de där bilderna som man såg som ung och hänger med en genom livet. Tomtebobarnen som klättrat till sina grannar ekorrarna. Kakaoförpackningen med ögonen på. Tjejen på russinpaketet. Lilla Ida upphissad i flaggstången. Beatles knallande över Abbey Road. Testbilden på TV. Men det är ju ur mitt 67-åriga arkiv. Ni har säkert andra.

Jag har sett reklaminslag på TV där tomten tydligen dyker ner genom skorstenen. Vilket är ytterligare en amerikansk kulturpåverkan. Som vanligt en dum sådan. Fast jultomten är ju inte heller någon gammal tradition. Under 1800-talet var det en bock som kom med julklappar. Som det är i ”Petters och Lottas” jul där denna bock, kommer hem till tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Tre damer som var glada att få besök av en bock, har jag hört. Men det är säkert sexistisk skvaller.

Den bästa tomten är ändå den ständigt sura och vresiga gårdstomten. Han smög ju omkring på gården och såg till att ägaren tog hand om denna som det förväntades av honom. Om exempelvis djuren inte fick den omvårdnad de förtjänade, så blev han urförbannad. Då drabbades den slarvige av fulslag, impotens och förstoppning. Men det var ändå lindrigt jämfört med vad som hände om man glömde ställa ut risgrynsgröt till tomten. Då var det ångest och tarmvred som var straffet. Den tomten lade minsann inte fingrarna emellan.

Tyvärr har de flesta gårdstomtar flyttat ut i skogen. För de förstår sig inte på det moderna lantbruket och trivs inte något vidare. Många har fått problem med spriten och en del drogar sig på svampar. Det är en sorglig historia. Snart kommer de väl vara lika utrotade som dronten. Skogarna blir allt tommare på liv. Skogsharen har minskat och tjäder och orre likaså. Tomtarna är numera rödlistade. Det finns enstaka exemplar kvar, som gömmer sig där det går.

Tydligen skall det även i år gå att fira jul med Ernst på TV. Han kommer säkert spika ihop små fina julprydnader, piffa upp en hel jävla stuga och laga julmat. Det kommer vara så mysigt och hemtrevligt, att man får sura uppstötningar och tappar matlusten. Den mannen har orsakat män i min ålder en hel del elände. Vi framstår ju som ett jävla b-lag. Inte en enda halmbock har vi vikt till och inte någon trevlig hemgjord mobil med stjärnor hänger vi upp i fönstret. Inte heller gör vi någon grönsakspaté, som ett vegetarisk inslag på det dignande julbordet. Men Ernst han kan han!!

Virushelvetet har, bara för att jävlas, byggt om sig och kallar sig numera tydligen omikron. Omikron är ju den 15 bokstaven i det grekiska alfabetet. Varför man hoppade över alla bokstäver mellan delta och omikron vet jag inte. Bokstaven efter omikron är förresten pi. Som är en trevlig bokstav. Som ju betecknar hur cirkelns omkrets och diameter förhåller sig varandra. Detta tal brukar ju förkortas 3,14. Men det är ju bara början på en oändlig talserie. Det finns folk som lärt sig tusentals av decimalerna på pi. Varför vet jag inte. Verkar väldigt onödigt. Men en del som lärt sig rabbla dessa decimaler, har en diagnos som gör att man tycker sådant är skojigt. Själv har jag ju taskigt minne och är glad över att jag kommer ihåg att pi = ungefär 3,14. Dikt om livet:

Det har snöat
i staden där jag
bor.

Snöat på oss
som tvivlar och
på de som tror.

En del går runt
och hoppas på
gud och politik.

Någon köper lotter
och hoppas att
bli rik.

Jag har inte
lust att kämpa för att
vinna.

Själv är jag rätt nöjd
med att få ligga
hos en kvinna.

Så slår då hårda
vågor in mot
tidens kust.

Men vi ligger
här i kärlek och
i delad lust.

Kanske är vi
här just för
att ligga ihop.

En stund emellan
första skrik och dödens
mörka grop.

Så går jag under
stjärnor i rymds
oändlighet.

Jag var här
en stund och
det är allt jag vet.

Peter

Hej vänner!

Ute snöar det som bara den. Så Visby blir vitt och vackert. Men det brukar alltid sluta med att allt blir slask och blask efter några dagar. Gotlandsvintern är opålitlig på det sättet. Ibland skulle jag vilja bo någonstans, där snön ligger kvar och det finns skidspår.

Jag läste en artikel i tidningen att kulturpersonligheten Ann Heberlein att hon var ledsen över att hon åldras och att det syns i hennes ansikte. En annan snygg tjej som heter Nina Björk hängde på och var lite ledsen hon med. I artikeln fanns citat av Simone de Beauvoir där hon tyckte det var trist att inte längre ha ett utseende som väckte åtrå hos män. Men jag får väl erkänna att jag tycker både Ann och Nina är snygga, fast de kanske lyckas hitta lite rynkor, när de ser sig i spegeln. Bara de inte får för sig att göra ansiktslyftningar. För då ser man till slut ut som en boxer som sticker ut huvudet, ur en bil på motorvägen och det är verkligen inte snyggt. Eller som man dragit en kondom över skallen. Vilket inte heller förbättrat utseendet.

Själv har jag väl aldrig varit så jättesnygg. Så det är väl ingen dramatisk försämring vad gäller detta. Även om jag lagt märke till att ansiktet och kroppen inte ser riktigt ut som för 30 år sedan. Fast kanske vi män inte bryr oss lika mycket om denna förändring, som damer gör. I varje fall inte vi som inte haft någon större nytta av vårt utseende tidigare i livet. Vi som varit tvungna att försöka vara charmiga och roliga, för att det skulle bli något alls. Funkade så där, när man var ung och trånande. Fast å andra sidan, hade en aldrig så smårynkig Ann eller Nina, då varit ett fynd en fredag kväll och väckt massor av åtrå. Tro mig!

Vi har äntligen fått en kvinnlig statsminister. Inte en dag för tidigt. Det är bra. Men tyvärr utsåg hon en regering, där ett antal män fick ministerposter. Det var onödigt. För jag tycker det skulle vara bättre med en regering med bara tjejer. Dessutom fanns det manliga ministrar i den nya regeringen, som jag inte har något större förtroende för. Alla utom möjligtvis försvarsminister Peter Hultqvist, kunde ersättas av tjejer. För jag har hört att han skall vara en bra kille.

Idag skall jag inte jobba. För det visade sig att jag genom att jobba inom två verksamheter i Region Gotland, sabbat datasystemet. Bara för mig personligen, som tur är. Så nu försöker några datakunniga fixa detta. Får se om de lyckas. Annars får jag väl välja en verksamhet och avstå från en. Datorerna börjar bli som datorn i Hal i filmen 2001. Som är en elak fan som vill bestämma över människorna. Men nu är det tydligen en dator som vill bestämma var jag skall jobba på timme. Vi får väl se vad den bestämmer. 

Peter