Kapitel I

När han kom till Kungsträdgården kända han, att han trots allt inte var helt återställd. Han blev plötsligt väldigt trött och kände sig svag i benen. Så han satte sig vid almarna på en stol och vilade. Efter en stund hade han återhämtat sig så mycket, att han orkade beställa en kopp te. Vårsolen sken och vintergäck och snödroppar blommade i planteringarna. Kalle Dussin stod och pekade bestämt mot öster. Som för att påminna om var fienden skulle komma ifrån, om han kom någon gång. Det var skönt att sitta där i vårsolen och värmas upp efter vintern. Han hade överlevt en vinter till även om det var på håret. I januari hade det varit riktigt illa några dagar. Men nu jobbade pumpen som den skulle igen.

Nu var det lunchtid och det kom mer folk. Alla bord var upptagna. En dam kom och frågade om hon fick sitta ner vid hans bord. Vilket hon fick. Hon drack kaffe och åt en sådan där italiensk mandelskorpa. Det var en sådan där dam med kläder från firma Gudrun Sjödén och stort halsband med runda kulor. Säkert en sådan dam som höll kulturlivet vid liv med ett bestämt uttryck i ansiktet. Som alltid läste vad den sista nobelpristagaren skrivit.
- Skönt här i solen, sa han.
- Ja, och snart slår almarna ut.
- Tur att de står kvar.
- Ja, det var nära att de höggs ner. Jag var förresten här den natten då de skulle sågas ner.
- Det var jag med. Jag satt i ett av träden.
- Vilken jävla cirkus. Poliser som viftade med batonger och verkade nervösa. Ridande polis och skogsarbetare som bara ville åka hem till Norrland och så vi. Jag gick i plugget och var vaken och vaktade almar på nätterna och släpade mig ändå till Åsö gymnasium på morgonen. Sedan sov jag några timmar på eftermiddagen och sedan tillbaks till almarna. Hur fan orkade man. Men man var ju ung stark och övertygad.

- Men till slut vann vi iallafall. Så tack vare vår kamp så kan vi nu sitta här och dricka te och kaffe.
- Du, vad hette han sossen som kallade oss anarkister och sa att vi var fiender till demokratin, som inte accepterade demokratiska beslut.
- Hjalmar Mehr, men efter detta, kallades han Almar Ner. Han kom visst från fattiga förhållanden och hade växt upp i någon kåk, med dass på gården, som var full med löss och råttor. Ägd av någon slumvärd. En sådan där kriminell fan som bara tänker på pengar och låter folk leva i misär. Som tar in hyra för ingenting. Så den där Hjalmar Mehr hade väl fått men för livet, av sin uppväxt. Nu skulle allt gammalt bort och ersättas av glas och betong. Rent, snyggt och effektivt. Men att det samtidigt blev kallt, hårt och fyrkantigt, tyckte han det var värt. Så hela innerstan revs och ersattes med hötorgsskrapor och Sergels torg. Det fanns de som protesterade, som vissångaren Olle Adolphson. De flesta andra knöt näven i byxfickan. Till det en dag blev för mycket. När man skulle hugga ner dessa almar vi nu sitter under. Då reste sig folket mot de planritare, som utan respekt för skönhet och historia tillåtits härja fritt i vår stad. Du och jag var där och det kan vi vara stolta över.
- Ja, vi vann slaget. Men fan vet om vi inte förlorade kriget, sa hon och såg lite ledsen ut.
- Ja våra segrar är lätträknade. I varje fall mina. Jag var emot kärnkraft och förlorade. Jag var emot att man la ner postkontoren och förlorade. Jag var emot alla jävla privatiseringar och förlorade. Nu är jag 70 år och har egentligen bara en seger att fira och den sitter vi under.
- Då är du två år äldre än mig. Eller heter det ”än jag är”. Det där har jag aldrig riktigt begripit.
- Vet inte och bryr mig inte. Jag brukar ju säga ”äldre en en annan”, så slipper jag fundera på det. Skall vi inte lägga bort våra obefintliga titlar. Jag heter Kalle.
- Och jag heter Rose-Marie, hej, hej.
- Är du också pensionär som jag är.
- Ja, jag var sjuksköterska och jobbade länge på Södersjukhuset. För länge antagligen. En dag när jag bara var 63 orkade jag bara inte gå dit och blev sjukskriven. Samtidig blev min man alltmer förvirrad och det visade sig att han hade alzheimer och nu sitter han på vårdhem i Årsta och känner inte igen vare sig mig eller barnen. Jag brukar åka dit någon gång i veckan och hälsa på honom. Men han finns ju egentligen inte kvar längre. Det är för sorgligt.
- Det är en djävulsk sjukdom det där.
- Ja, det är det verkligen.
- Det låter som du var radikal som ung, var du kommunist?
- Vilken jävla fråga. Nä det var jag inte.
- Det var jag. Alla jag umgicks med var kommunister av olika slag.
- Vilken sort var du?
- Jag var först med i VPK:s ungdomsförbund. Sedan blev jag anställd på kansliet. Det var rätt trevligt, även om det var en hel del bråk också. Men jag trodde på att det klassfria samhället en dag skulle befria människorna och göra dem solidariska och goda. Jag var jävligt naiv. Jag vet. Sen blev jag sjuksköterska och slutade vara kommunist. Jag blev så illa berörd när jag förstod hur folk hade haft det innan muren föll. Vilka jävla diktaturföreträdare vi bjudit in till partikongresserna.

- Men du ville väl. Det ville nog Hjalmar Mehr också. Du trodde på något.
- Tror du på något.
- Nja, det får väl bli det som det Hjalmar Söderberg säger att han tror på.
- Kroppens lust och själens obotliga ensamhet?
- Jag får väl erkänna att numera, är det väl mest det senare som är aktuellt.
- Vi är alltså rätt gamla och har få segrar att fira. Men solen skiner och vi sitter under de träd vars liv vi en gång räddade. Vi lever och har klarat oss genom en vinter. Vi har älskat, frusit och gjort rätt för oss. Vi har gjort vårt bästa och får nu försöka mildra våra själars ensamhet.
- Hur skall vi göra det.
- Vet inte, gud är död och revolutionen inställd. Men något får vi väl försöka oss på. Brukar du ofta gå hit? Det där lät som en raggningsreplik på Lorry i Sundbyberg. När det var dans för mogen ungdom där.
- Ja, nu är vi minsann rejält mogen ungdom, du och jag. Jag kommer hit på onsdag efter jag varit hos tandläkaren. Runt klockan 11, då skall jag se om du är här och kan mildra min själs ensamhet. I dag lyckades du bra med det.
- Okej onsdag klockan 11 var det.

Kapitel II

När han kom hem förstod han att han trots sin ålder kände något för en före detta kommunist och kamrat i kampen för almars bevarande. Det var han inte beredd på. Det var som fan, tänkte han. Efter Anna dragit med den förbannade folkskolläraren och flyttat till Öland hade han tänkt att sådant var över. Det var ju tio år sedan. Folkskolläraren hade ju varit betydligt yngre än Anna och 15 år yngre än han var. Så han hade känt sig gammal och oduglig. Ibland hade han hoppats på att träffa någon ny tjej. Men då hade han känt tankarna på Anna med den unge pigge folkskolläraren i sängen och tänkt, aldrig mer. Han hade blivit rädd för kvinnor och den smärta de kan ge en känslig man som han. Så han hade gått till sitt jobb och renoverat möbler och sedan gått hem till sig. På helgerna brukade han hälsa på sin dotter i Nacka, där hon bodde med man och fyra barnbarn. Han brukade bara orka vara där någon timme innan han blev trött sedan hjärtat hade börja jävlas. Men nu hade han fått pacemaker och börjat känna sig piggare. Faktisk i rätt bra form. Men några mer ansträngande kroppsövningar vågade han sig inte på. Så projektet damer var nedlagt och inte längre aktuellt. ”Nu är man ta mig fan stel överallt utom där man vill vara det”, tänkte han. Dagen därpå fick han ett brev från Postkodlotteriet. Han hade vunnit en romantisk helg på Södertuna slott i Sörmland. - Jaha, det var ju en spark mellan benen. Tack för den. Sedan ringde han sin dotter och erbjöd henne denna vinst. Men hon sa att det inte var helt lätt att hitta barnvakt till fyra barn mellan 10 år till tre månader. Så hon tackade nej. Ett tag tänkte han ringa till Anna och säga att hon och den jävla skäggtomten kunde få ägna sig åt romantik en helg. Men så kom han på att han var svartsjuk och inte unnade dem detta nöje. Så kom att tänkta på sin nya bekantskap från almarna. ”Inte kan man bjuda en dam man bara träffat en gång som man bara vet namnet på till en romantisk weekend”, tänkte han. ”Då verkar man ju inte riktigt klok och lite väl angelägen”. Han ringde till sin läkare och frågade om det var farligt med kroppsansträngning efter ha fått pacemaker. ”Tänker du springa maraton, Men om det gäller promenader eller fruntimmer skall du inte oroa dig. Vad gäller det senare är det väl mera annat som brukar ställa till det i din ålder”, sa doktorn. Kalle sa att det gällde promenader och inget annat.

Kapitel III

På onsdagen småregnade det. Så när han närmade sig Kungsträdgården och almarna hade han inte mycket hopp att hon skulle vara där. Men hon stod där med ett paraply över huvudet. Han föreslog att de skulle gå över till Nationalmuseum och i deras matsal dricka ett glas rött och diskutera hur kampen mot själslig ensamhet skulle kunna fortsätta. Han berättade om sin sjukdom och hur mycket bättre han mådde nu efter att ha fått en pacemaker. Inte så att han blivit ung på nytt. Men klart mycket bättre. Så berättade han om sin vinst.
- Vill du att jag hänger på? frågade hon.
Vilket gjorde honom både nervös och konfunderad.
- Men vi känner ju knapp varandra. Jag vet ju inte ens vad du heter i efternamn.
- Lindvall och du?
- Eriksson. Så du vågar åka med en karl du knappast känner på en romantisk helg på ett slott.
- Ja vad har jag att förlora? När åker vi?
- Man måste ringa och beställa innan.
- Är nästa helg för tidigt. Du ser rädd ut.
- Ja, lite skraj är jag nog.
- Jag är inte farlig, men har längtat efter dig så länge, så nu har inte lust att vänta längre. När jag äntligen träffat dig. Nu får det vara du eller ingen!
- Riktig normal är du nog inte. Men inte tokigare än att jag vågar ta med dig på en romantik weekend.

Kapitel IV

Det gick inte att få komma till det romantiska slottet förrän efter en månad. Så lite hann de lära känna varandra. Hon bjöd hem honom på middag och bjöd på kalvstek med gräddsås. Hennes dotter kom och ringde på och när hon skulle presenter honom hade hon glömt hans efternamn. ”Det här är Kalle och det här är min dotter Ronja. Jag och Kalle är gamla bekanta från Almstriden 1971. Vi vann och det är det vi firar. ” Dottern tog med sig resten av kalvsteken och gräddsåsen hem till sin man och sina barn. Hon sa att hon tyckte det var roligt att träffa honom och såg faktiskt ut som hon menade det.
- Hon är orolig för att jag är ensam och inte har någon kompis. Så hon springer här stup i kvarten och oroar sig, vilket är onödigt och lite jobbigt. Hur går det med slottet förresten.
- Jag frågade och vi kan få komma om 14 dar.
- Låter fint. Är du fortfarande rädd.
- Ja lite.
- Vad är du rädd för.
- Vet inte. Kanske för att jag inte är folkskollärare.
- Vad menar du med det.
Så fick han berätta om sin skilsmässa och hur den påverkat honom. Att han sedan dess känt sig gammal, otillräcklig och som hann förlorat i striden mot åldrandet, tidigare än nödvändigt.
- Vågar jag säga det, sa hon.
- Vadå.
- Att jag älskar dig.
- Hur kan du göra det.
- Inte så svårt. Dessutom har jag inte tid att inte göra det. Vi skall ju snart åka på romantisk helg.
- Ja, vad fan. Då vågar jag också säga samma sak. Jag älskar dig. Vi vann vår första strid ihop och almarna står kvar. Så nu får vi försöka vinna även nästa. Den mot våra själars obotliga ensamhet.

Kap V

De tog tåget till Gnesta och därifrån taxi till Södertuna slott. När de kom fram så blev de mottagna med ett glas champagne. På rummet fanns en hel flaska bubbel. Det var ett fint rum med utsikt över omgivningarna och sjön. De la sig på sängen och vilade en stund och höll varandra i handen.
- Tror du vi var menade för varandra, Kalle.
- Hur menar du.
- Att vi borde träffats redan 1971 i maj under almarna och att livet bara tog en lång sväng för att vi skulle mötas där igen.
- Ja, kanske det. För när jag såg dig första gången kände jag som vi träffats tidigare och kände varandra. Vi är nog menade för varandra. Våra själars ensamhet är inte obotlig, utan ett symtom på att vi skall vara ihop.
När de kom ner till middagen så fick det ett eget bord. De flesta gäster var betydligt yngre än dem. Vid desserten var det en ung dam som vände sig till Rose-Marie och frågade hur länge de varit gifta.
- Sedan 1971. Vi gifte oss under almarna i Kungsträdgården.
- Oj, jag och min fästman, sa just att ni såg så nyförälskade ut. Hur har ni burit er åt för att hålla ihop så länge.
- Ja ibland har det varit en kamp. Men vi gav oss fan på att vinna. Vi lovade varandra det under de fina almarna en gång. Att aldrig ge upp. Inte sant älskling. Sedan var det dans. Men de var trötta och gick och la sig.

Peter