Hej vänner!

Det har kommit en ny bok av författaren och filosofen Ann Heberlein som heter ”Fallet”. Jag har inte läst den boken. Men vad jag förstår handlar den om hur hon på kort tid, gick från att vara en upphöjd författare och efterfrågad kulturpersonlighet till ”persona non grata”, alltså en i kulturprogrammens soffor icke önskvärd person. Detta då hon skrivit saker som uppfattats som rasistiska och nedsättande om andra kulturer. Hon hade bland annat uttryckt att många unga män från Mellanöstern och Nordafrika, har en jävligt otäck syn på kvinnor. Detta i samband med att massa kvinnor i Tyskland utsatts för övergrepp, vid något nyårsfirande. Hon tyckte också att det fanns de på vänsterkanten som förringat detta och antytt att det bara var det lite oskyldigt tafsande. Vilket det verkligen inte var. När hon skrev om detta, hängde naturligtvis en hel del av de som generellt inte gillar folk som inte kommer från Orsa eller Smedjebacken på. Hon fick stöd och blev kompis med folk som befinner sig långt ute i ett högerextremt träsk. Samtidigt som hon miste tidigare kompisar, som nog var rädda att dras med i hennes fall. Som ungar som inte vågar försvara den som blir mobbad, av rädsla för att då själv bli mobbad. Så har jag förstått det hela. Fast jag inte läst boken utan bara recensioner av denna.

Jag vet inte om Ann Heberleins berättelse är med sanningen helt överensstämmande. Kanske är hon en omöjlig människa och hennes ”fall” inte bara orsakat av ovanstående. Men det vet jag inte. Även om man skulle ta det som denna bok handlar om med en nypa salt, så är den ändå otäck. För jag kom i samband med detta tänka på en sak jag skäms för. Det var när debatten om de ”apatiska” flyktingbarnen. Jag tyckte hela saken var underlig, när jag hörde om den. Vilket den också var. Men fast jag tyckte det var skumt, så sa jag inte det högt. Vilket jag borde gjort, när jag tyckte så. För något år sedan klev några av de som när de var barn, tvingats delta i detta och som utsattes för en svår barnmisshandel för att framtvinga att föräldrarna skulle få uppehållstillstånd. Detta med stöd av en massa människor som läkare, psykologer och andra engagerade människor. Det fanns de som framförde misstankar om att det förhöll sig på det sättet, som de offer för misshandeln nu berättade om. Men de tystades snabbt ner som mindre vetande och som de i grunden var rätt onda människor. Jag vet att jag vid något tillfälle antydde att jag tyckte det var för konstigt. En åkomma som bara drabbade barn som kom från vissa delar av Europa. Där boten var att föräldrarna fick uppehållstillstånd. När det nu visade sig att det nog ibland var föräldramanipulation som låg bakom detta och att vissa barn i åratal tvingats delta i detta, så är det en jävla skandal. Det har ju också visat sig att den bästa behandlingen är att för en tid skilja föräldrar och barn.

En sak som slog mig efter det att det här kom fram var hur fort det det försvann ur nyheterna. Det var som det var något som många nog ville skulle försvinna ur historien, så fort som möjligt. Jag har själv en otäck känsla av att så många hade haft så säkra åsikter, om hur det förhöll sig och nu insåg att de blivit manipulerade att delta i denna misshandel och snarast ville slippa skuld och skam. I detta förenades överläkare, psykologer och journalister. Så efter en rätt kort tid dog debatten bort, som en bäck i öknen. Ingen tog till slut, vad jag minns det, upp hur något liknande skulle förhindras upprepas en gång till. Ingen gav de få som framfört misstankar om att föräldrarna utsatte sina barn för detta, fick upprättelse. Alla de som likt femåringar på en fotbollsmatch i flock sprungit efter bollen och då knuffat omkull de som stod i vägen fortsatte efter denna skandal som inget hänt. Eller ifrågasatte offrens berättelse och att det fanns något generellt i denna.

Jag brukade berätta en saga för barnen när jag jobbade i skolan. Den var så här:

I en liten stad som låg vid havet levde nästan hela befolkningen på fiske. Antingen var de fiskare eller så jobbade de med att ta hand om fisken, när den landats. Detta hade funkat så länge staden funnits. Men en dag när fiskebåtarna tog upp sina nät var dessa helt tomma. Nät efter nät drogs upp, utan att det fanns minsta fiskstjärt i dem. Det var svart hav överallt. Inte minsta silverglitter. Men i det sista nätet som drogs upp slingrade sig en jättestor ål. Den var säkert fem meter lång och tjock som ett bildäck. När båtarna kom iland utan fisk blev hela stadens befolkning förtvivlade. Ty utan fisk, ingen försörjning och allt som väntade var nöd och elände. Men så kom den sista båten iland med den stora ålen. Den släpade man upp till stadens torg. Folk började skrika: ”Det är ålens fel. Det är han som ätit upp all fisk. Låt oss döda den.”

”Låt oss slå ihjäl den”, ropade en kille högt, ”jag var en gång nära att slå ihjäl mig, så jag vet att det nog är det värsta sättet att dö på.

Men en annan skrek ännu lite högre: ”Det är för lindrigt straff. Jag var en gång nära att bli inbränd. Så jag vet att det är det värsta sättet att dö på. Låt oss bränna upp ålen”

Men då klev en av kaptenerna på fiskebåtarna fram, med hela den auktoritet som följer av att vara kapten. Han ropade: ”Jag var en gång nära att drunkna”, Så jag vet vilket sätt som är det värsta att dö på. Låt oss alltså dränka den jäveln”.

JAA! Ropade alla de som samlats på torget. Så de släpade ner ålen till havet och slängde i den från piren, där det var djupt.

Vad lär man sig av denna saga, tror ni.

Peter

 

 

Hej vänner!

I närheten av Tierp i norra Uppland finns en stor hög. I den ligger kung Ottar Vendelkråka begravd sägs det. Enligt sagan blev Ottar dödad i Danmark. Han hade en son som hette Adils. Han skall visst ligga i en av högarna i Gamla Uppsala. Trevligt efternamn "Vendelkråka" förresten. Jag är nog släkt med denna kung. Vilket jag gissar att nu blir imponerade av att höra. Men det är en ren slump att det förhåller sig på det viset.

Hade inte min mamma Inez och pappa Nils i december 1953 firat jul, bland annat genom att ge fan i att gå till julottan och istället stannat i sängen hade jag inte funnits. Huruvida de trodde att detta skulle leda till att de efter 10 år på nytt skulle få barn är osäkert. Kanske hade de börjat slappna av och börjat känna på den frihet som det innebär, att småbarnsåren är över. Men så kom jag som en överraskning när de minst anande det.

Hade inte mina far- och morföräldrar förenats i precis rätt tid, så hade jag ju inte funnits. Det hade jag inte heller gjort om inte deras föräldrar parat sig i rättan tid. Då hade jag inte suttit här idag. Om man fortsätter tänka så tillbaks till den Peter Uddenberg som föddes 1686 och som regelbundet satte på sin fru Brita Catarina Svanfeldt, så har ju en himla massa människor varit tvungna att utbyta genetiskt material för att jag skulle bli till. För varje gång krävs det ju ytterligare två par för en ny generation. Jag har läst att för att om man går bakåt 20 generationer så krävs det att 1 048 576 personers knullande för att nå fram till mig, om dessa inte var släkt med varandra. Men när man börjar nå de här talen så har folk för länge sedan tappat kolla på vilka som är släkt och parar sig hej vilt med folk de är släkt med. Fast de inte vet om att det är det de gör. Eller så vet de om det och struntar i det. För incestförbudet brukar ju bara sträcka sig till kusiner i de flesta kulturer. Men hur som helst, är jag sannolikt släkt med Ottar Vendelkråka och det är antagligen du som läser detta också. Vilket nog en stor del av Europas befolkning är.

Jag tycker Uddenberg är ett bra namn. Lite ovanligt och gammalt. Men frågan är om inte Vendelkråka är bättre. Ottar är ju också ett fint namn. Den fantastisk kvinnan, syndikalisten och sexualupplysaren Elise Ottosen-Jensen, hade ju detta som signatur när hon skrev. Hon grundade ju RFSU och for runt i landet och agiterade. När hon började var det förbjudet att göra reklam för preventivmedel. Det gav hon fan i och for runt och lärde kvinnor använda pessar och gubbar kondom. Hon riskerade faktiskt att hamna i fängelse, på grund av detta tilltag. Hon hade ett jobbigt liv och en del korkade idéer också, har jag läst. Men där var hon nog ett offer för den rådande tidsandan. Vilket vi alla riskerar vara då och då. Ottar levde fram till 1973, då jag var 19 år och hade viss användning att produkter som hon gjort så bra reklam för användandet av. Jag slarvade inte på den punkten. Vilka några kanske gjorde i december 1953, vilket trots allt slutade rätt bra.

Peter

 

 

 

 

 

Hej vänner!

Jag har varit förkyld sedan i måndags. Nu är jag på bättringsvägen. Men inte i toppform alls. Jag hostar och blir trött och svettig vid minsta ansträngning. Det är alltså lite synd om mig. Men det finns trots allt många, som det är betydligt mer synd om. Idag skiner solen och jag får väl försöka släpa mig ut en sväng.

En tråkig sak med att vara förkyld är att ingenting man äter smakar något. Så man skulle kunna passa på att äta sådant man inte gillar något vidare. Fast jag gillar ju det mesta så länge man inte har koriander i det. Jag har lärt mig att hur man uppfattar smaken av denna kryddört är ärftligt. Vissa människor uppfattar den som helt okej. Andra, som undertecknad, tycker koriander smakar som en blandning av tvål och blöt vante. Det är tydligen en gen som heter OR6A2 som avgör hur vi tycker koriander smakar. Men för närvarande skulle jag nog inte kunna avgöra om jag äter koriander eller persilja.

Huruvida man gillar koriander är alltså ärftligt. Jag gissar att ingen av mina föräldrar hade gillat koriander om det fått för sig att smaka på denna krydda. Men jag tror inte ens att de visste att otäckingen existerade. Hade pappa mot förmodan fått ett sådant blad på tallriken, hade han säkert pillat bort det. Lagt det bredvid den persiljestjälk och det salladsblad som kunde pryda en tallrik förr i världen. Men som egentligen bara var just en prydnad och inte avsett att ätas upp. Det kunde också ligga en välkokt morot på tallriken, som faktiskt var avsedd att äta upp. Men det gjorde man inte.

Nästa torsdag skall jag förresten till Huddinge sjukhus och bli radioaktiv. För jag skall in i någon sorts apparat, i vilken man skall vara som en hattifnatt när åskan går. Fast de blir ju elektriska och jag radioaktiv. Men min radioaktivitet är visst högst tillfällig och svag. Räcker väl knappast ens till att driva en ficklampa. Själv har jag egentligen aldrig gillat radioaktivitet och en gång röstat nej till sådan. Det var 1980. Då var jag 26 år. Det är ju jättelänge sedan. I en annan tid. I ett annat land.

Det var ju år 1980 som det var omröstning om huruvida man skulle avskaffa kärnkraften eller inte. Orsaken var väl i hög grad att det hade inträffat i kärnkraftsolycka i Harrisburg i Pennsylvania USA. Konstigt nog hade en film som hette Kinasyndromet premiär strax innan. Den filmen handlar om en olycka väldigt lik den, som strax efter hände i verkligheten. Sannolikheten för att att filmen skulle följas av verkligheten på det sättet var ju liten. Tage Danielsson hade ju en rätt kul monolog om sannolikhet och sanning lite senare. För innan olyckan i Harrisburg hade ju det beskrivits som väldigt osannolikt att en sådan olycka skulle kunna inträffa. Nu hade ju sannolikheten ökat till 100 % för detta. Så det var nästan sant. Så jag började själv fundera på sannolikhet.

Jag började lite malligt hitta på konstiga sannolikheter. Som att meningen med alltihop från den Stora smällen till idag, var att jag skulle sitta här och skriva till er. Nu är väl sannolikheten för att det är så det förhåller sig så väldigt liten. Men bara för den är liten så är den ju inte obefintlig. Bara nästan obefintlig. Men enligt teorin om ”Big Bang” så var den entitet som fanns när alltihop startade, stor som ett äpple. På delar av en sekund hade det blivit 10 000 000 000 000 000 000 000 000 gånger större. Vilket är helt jävla obegripligt. Fast det är ju också mycket osannolikt att jag skulle sitta i utkanten av en galax, på en rätt liten planet och skriva detta. Lik förbannat är ju det jag gör. Fast å andra sidan fanns det visst 2 000 000 000 000 galaxer i universum sist när man räknade. Bara i vår galax finns det visst 400 miljarder stjärnor. Så det sitter kanske en annan 67-årig gubbe någon annanstans och skriver just nu. Helt osannolikt är det inte.

Jag brukar ju skriva att jag tror att om gud mot förmodan finns, så är han nog en liten samisk gumma i norra Finland, som jojkar fram världen. Antagligen bor hon norr om Enare träsk och heter Aila. Sannolikheten för att så är fallet är försvinnande liten. Men inte helt obefintlig, bara nästan. Men en sak är jag i varje fall säker på. Att en dag kommer just mitt universum släckas ner och bli svart och tomt. Det sista jag kommer höra är väl Aila, som jojkar på väg till brunnen:

”Beaivi Áhči gollerisku
almmi allodagas
coahkká váibmu Eanan eatni
eallin eatnun šoavvá”

Peter

 

 

Hej vänner!

På svenska kan ju ordet ”dum” betyda två saker. Det kan ju både betyda att man har intellektuella svårigheter och att man är elak. Vilket jag tycker man borde ändra på. För jag har ju i mitt jobb utrett väldigt många snälla och trevliga barn och ungdomar, som har intellektuella svårigheter. Jag har också vid några sällsynta tillfällen träffat riktigt elaka begåvade typer, som utnyttjat sin begåvning till att skrämmas och jävlas med andra. Hur fan det kunnat bli så att ett ord kan användas för att beskriva två så olika egenskaper är konstigt. Snäll, men med svårigheter att lära och förstå är ju en sak. Elak och taskig något helt annat.

En sak som jag ofta slagits av är att barn och ungdomar som har intellektuella svårigheter kan ha en betydande självinsikt. De vet om sina tillkortakommanden och kan beskriva dessa samt hur jobbigt det är att träffa vuxna som inte låtsas förstå bakgrunden, till vad som är jobbigt. Barnet och den unge kan själv säga ”att det här är för svårt för mig att förstå”. Men det finns då vuxna som tror de tröstar när de inte tar detta på allvar. Som i någon sorts idé om att det är snällt att förneka att intellektuell begåvning är normalfördelat i befolkningen. Som söker massa andra förklaringar till varför svårigheterna finns. Vilket faktiskt är dumt, i betydelsen elakt.

De flesta människor är trots allt hyfsat normalbegåvade. Vilket inte förhindrar väldigt många att uppträda som de inte är det. En jobbig sort tycker jag är de som tror sig vara smarta och är för korkade för att förstå att de inte är det. De är ju de som fyller internet med så mycket sammansvärjningsteorier och spekulationer utan grund, att man kan gödsla med det. Det kan handla om klimatet, vaccination och invandrare. Förenklingar och generaliseringar som man inhämtat från så kallade alternativa media och tror är sant. Bara för de tycker sådant är lika skönt att rulla sig i, som en hund kan gilla att rulla sig i koskit. ”Det finns inga tecken på att klimatet förändras och gör det så beror det inte på mänskliga aktiviteter”. ”Vaccinet är inte utprovat och bara något som läkemedelsbolagen hittat på för att tjäna pengar och för att jävlas”. ”Alla invandrare är kriminella och onda. Det gäller även de som jobbar som läkare och sjuksköterskor, så mig får de inte behandla.” Man blir så trött när man läser eller hör sådant genomkorkat.

En sak som jag tycker är otäckt är att man inte förstår är att det finns de som vill sprida misstänksamhet mot samhällsinstitutioner och demokratin. Utan att bli mer än vanligt tjatig, så vill jag på nytt påminna om, att det finns ryska trollfabriker som jobbar på heltid, med att få oss att tappa tilltron vår styrelseform. Som vill splittra och göra oss svagare i vårt motstånd mot diktatur och få oss att tappa tron på det öppna samhället. Som tycker det skulle vara bra om folk blir sjuka, så vården inte fungerar. Så osäkerhet och uppgivenhet sprider sig i samhället. De som jobbar med detta åt den ryska giftmördaren och valfuskaren, är ju proffs på påverka människor. Bara så ni vet.

Jag hörde förresten att en av språkrören i Miljöpartiet berättat att hon ingår i en ”klan”. Vilket låter allvarligt. Detta då, vad jag förstår, att just mer eller mindre kriminella familjeklaner är ett hot mot samhället. Men den där damen från Miljöpartiet, tycker tydligen inte att det är så allvarligt. Hon ingår ju själv i en sådan sammanslutning. Man får hoppas att hon inte drar med sig sina övriga klanmedlemmar till Lund och startar slagsmål i storformat. Men det gäller väl också att vara försiktig och inte bråka med damen i fråga. För den som blir osams med en klanmedlem riskerar ju få hela gänget emot sig och bli misshandlad eller ihjälslagen. Men det tycker väl det där språkröret inte är så farligt. Hon är ju själv medlem i en sådan där klan. Samt i regeringen, vilket gör mig lite rädd.

Det är lördag och jag funderar på vad jag skall laga för mat idag. Igår var jag bortbjuden på kalas och lagade inte pasta som jag brukar. Jag brukar ju alltid laga italienskt på fredagarna. Fast i Italien äter man ju ofta ytterligare något efter pastan. Men det tycker jag är svårt orka med. Men i Italien planerar de väl sina måltider bättre, än jag gör. Jag hänger med på ”Apritivi”, ”Antipasti”, och Primi Piatti, sedan börjar det ta emot. Kanske för att jag gillar pasta för mycket. Så ”Secondi” och ”Dolce” går ofta bort. Men en espresso eller ristretto och ”Digistivi” brukar jag gärna orka med. Sedan får man vila en stund.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Som jag skrev om för en tid sedan tycker jag det är jobbigt att en del människor inte vaccinerar sig mot covid, på grund av saker de läst på nätet. Tyvärr är det rätt meningslöst att diskutera och försöka påverka människor, som tror mer på sådant de vill tro än på vetenskap och erfarenhet. Det är liksom ingen idé att vädja till ett förnuft, som inte finns. Man får väl försöka ta upp diskussionen när vederbörande ligger i andnöd och väntar på att bli lagd i respirator. Jag läste att det finns de som är upprörda över att det kanske kommer införas vaccin-pass, för att få besöka biografer, restauranger och andra offentliga aktiviteter. Att det skulle vara en inskränkning av de ovaccinerades frihet. Men att det skulle få vara en mänsklig rättighet att sprida en smittsam och i värsta fall dödlig sjukdom begriper jag inte. Vad jag vet får man inte sprida HIV, syfilis eller andra sexuellt överförda sjukdomar till exempel. Så någon total frihet att smitta ner folk med sjukdom, finns inte. Vilket jag tycker är utmärkt.

Idag läste jag tidningarna. Men det var mest det gamla vanliga om skjutningar, mord, bedrägerier och misshandel. Det som var lite nytt var att ”den arge snickaren” på TV-4 varit full och jättearg och därvid uppfört sig som ett aggressivt vildsvin. Vidare att en moderat skäggtomte som heter Bali av en ung dam anklagats för att komma med riktig skamliga förslag. Vilket han säger att han inte gjort. Enligt den unga damen, så hade tomten bett henne skicka nakenbilder. Om han gjort det så, är det jävligt gubbsjukt och obehagligt.

Konstigt nog är det aldrig någon som bett mig skicka nakenbilder av min lite runda, men i övrigt fulländade kropp. Fast jag kan redan nu berätta att svaret kommer bli nej! För jag är faktiskt rätt blyg. Men om ni först sätter in några mille på mitt konto, kan vi kanske ändå prata om saken. Skulle ju vara ett sätt att dryga ut min rätt taskiga pension. Tänk på saken. Skulle pryda vilket hem som helst.

Annars har jag börjat grubbla lite för mycket. Funderar på att försöka jobba lite igen. Jag lade ju ner det, när det började bli lite mycket otäckt om viruset för något år sedan. Det känns som länge sedan. När det var information från Folkhälsomyndigheten, en gång i veckan på TV och då fick höra hur många som dött de senaste dagarna. Då man fick rapporter från Italien, hur hela landet stängde ner och hur folk där, trots det, dog i en skrämmande omfattning. Jag hade ju också fått reda på att min prostata inte var i toppform. Så jag stannade hemma. Vilket i början var rätt tråkigt. Men sedan vande jag mig. Men nu har, jag som sagt, blivit grubblande. Ibland har jag tänkt, ”så det här var livet”, som om jag är på upploppet. Vilket är överdrivet. Möjligtvis är jag lite i början på sista varvet. Man har pinglat i klockan, så nu gäller det och kuta på och inte snubbla i vattengraven.

Jag har ju badat i havet några gånger den senaste veckan. Men idag är det molnigt och rätt kallt. Så det är nog färdigbadat för i år. Jag skall åka till Stockholm några dagar. När jag först flyttade till Visby sa jag att jag skulle ”åka till stan”, när jag åkte till Stockholm. Vilket var lite malligt och konstigt. Som om Visby inte riktigt var en stad. Visby är ju faktiskt en ovanligt fin liten stad. Vilket ofta slår mig när jag går en promenad. Plötsligt kan jag stanna upp och titta mig omkring och komma på hur fin denna lilla stad är. Men det blir allt färre människor som bor året runt innanför Visbys murar för varje år. Vilket känns sorgligt. Till slut kommer denna stad bli som en turiststad vid Medelhavet, när det inte är säsong. Dött och trist som en nöjespark på vintern. En kuliss av, på vintern stängda lägenhetshotell och restauranger. Ägd av den typen av människor som bryr sig mycket om pengar, men lite om den medeltida stadens skönhet. Som kommer ta inträde till allt som går att tjäna pengar på och låta allt som inte ger omedelbar vinst förfalla.

Det påminner om Grotte-sången ur Eddan. I den berättas ju hur en kung som heter Frode tvingar jätte-kvinnorna Fenja och Menja dra runt en magisk kvarn som heter Grotte. Först behandlar han dem rätt okej. Då mal de fram guld och välstånd. Men när han inte låter dem vila så börjar de mala elände och krig istället. Så en annan kung med det skojiga namnet Mysing kommer dit och dödar Frode och snor med sig Grottekvarnen. Men Mysing är så närig, att han låter jättetjejerna mala fram så mycket salt, att båten han är i sjunker. Så kan det gå för den som är för närig och girig. Rätt åt både Frode och Mysing och hela deras anhang. Viktor Rydberg har ju skrivit en dikt i vilken han jämför Grottekvarnen med hur arbetarna i fabrikerna behandlades på 1800-talet.

Trevlig helg!

Peter

 

 

Hej vänner!

Idag är det molnigt efter några soliga dagar. Jag var faktiskt och badade i förrgår. Det var säkert en 18 grader i vattnet. Riktigt skönt alltså. Men det var nog sista badet för igår. Idag skall jag inte läsa nyheterna. För det får mig bara att må dåligt nu för tiden. Det känns som allt går åt fel håll. Ibland får jag lust att åka till en ö i Bottenhavet och stänga av all kommunikation med omvärlden och bara vara ifred. Sitta där på trappen medan hösten övergår i vinter. Bara sitta där och låta håret i näsan och öronen växa ut, medan prostatan sakta blir allt större. Åldras med den värdighet som trots allt finns. Vägra kämpa emot längre och med vemod acceptera att åren går.

Fast det stämmer det, som folk sa till mig när jag var ung. Att även om man i det yttre ser rynkorna växa och lederna stelna till, så är man inombords sig rätt lik, på gott och ont. I alla fall än så länge. Det sägs ju att det med ålderdomen, skulle följa någon sorts vishet. Det har jag än så länge inte märkt i mitt fall. Jag har minsann en fortsatt förmåga att göra korkade saker och snubbla runt i tillvaron. Riktigt så korkad som jag var när jag var ung, är jag trots allt inte. Men det är inte långt där ifrån.

Jag läste i tidningen att guldschakalen är på väg. Det är ju ett hunddjur som i storlek är någonstans mellan räv och varg. Man har skjutit flera stycken i Danmark och den är en god simmare, så den kan simma över sundet tydligen. Men i Estland finns 10 till 20 par och den har observerats både i Finland och Norge. Så den kommer nog hit endera dagen. Jag hörde en biolog intervjuas om detta och han var inte speciellt orolig för att den skulle ställa till så mycket. Då den knallat hit på egna ben och inte införts av människan, så var det, enligt honom, tveksamt att kalla den för en invasiv art.

Annars har ju införandet av nya arter på platser där de inte hör hemma oftast slutat i elände. Som när man i Australien introducerade agapaddan. Man hade trott att den skulle äta en skalbagge som förstörde sockerrörsodlingar. Det gav den fan i. Däremot åt den nästan allt annat som den kunde få in i sin breda käft och de rovdjur, som försökte äta upp eländet, dog av dess gift.

Eller när man förde in katter till Nya Zeeland, där det innan inte fanns några rovdjur. Så katterna mumsade i sig den lokala faunan, så det sedan varken fanns rovdjur eller andra djur.

Eller när man på de brittiska öarna lyckades utrota den europeiska ekorren, genom att ta dit den amerikanska grå ekorren. Den konkurrerade snart ut sin släkting och far nu runt i trädgårdarna och ställer till det.

Men värst var väl ändå när man introducerade kaninen i Australien 1859. Det var från början 24 stycken. Redan 1920 hade det blivit ungefär 10 miljarder, som käkade upp allt grönt som växte. Det fanns sålunda gott om kött till kaningrytan. Men ville man stoppa i den en morot eller palsternacka var det kört. För de hade ju kaninerna käkat upp. Även på Gotland kan ju kaninerna i perioder vara väldigt många och göra trädgårdsägare lite ledsna. Men hittills har jag fått ha mina grönsaker på kolonilotten ifred. 

 Jag odlar förresten chili på min kolonilott. Det har fungerat bra, så till vida att jag nu har massor med chili. Jag har flera sorter som har de gemensamt att de är väldigt starka. Tabasco och harissa är rena hallonsaften, jämfört med mina chili. Jag tog en halv och skrapade bort fröna och det vita inuti. Det övriga hade jag ner i en tomatsås. Trots att jag tagit bort det som brukar vara det starkaste och att jag brukar gilla chili i maten, var det jättestarkt. Så nu har jag massor med chili som jag inte vet riktigt hur jag skall använda. Om två millimeter räcker för att ge hetta till maten, så har jag nu chili för minst 50 år framåt. Vilket känns lite onödigt. Dessutom är jag nästan rädd för den. Skulle man få en millimeter-stor droppe av denna chili i ögat, så lär man få uppsöka läkare.

Peter

 

 

 

 

Hej vänner!

En sak som som jag tycker är jobbigt nu för tiden är all jävla dumhet som man tvingas läsa om. Som som alla de som av olika konstiga skäl inte vaccinerar sig mot det jävla viruset och sedan blir sjuka på grund av detta och dyker upp på sjukhusen och kräver intensivvård. En vård som kostar miljoner och kunde undvikits, om de jävla plattnackarna inte gått på all jävla dumhet som sprids. Nu har miljoner människor vaccinerats med rätt få allvarliga biverkningar. Men som vid all medicinering kommer vissa individer, få biverkningar. En del som äter Treo kommer få magsår på grund av att de inte tål acetylsalicylsyra. Men den risken måste vägas, mot att det trots allt inte är vanligare än att man låter en del bota sin baksmälla med dessa piller. De drycker som orsakar detta tillstånd har biverkningar, som gör att de aldrig idag skulle tillåtas att säljas på apoteket. Kan orsaka både akut och långsiktig sjukdom. Precis som tobak förresten. Jämfört med de mycket sällsynta allvarliga biverkningar som vaccin mot covid-viruset kan ge, är ju alkohol i en helt annan division av risk. Men likväl sitter bergis det ett helt gäng med en cancerorsakande fimp i munnen och vårdar sin fettlever med ett glas ur vinboxen och talar om att vaccin är livsfarligt. För att hissen stannar långt nedanför frontalloben. Att inte vaccinera sig är helt enkelt en jävla dumhet. Blir man sjuk borde man få betala sin vård själv.

Sedan finns det ju den rent knäppa galenskapen. Som att vaccinet innehåller ett chipp som kommer förvandla mänskligheten till Zombier. Visst har man under ett hyfsat långt liv träffat på en och annan, som tror att de har fått en radio inopererat i hjärnan. Eller likt Strindberg tror sig vara omgiven av agenter, som avlyssnar dem, när de jobbar med att göra guld. Men nu tycks galenskapen blivit vardag i vissa förorter, läste jag i tidningen. Vilket gör folk ovilliga att vaccinera sig. Vilket är jävligt irriterande.

Som ni märker är jag som vanligt, er egen lilla uppmuntrande solstråle. Sprider minsann glädje och förtröstan omkring mig. Speciellt på morgonen vaknar jag med ett brett leende på läpparna och tackar gud, för att jag lever i denna, den bästa alla världar. Styrd av politiker fyllda av förnuft och outsäglig kunskap. Som de sprider till den mänsklighet, som i tacksamhet lyssnar till all denna klokhet. Detta i en värld som blir allt varmare och där storm och regn regerar. Det är lika fint som det står i Tomtebobarnen:

”När storm och regn regerar i världen utanför,
här inne uti skogen alls ingenting det gör,
för blåsten stängs av granar, som räcker upp till skyn,
och runt omkring i skogen finns gott om paraplyn.”

Jag gillar ju inte religioner och tycker det är en jävla vidskepelse, som bör bekämpas, då den bara leder till en massa dumhet och elände. Speciellt illa tycker jag om islam, katolska kyrkan och alla jävla sekter. Men det betyder inte att jag tycker speciellt bra om andra trossamfund. Men jag är medlem i svenska kyrkan, för jag vill gärna bidra till att man har stålar till att underhålla och sköta om alla fina kyrkor i Sverige. Här på Gotland finns det ju massa medeltida kyrkor som jag är beredd att betala lite extra kyrkoskatt till, om det kan hjälpa till att bevara dessa. Jag gillar ju många psalmer också och tycker de är vackra. Däremot när någon präst börjar svamla om jungfrufödsel eller evigt liv, blir jag nervös. För om folk tror på sådant oförnuft kan de ju få för sig att tro mycket annat, som uppenbarligen är ren dumhet. Vilket det finns folk som alltså gör.

Själv tror jag inte ett dugg på evigt liv. Men naturligtvis får man hoppas att jag har fel. Men jag har ju nu nått en ålder där man kan börja sammanfatta lite hur livet blev. Visst räknar jag med och hoppas, att jag får leva så där en tjugo år till. Men den sista tiden har jag tänkt mycket på de år som passerat sedan jag år 1954, slog upp ögonen på Sundsvalls lasarett och undrade vart fan jag kommit. Nu börjar jag lite konstatera att så här blev det och fundera på varför det blev på just det sättet. Ibland blir jag glad när jag tänker på kul saker och ibland ledsen och tycker synd om den som jag en gång var, när det var svårt. Min grundläggande personlighet, har jag väl som alla andra människor ärvt. All forskning tala entydigt för att så är fallet, vad jag förstår. Men erfarenheter är trots det viktiga. Huruvida jag ofta är en surgubbe, på grund av arv eller miljö är alltså svårt att klarlägga. Den numera rätt bortglömda skådespelerskan Sickan Carlsson brukade ju beskrivas som ”glittrande glad”. Hon var gift tre gånger. Hennes sista man var förresten ”gummi Adamsson”. Vilket folk i min ålder kan minnas, ty hans produkter såldes en gång i automater i förpackningar om tre. Så det gällde att inte slösa med kärleken. Varför Sickan var ”glittrande glad” vet jag inte. Ej heller varför jag denna morgon är oglittrande skitsur.

Nu skall jag gå ut en sväng och kolla hur Visby har det idag.

Peter

 

Hej vänner!

 

Jag är alltså tillbaka på Brämön. Denna ö ligger i Bottenhavet utanför Sundsvall. Jag har ju varit här de flesta somrar sedan jag var barn. Första gången jag var här var jag sex år. Det är alltså 61 år sedan. Vilket nästan är ett helt liv, men inte riktigt. Det känns konstigt. 

 

En lite vemodig sak som har hänt är att den myrväg som jag tyckte var så fascinerande första gången jag var här, numera är nerlagd. Det var ett ställe på den stig som går över ön där myrorna i en stack gick över vägen så ofta och så många att det blivit en upptrampad väg. Jag minns hur spännande jag tycket det var att stå och titta på detta spring, när jag var sex år. Sedan dess har jag varje gång jag passerat detta ställe påmints om denna första gång då jag stod där och kollade. Då var jag ju rätt mycket närmare marken. Vilket är bra när man vill kolla in vad myror har för spännande för sig. Men nu när jag gick förbi, var det inga myror som sprang där längre. Vilket kändes vemodigt. 

 

Tiden går alltså och till och med myrorna har gått i pension. Är dem väl unt efter alla år de jobbat hårt med att bära barr och annat till sin stack. Men lite ledsen är jag trots allt att de lagt ner verksamheten och att deras hus nu är en ruin i skogen. De kanske ledsnade på att få reparera den varje vår. För någon brukade riva hål i den under vintern. Jag misstänker att det var en spillkråka eller gröngöling som letade myrägg som ställde till oreda. Men förr kom myrorna igen varje sommar och tog nya tag. Men nu har de alltså gett upp. 

 

I förrgår bjöd mina grannar Olle och Karin på surströmming. Det var som vanligt jättegott. Det var också en fin kväll och riktigt varmt. Men hösten är på väg och sommaren går mot sitt slut för i år. Vilket känns vemodigt. Idag blåser det småspik och skogen brusar som en orgel. Så det är jävligt myggfritt i varje fall. 

 

De sista nätterna har det varit stjärnklart. Här där inga andra ljus stör så ser man stjärnhimlen, på samma sätt, som folk måste gjort i alla tider. Men i städernas ljus är det inte alls samma sak. Här är stjärnhimlen oändlig och stjärnbilderna tydliga. Karlavagnen drar över himlen och Svanen simmar på bland stjärnorna. Så på de sista sommarnätterna i augusti 2021, står jag, Peter Uddenberg, på planeten jorden och ser ut mot oändligheten. 

 

Jag funderar på att gå och plocka lite svamp. Skogen är full av Karl-Johan och de första trattkantarellerna är på väg. Jag brukar ju plocka en hel del andra svampar. Men i år kan man satsa på Karl-Johan och kantareller. Det är onödigt att plocka något annat. Så övriga soppar och riskor får stå kvar i skogen. 

 

Svampar är ju konstiga figurer. De är ju varken växter eller djur, har jag lärt mig. De är bara svampar och en alldeles egen sort. Mystiska varelser och fyller underjorden med sina mycel. Men så, en gång om året, skickar de upp sina fruktknoppar. Mycelet är ju det mesta av svampen och det sträcker sig som ett nervsystem ofta hundratals meter under jorden. Så ligger svampen där och funderar på meningen med att vara svamp, medan tiden går. 

 

Jag har förresten tappat minnet. Iallafall har alla påminnelser som jag matat in i min smarta telefon plötsligt försvunnit. Varför vet jag inte. Så nu lär jag missa en massa saker som denna smarta telefon skulle påminna mig om. Så den är inte längre ett dugg smart. Den har blivit en rätt korkad telefon, som inte ens kan påminna mig om de enklaste saker. Framtiden, som tidigare var planerad, är nu mer som ett vitt brus av osäkerhet. Vilket aldrig skulle hänt om jag skrivit ner det jag behövde komma ihåg i en liten bok. Hur osmart denna bok än varit, hade den inte själv plötsligt suddat ut sådant som jag behöver minnas att komma ihåg. 

 

Jag har sett att det blir ovanligt mycket rönnbär här på ön i år. Det skall ju bli en kall vinter om det är mycket rönnbär, enligt folktron. Man kan ju göra god gelé av rönnbär. Passar bra till viltkött, som rådjurssadel, till exempel. Jag skall kolla efter recept till sådan gelé. Man kan också smaksätta brännvin med rönnbär. Men då skall det helst varit frost innan man plockar bären. Men nu är vi inblåsta på denna ö. Vi har mat så det räcker. Men får försmäkta utan brännvin att stoppa rönnbär i. Men det har ändå inte varit frost än. Men den kommer endera dagen, tro mig. Fast vintrarna har blivit mildare de sista åren. Samtidigt som det känns som världen i stort blivit kallare. 

 

I Afghanistan har ett gäng religiösa skäggtomtar tagit makten. De vill väl förbjuda vin, kvinnor och sång. De och jag har med andra ord inga som helst gemensamma intressen och har tydligen aldrig haft. Hade jag bott i det landet hade jag väl stått rätt högt upp på listan, av folk som man där är sugen på att kasta stora stenar i huvudet på. Jag vet inte riktigt vad talibaner har emot musik och kvinnor. Musik förbjuder de och kvinnor vill de täcka över med tyg, så de inte syns. Själv gillar jag ju, som ni vet, musik. Jag har absolut inget emot lättklädda kvinnor heller förresten. Jag föredrar helt klart negligé framför burka, eller vad fan det heter. Men smaken är väl olika.

Idag är det den första september. Ute blåser det kuling över denna ö i Bottenhavet. Vilket för mig att tänka på följande dikt av Tomas Tranströmer:

 

”Storm"

 

"Plötsligt möter vandraren här

den gamla

jätteeken, lik en förstenad älg med

milsvid krona framför septemberhavets

svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-

klasar mognar. Vaken i mörkret hör man

stjärnbilderna stampa i sina spiltor

högt över träden.”

 

Peter