Hej vänner!

Jag har just avslutat min novell. Så här följer det sista kapitlet. Vad som sedan händer får ni själva räkna ut. Men det slutar säkert bra. För det har jag bestämt. Att det skall bli en god fortsättning. Vilket jag kan passa på att önska er.

Kapitel 3

Hon ringde dagen därpå och tackade för senast. Dagen därpå vikarierade hon på den förskola där hon arbetat före sin pensionering. Hela kvällen väntade hon på att han skulle ringa. Han ringde inte på någon av de kommande dagarna heller. ”Det är förbanne mig din tur att ringa till mig”, tänkte hon och kände sig löjlig. Löjlig över att gå som en nyförälskad tonårsflicka och längta och hoppas att en viss kille skulle ringa. Men på fredag kväll ringde han och frågade om hon nästa dag ville följa med på en vårpromenad på Djurgården. Vilket hon absolut ville. De skulle träffas vid djurgårdsfärjan och planera när de träffades.

Det var en solig och fin dag. Han stod och väntade och hon såg att han ansat skägget. Såg riktig trevlig ut. När de kom till Allmänna Gränd, så bestämde de sig för att gå till Liljevalls och titta på vårutställningen. Stefan berättade att han faktisk en vår för länge sedan haft en tavla hängande där. Efteråt gick de på Blå Porten och fikade. Där berättade Britt-Marie vad som hänt med den amerikanske desertören. Först hade han varit spännande och lite tuff. Men han hade blivit alltmer lynnig svartsjuk och kontrollerande. Sedan hade han börjat slå henne. Efteråt bad han om ursäkt och sa att han på grund av sina svåra erfarenheter från kriget i Vietnam, hade fått känslomässiga problem. När hon ville skiljas hade han blivit så hotfull och arg att hon inte vågade ta upp ämnet igen. Men en dag hade tre poliser kommit och hämtat honom. Han var nämligen efterlyst för flera bedrägerier och stölder i Tyskland. Bland annat hade han lurat av en dam i 90-årsåldern en mindre förmögenhet. Det kom också fram att han varit kock på ett marketenteri på den amerikanska basen utanför Stuttgart. Något krig hade han aldrig varit i närheten av. Han utlämnades till Tyskland och fick sitta något år i fängelse och blev sedan utvisad till USA.

För något år sedan hade en väninna skickat en film på internet. Där hade hon sett den otäcka amerikanen stå i en kyrka och predika. Han hade tydligen själv startat en församling i Shellbyville i Tennessee. Hans predikningar sändes ut av en konservativ lokal TV-kanal. I dessa fördömde han aborter och kallade sådana för mord. Vidare berättade han att homosexuella skulle komma till helvetet och att sex utanför äktenskapet, var ett brott mot gud. Han eldade upp sig och uppfylldes av helig ande och började tala i tungor. Det visade sig att den helige ande pratade svenska med amerikansk brytning. Så den helige ande utslungade följande: ”T-centralen, byte till övriga tunnelbanelinjer, lokaltåg och fjärrtåg. Helan går, hopp fallera, fallerallen lej. Lysande Stickan”. Varpå hela församlingen skrek ”halleluja, praise the Lord. Predikan avslutades med att skurken stod med sin blonderade och ondulerade fru och bad om pengar till församlingsarbetet. Men några veckor senare hade han visst hittats kraftigt påverkad av kokain, tillsammans med två nakna transexuella damer på ett hotellrum i Las Vegas. Vad han sedan tagit vägen hade Britt-Marie ingen aning om.

- Vi har inte alltid haft det så lätt i livet, du och jag, sa han.
- Ömsom vin och ömsom vatten som man säger.
- Apropå vin, nu åker vi hem till mig och dricker ett glas och firar att vi träffats igen.
- Om du vill kan du få måla mig.
- Det vill jag, men idag vill jag bara se på dig.
- Jag är väl inget att titta på.
- Det tycker jag du är, men jag kanske är förblindad av kärlek.
- Är du.
-Jajamensan, min tro miste jag redan vid konfirmationen. Men jag fick ju en klocka för besväret. Hoppet övergav mig när du gick från Kaffekatten 1981. Men störst av allt skall ju kärleken ändå vara och dig har jag älskat sedan vi först träffades. Nu är jag rädd att du skall försvinna igen. Hon tog hans hand och sa ”nu går vi hem”.

Peter