Hej vänner!

Så har juldagsmorgon glimmat. Dock utan mig. Ty jag har missat julottan. Det kan vara en rätt trevlig tillställning, då man får sjunga julpsalmer. Men jag missade den i år. Kanske var lika bra. För på grund av det jävla viruset, så är tydligen antalet som får komma in i kyrkan begränsat. Då bör väl de troende få komma in och vi gudsförnekare och syndare stanna utanför. Fast å andra sidan är det väl just vi som är mest i behov av ett gudsord.

Jag såg en liten stund på midnattsmässan från Rom igår kväll. Det är ju en rätt mäktig föreställning. Men numera blir man ju bara orolig, när det är barnkörer med i sammanhang där det finns katolska präster. Det var en pojke i nedre tonåren som sjöng fint som bara den. Men man fick bara lust att skrika akta dig för de fula gubbarna i långklänning där bakom dig. Vilket gjorde hela tillställningen obehaglig.

Jag funderar på att skriva en novell. Den skulle kunna börja så här:

Kapitel I

När hon kom ut i köket på morgonen så var det blött på golvet framför diskmaskinen. Dagen innan hade hon storstädat och då till och med dragit fram diskmaskinen för första gången på flera år. Nu drog hon fram den igen och såg att det droppade rejält vid kopplingen mellan vatten och maskin. ”Vilket elände och det på en julafton”, suckade hon. Så gick hon ner i porten och kollade vart man skulle ringa när man fick akuta problem.

Det fanns ett nummer som hon ringde och en kille svarade och lovade skicka jourhavande rörmokare. Han skulle komma så snart det gick. Men det skulle ta en stund. Mannen hon ringde hade föreslagit att hon skulle stänga huvudkranen till vattnet, som nog satt under diskbänken. Till slut hade hon hittat en röd kran i ett hörn. Men den satt fast så hårt att hon inte kunde rubba den. Så hon la ut alla frottéhanddukar hon hittade på golvet. Sedan ringde hon sin dotter och berättade om eländet och att hon nog skulle ha svårt att komma till julfirandet. Vilket hon egentligen inte tyckte var så tråkigt, som hon sa.

Så ringde det på dörren och när hon öppnade så stod en skäggig man där i blåställ och såg förvirrad ut. Det första han sa var ”hej Britt-Marie. Hon tittade på honom lite frågande. Men så sa hon ”hej Stefan.
- Så du känner igen mig, sa han.
- Klart jag gör sa Britt-Marie.
- Tänk att vi skulle träffas igen efter alla dessa år.
- Det måste vara ödet.
Så gick han och lagade läckan. Vilket tog någon minut. För sådant är enkelt för den som kan. Britt-Marie samlade ihop alla sina handdukar och la dem i badkaret. Hon frågade om han ville ha en kopp kaffe. Så satt de vid köksbordet och såg på varandra.
- Tänk att vi skulle ses igen, det måste vara mer än 40 år sedan vi sist såg varandra, sa han.
- Jo, det var 1974, om jag minns rätt. Du hoppade ju av FNL-gruppen och försvann när vi gjort slut. Så sedan sågs vi inte mer. När var sista gången vi träffades?
- Vi satt på Kaffekatten på Kungsgatan och jag fick en klocka, som jag glömt hos dig. Kommer du ihåg det? Sedan var det slut. Jag kände mig alltid utanför i den där gruppen du drog med mig till. Passade aldrig in med dina kompisar. Så det var skönt att slippa gå dit.
- Jo jag minns den där stunden på Kaffekatten, det var rätt ledsamt.
- Men sådan är kanske ung kärlek. Stark men flyktig.
- Vi hade ju ändå något år tillsammans. Innan du träffade honom, desertören. Han som du gifte dig med. Är ni fortfarande gifta?
- Nej han bor i USA och har ingen kontakt vare sig med mig eller vår dotter. Tror att han gifte om sig med en annan stackars kvinna.
- Vadå stackars, var han en elak fan.
- Ja, inte var han snäll inte.
- Slog han dig? Han verkade ju rätt mesig, tyckte jag.
- Det kanske han var. Men de är ofta den typen som slår på kvinnor. Svartsjuk och blev tokig om jag så bara sa hej till en man.
- Den jäveln, hade jag bara vetat hade jag tagit med mig bössan och skjutit fanskapet.
- Det hade du inte. För du är inte sådan att du kan mörda någon. Hur gärna du än vill. Varför skulle du göra så. Det var ju ändå slut mellan oss.
Han såg plötsligt allvarlig ut och sa, - Ja varför, antagligen för att jag fortfarande älskade dig.
- När slutade du med det?
Då blev han tyst och samlade ihop sina verktyg och reste sig och sa att han måste gå. Hon undrade varför han jobbade på julafton. Han berättade att han skulle fira jul med sin dotter dagen därpå. För då kom barnbarnen till henne. För efter dottern skiljt sig hade det blivit på det sättet. Inget att göra något åt. Sådant är livet. Man vet aldrig vad ödet har i beredskap. Hon ställde sig framför honom i hallen.
- Du svarade aldrig på min fråga, sa hon.
- Det kostar inget, går på fastighetsägarens försäkring.
När hon kom ut i köket, såg hon att han glömt sin klocka på köksbänken.

God fortsättning

Peter