Kapitel I

När hon kom ut i köket på morgonen så var det blött på golvet framför diskmaskinen. Dagen innan hade hon storstädat och då till och med dragit fram diskmaskinen för första gången på flera år. Nu drog hon fram den igen och såg att det droppade rejält vid kopplingen mellan vatten och maskin. ”Vilket elände och det på en julafton”, suckade hon. Så gick hon ner i porten och kollade vart man skulle ringa när man fick akuta problem.

Det fanns ett nummer som hon ringde och en kille svarade och lovade skicka jourhavande rörmokare. Han skulle komma så snart det gick. Men det skulle ta en stund. Mannen hon ringde hade föreslagit att hon skulle stänga huvudkranen till vattnet, som nog satt under diskbänken. Till slut hade hon hittat en röd kran i ett hörn. Men den satt fast så hårt att hon inte kunde rubba den. Så hon la ut alla frottéhanddukar hon hittade på golvet. Sedan ringde hon sin dotter och berättade om eländet och att hon nog skulle ha svårt att komma till julfirandet. Vilket hon egentligen inte tyckte var så tråkigt, som hon sa.

Så ringde det på dörren och när hon öppnade så stod en skäggig man där i blåställ och såg förvirrad ut. Det första han sa var ”hej Britt-Marie. Hon tittade på honom lite frågande. Men så sa hon ”hej Stefan.
- Så du känner igen mig, sa han.
- Klart jag gör sa Britt-Marie.
- Tänk att vi skulle träffas igen efter alla dessa år.
- Det måste vara ödet.
Så gick han och lagade läckan. Vilket tog någon minut. För sådant är enkelt för den som kan. Britt-Marie samlade ihop alla sina handdukar och la dem i badkaret. Hon frågade om han ville ha en kopp kaffe. Så satt de vid köksbordet och såg på varandra.
- Tänk att vi skulle ses igen, det måste vara mer än 40 år sedan vi sist såg varandra, sa han.
- Jo, det var 1974, om jag minns rätt. Du hoppade ju av FNL-gruppen och försvann när vi gjort slut. Så sedan sågs vi inte mer. När var sista gången vi träffades?
- Vi satt på Kaffekatten på Kungsgatan och jag fick en klocka, som jag glömt hos dig. Kommer du ihåg det? Sedan var det slut. Jag kände mig alltid utanför i den där gruppen du drog med mig till. Passade aldrig in med dina kompisar. Så det var skönt att slippa gå dit.
- Jo jag minns den där stunden på Kaffekatten, det var rätt ledsamt.
- Men sådan är kanske ung kärlek. Stark men flyktig.
- Vi hade ju ändå något år tillsammans. Innan du träffade honom, desertören. Han som du gifte dig med. Är ni fortfarande gifta?
- Nej han bor i USA och har ingen kontakt vare sig med mig eller vår dotter. Tror att han gifte om sig med en annan stackars kvinna.
- Vadå stackars, var han en elak fan.
- Ja, inte var han snäll inte.
- Slog han dig? Han verkade ju rätt mesig, tyckte jag.
- Det kanske han var. Men de är ofta den typen som slår på kvinnor. Svartsjuk och blev tokig om jag så bara sa hej till en man.
- Den jäveln, hade jag bara vetat hade jag tagit med mig bössan och skjutit fanskapet.
- Det hade du inte. För du är inte sådan att du kan mörda någon. Hur gärna du än vill. Varför skulle du göra så. Det var ju ändå slut mellan oss.
Han såg plötsligt allvarlig ut och sa, - Ja varför, antagligen för att jag fortfarande älskade dig.
- När slutade du med det?
Då blev han tyst och samlade ihop sina verktyg och reste sig och sa att han måste gå. Hon undrade varför han jobbade på julafton. Han berättade att han skulle fira jul med sin dotter dagen därpå. För då kom barnbarnen till henne. För efter dottern skiljt sig hade det blivit på det sättet. Inget att göra något åt. Sådant är livet. Man vet aldrig vad ödet har i beredskap. Hon ställde sig framför honom i hallen.
- Du svarade aldrig på min fråga, sa hon.
- Det kostar inget, går på fastighetsägarens försäkring.
När hon kom ut i köket, såg hon att han glömt sin klocka på köksbänken.

Kapitel II

Hon tänkte ringa upp honom om klockan på en gång. Men att i Stockholm hitta en Stefan Andersson är en utmaning. Ty de äro många som delar detta namn. Inte heller om man sökte på rörmokare eller vvs-montör var det enkelt. Även dessa var det många av. Så hon tänkte, han hör väl av sig snart och frågar efter klockan. Det var en gammal rätt enkel klocka, av den typ som man måste vrida upp någon gång om dagen. Sådana som nästan inte finns längre. På baksidan stod det Stefan 5 maj1968 och hon förstod att det nog var en konfirmationspresent.

När han inte ringt upp efter någon vecka, så tog hon kontakt med den jourfirma som först förmedlat kontakten. Men de sa att de inte lämnade ut telefonnummer och adress till anställda. Men berättade att Stefan bara var tillfälligt anställd och egentligen var pensionerad. Men de skulle ringa upp honom och berätta var klockan befann sig.

Det gick ytterligare någon månad och klockan låg kvar på ett hörn på diskbänken, utan att någon hörde av sig. Så kom hon på att Stefan när de var ihop, bodde i en lägenhet på Nytorget på Söder. Han bodde i en tvåa med sin mor och far och storasyster. På den tiden var det ofta mindre bemedlade människor som bodde på Nytorget. Numera är det ju ett tillhåll för folk med gott om pengar, som jobbar med media av olika slag och pratar skånska. Men hon chansade och hade tur för när hon kom till porten, utan ha portkod, så gick en kille ut. Så hon kollade i trappen och på tredje våningen bodde en Stefan Andersson, bland alla Jeppsson och Jönsson. Så hon åkte upp och ringde på. Stefan öppnade och hon räckte över klockan. Han tackade och sa att han var förvånad att hon tagit sig besväret att leta upp honom.
- Så du bor kvar här, sa hon.
- Ja, jag fick överta lägenheten efter farsan.
- Skall du inte bjuda in mig?
- Men det är inte så städat.
- Det gör inget. Bättre med lite skit i hörnen, än ett rent helvete.

Det såg inte så farligt ut. Rätt prydligt faktiskt. Men i lägenheten andades fortfarande 60-tal. I köket var luckorna solgula och ena väggen täcktes av en storblommig fondtapet. På väggen satt en röd konservöppnare av den typ som användes då, när allt stoppades ner i konservburkar. I en bastklädd flaska var en plastros nedstucken. En affisch påminde bilförare om att det den 3 september skulle börja köras på höger sida och det man borde fixa innan dess. Som att ändra strålkastarnas ljus. Så det inte bländade mötande. I vardagsrummet stod en tjock TV med luckor som gick att stänga, som uppenbarligen inte kunde visa färger. Men ovanför den hängde en modern platt variant. Bredvid stod ett staffli med en målning av Slussen på.
- Så här bor du kvar. Det är sig rätt likt sedan jag var här sist.
- Ja, jag har inte gjort så mycket. Tycker du det ser slitet ut.
- Nej, men lite omodernt.
- Ja, jag borde väl måla om och fräscha upp. Vill du ha ett glas öl. Jag har inte så mycket annat att bjuda på.
De satte sig i köket med varsitt glas öl.
- Här sitter vi efter ett liv, sa han.
- Ja, här sitter vi, svarade hon. Sist vi träffades berättade du att du hade en dotter. Har du fler barn?

- Nä, bara den flickan, som är stor nu. Ett midsommarbarn som jag egentligen inte ville ha. Men som nu blivit mitt livs glädje och gett mig fina barnbarn att hälsa på. Hon skiljde sig från sin otrogne karl. Men jag skall väl inte döma honom, ty jag var inte bättre och min dotter hade inte funnits utan detta snedsteg en midsommarafton 1981. Hennes mor är förresten rätt känd och bruka vara på TV och berätta om patriarkala förtrycket. Hon är professor i genusvetenskap i Linköping och vi har ingen kontakt. Sist vi träffades skrek hon att hon föraktade mig.
- Varför gjorde hon det.
- Hon brukar göra det. Så det var väl av gammal vana.
- Hur träffades ni?
- Det var på båten till Utö, dit jag var på väg för att fira midsommar med några vänner. Sirkka som jag då var tillsammans med, hade åkt till Finland, för att hennes kusin skulle gifta sig. Så jag var ensam över helgen. Men så blev jag bjuden till en kompis som hade en stuga på Utö. Det skulle bli en herrmiddag av den typ, som gör en lite trött morgonen därpå. Min uppgift var att förbereda detta. På båten var en dam som började prata med mig. Jag berättade att jag var konstnär. Vilket var nästan sant. Jag gick ju målarkurs varje fredag och hoppades komma in på Konstfack. Det visade sig att mitt resesällskap, bodde bara några hundra meter från var denna tillställning, skulle gå av stapeln. Så på eftermiddagen kom damen ifråga över och frågade om jag ville komma över på ett glas champagne. Efter två flaskor bubbel, så var den blivande professorn så vacker, som kvinnor kan bli av champagne. Själv var jag i det tillstånd då lusten är betydligt större än förmågan. Men på något sätt fick vi till det. Det var definitivt inte min bästa prestation på området. Men när hon ville att vi skulle försöka igen och jag inte orkade sa hon, ”det kanske räckte”. Jag undrade vad hon menade med det. Sedan förflöt midsommarhelgen som förväntat. Så jag var rätt trött veckan därpå och lovade som så många gånger tidigare ”aldrig mer”.

Efter två månader ringde det i telefonen och det var damen från Utö, som ringde för att berätta att hon var med barn och att jag var fadern. När jag försökte förklara att jag inte var överlycklig över att bli far på det sättet, skrek hon att hon föraktade mig. Det har hon fortsatt göra. Men numera bor hon med en kvinnlig arkitekt, som ritar fula hus. Sådana som folk utan smak, brukar beskriva som spännande och intressanta. Men som egentligen bara är tråkiga och fula. Sirkka kastade en kastrull i skallen på mig och jagade mig med kniv och sa att hon skulle kastrera mig. Så plötsligt var jag farsa till en liten tjej, som skulle bo hos mig varannan vecka, Jag hade inte heller längre någon bostad. Det var oväntat och besvärligt. Men jag hade tur och fick hyra en tvåa på Grindsgatan. Flickan bodde väl mest hos mig efter några år. För det tar tid att bli professor i genuskunskap, har jag förstått. Själv började jag jobba i farsan rörfirma, för att försörja mig. I den firma som sedan blev min. Nu är jag pensionär och jobbar extra på helgerna, som du vet.

- Vilken berättelse, sa hon. Är det du som målat tavlan på staffliet?
- Ja, jag har ju alltid målat och efter min pensionering har jag fått mer tid till detta. Du var ju min modell en gång då, för länge sedan. Kommer du ihåg det?
- Javisst ja, du gick någon sorts kurs i kroki och övade genom att ha mig som modell.
- Vänta skall du få se.
Han gick in i sovrummet och öppnade en garderob och tog fram en tavla. - Här är du, sa han.
- Var jag så ung och mager. Inte undra på att jag frös.
- Tänk om jag skulle måla dig nu, ett liv senare.
- Nej, det tycker jag inte är en bra idé.
- Har du blivit blyg på gamla dar.
- Lite. Naken på en tavla med hängbröst och rund mage. En sådan tavla väl inget att sätta på väggen.
- Jag kommer tycka du är vacker.
- I så fall behöver du byta glasögon.
- Jag har nya. Den här tavlan kommer bli bättre än den jag målade när du var ung. Då blev jag ju darrhänt när jag såg dig naken. Det är därför du är lite lös i konturerna på den målningen. Något som min lärare på kroki-kursen anmärkte på. Men jag har blivit bättre på nakna tjejer sedan dess.
- Kan jag tänka mig. Men idag blir det inte. Nu måste jag gå.
- Skall vi ses igen.
- Om du vill, tack för klockan.
- Klart jag vill. Kanske skall du få måla mig, trots allt. Varför ringde du inte efter din klocka.
- Jag blev skraj.
- För vadå?
- Vet inte. För mina minnens smärta och livets korthet kanske.
- Hej då, vi ses.
- Ja, hej då. Har du mitt telefonnummer. Inte, här får du det.

Kapitel III

Hon ringde dagen därpå och tackade för senast. Dagen därpå vikarierade hon på den förskola där hon arbetat före sin pensionering. Hela kvällen väntade hon på att han skulle ringa. Han ringde inte på någon av de kommande dagarna heller. ”Det är förbanne mig din tur att ringa till mig”, tänkte hon och kände sig löjlig. Löjlig över att gå som en nyförälskad tonårsflicka och längta och hoppas att en viss kille skulle ringa. Men på fredag kväll ringde han och frågade om hon nästa dag ville följa med på en vårpromenad på Djurgården. Vilket hon absolut ville. De skulle träffas vid djurgårdsfärjan och planera när de träffades.

Det var en solig och fin dag. Han stod och väntade och hon såg att han ansat skägget. Såg riktig trevlig ut. När de kom till Allmänna Gränd, så bestämde de sig för att gå till Liljevalls och titta på vårutställningen. Stefan berättade att han faktisk en vår för länge sedan haft en tavla hängande där. Efteråt gick de på Blå Porten och fikade. Där berättade Britt-Marie vad som hänt med den amerikanske desertören. Först hade han varit spännande och lite tuff. Men han hade blivit alltmer lynnig svartsjuk och kontrollerande. Sedan hade han börjat slå henne. Efteråt bad han om ursäkt och sa att han på grund av sina svåra erfarenheter från kriget i Vietnam, hade fått känslomässiga problem. När hon ville skiljas hade han blivit så hotfull och arg att hon inte vågade ta upp ämnet igen. Men en dag hade tre poliser kommit och hämtat honom. Han var nämligen efterlyst för flera bedrägerier och stölder i Tyskland. Bland annat hade han lurat av en dam i 90-årsåldern en mindre förmögenhet. Det kom också fram att han varit kock på ett marketenteri på den amerikanska basen utanför Stuttgart. Något krig hade han aldrig varit i närheten av. Han utlämnades till Tyskland och fick sitta något år i fängelse och blev sedan utvisad till USA.

För något år sedan hade en väninna skickat en film på internet. Där hade hon sett den otäcka amerikanen stå i en kyrka och predika. Han hade tydligen själv startat en församling i Shellbyville i Tennessee. Hans predikningar sändes ut av en konservativ lokal TV-kanal. I dessa fördömde han aborter och kallade sådana för mord. Vidare berättade han att homosexuella skulle komma till helvetet och att sex utanför äktenskapet, var ett brott mot gud. Han eldade upp sig och uppfylldes av helig ande och började tala i tungor. Det visade sig att den helige ande pratade svenska med amerikansk brytning. Så den helige ande utslungade följande: ”T-centralen, byte till övriga tunnelbanelinjer, lokaltåg och fjärrtåg. Helan går, hopp fallera, fallerallen lej. Lysande Stickan”. Varpå hela församlingen skrek ”halleluja, praise the Lord. Predikan avslutades med att skurken stod med sin blonderade och ondulerade fru och bad om pengar till församlingsarbetet. Men några veckor senare hade han visst hittats kraftigt påverkad av kokain, tillsammans med två nakna transexuella damer på ett hotellrum i Las Vegas. Vad han sedan tagit vägen hade Britt-Marie ingen aning om.

- Vi har inte alltid haft det så lätt i livet, du och jag, sa han.
- Ömsom vin och ömsom vatten som man säger.
- Apropå vin, nu åker vi hem till mig och dricker ett glas och firar att vi träffats igen.
- Om du vill kan du få måla mig.
- Det vill jag, men idag vill jag bara se på dig.
- Jag är väl inget att titta på.
- Det tycker jag du är, men jag kanske är förblindad av kärlek.
- Är du.
-Jajamensan, min tro miste jag redan vid konfirmationen. Men jag fick ju en klocka för besväret. Hoppet övergav mig när du gick från Kaffekatten 1981. Men störst av allt skall ju kärleken ändå vara och dig har jag älskat sedan vi först träffades. Nu är jag rädd att du skall försvinna igen. Hon tog hans hand och sa ”nu går vi hem”.

 

Peter