Hej vänner!

Det har kommit en ny bok av författaren och filosofen Ann Heberlein som heter ”Fallet”. Jag har inte läst den boken. Men vad jag förstår handlar den om hur hon på kort tid, gick från att vara en upphöjd författare och efterfrågad kulturpersonlighet till ”persona non grata”, alltså en i kulturprogrammens soffor icke önskvärd person. Detta då hon skrivit saker som uppfattats som rasistiska och nedsättande om andra kulturer. Hon hade bland annat uttryckt att många unga män från Mellanöstern och Nordafrika, har en jävligt otäck syn på kvinnor. Detta i samband med att massa kvinnor i Tyskland utsatts för övergrepp, vid något nyårsfirande. Hon tyckte också att det fanns de på vänsterkanten som förringat detta och antytt att det bara var det lite oskyldigt tafsande. Vilket det verkligen inte var. När hon skrev om detta, hängde naturligtvis en hel del av de som generellt inte gillar folk som inte kommer från Orsa eller Smedjebacken på. Hon fick stöd och blev kompis med folk som befinner sig långt ute i ett högerextremt träsk. Samtidigt som hon miste tidigare kompisar, som nog var rädda att dras med i hennes fall. Som ungar som inte vågar försvara den som blir mobbad, av rädsla för att då själv bli mobbad. Så har jag förstått det hela. Fast jag inte läst boken utan bara recensioner av denna.

Jag vet inte om Ann Heberleins berättelse är med sanningen helt överensstämmande. Kanske är hon en omöjlig människa och hennes ”fall” inte bara orsakat av ovanstående. Men det vet jag inte. Även om man skulle ta det som denna bok handlar om med en nypa salt, så är den ändå otäck. För jag kom i samband med detta tänka på en sak jag skäms för. Det var när debatten om de ”apatiska” flyktingbarnen. Jag tyckte hela saken var underlig, när jag hörde om den. Vilket den också var. Men fast jag tyckte det var skumt, så sa jag inte det högt. Vilket jag borde gjort, när jag tyckte så. För något år sedan klev några av de som när de var barn, tvingats delta i detta och som utsattes för en svår barnmisshandel för att framtvinga att föräldrarna skulle få uppehållstillstånd. Detta med stöd av en massa människor som läkare, psykologer och andra engagerade människor. Det fanns de som framförde misstankar om att det förhöll sig på det sättet, som de offer för misshandeln nu berättade om. Men de tystades snabbt ner som mindre vetande och som de i grunden var rätt onda människor. Jag vet att jag vid något tillfälle antydde att jag tyckte det var för konstigt. En åkomma som bara drabbade barn som kom från vissa delar av Europa. Där boten var att föräldrarna fick uppehållstillstånd. När det nu visade sig att det nog ibland var föräldramanipulation som låg bakom detta och att vissa barn i åratal tvingats delta i detta, så är det en jävla skandal. Det har ju också visat sig att den bästa behandlingen är att för en tid skilja föräldrar och barn.

En sak som slog mig efter det att det här kom fram var hur fort det det försvann ur nyheterna. Det var som det var något som många nog ville skulle försvinna ur historien, så fort som möjligt. Jag har själv en otäck känsla av att så många hade haft så säkra åsikter, om hur det förhöll sig och nu insåg att de blivit manipulerade att delta i denna misshandel och snarast ville slippa skuld och skam. I detta förenades överläkare, psykologer och journalister. Så efter en rätt kort tid dog debatten bort, som en bäck i öknen. Ingen tog till slut, vad jag minns det, upp hur något liknande skulle förhindras upprepas en gång till. Ingen gav de få som framfört misstankar om att föräldrarna utsatte sina barn för detta, fick upprättelse. Alla de som likt femåringar på en fotbollsmatch i flock sprungit efter bollen och då knuffat omkull de som stod i vägen fortsatte efter denna skandal som inget hänt. Eller ifrågasatte offrens berättelse och att det fanns något generellt i denna.

Jag brukade berätta en saga för barnen när jag jobbade i skolan. Den var så här:

I en liten stad som låg vid havet levde nästan hela befolkningen på fiske. Antingen var de fiskare eller så jobbade de med att ta hand om fisken, när den landats. Detta hade funkat så länge staden funnits. Men en dag när fiskebåtarna tog upp sina nät var dessa helt tomma. Nät efter nät drogs upp, utan att det fanns minsta fiskstjärt i dem. Det var svart hav överallt. Inte minsta silverglitter. Men i det sista nätet som drogs upp slingrade sig en jättestor ål. Den var säkert fem meter lång och tjock som ett bildäck. När båtarna kom iland utan fisk blev hela stadens befolkning förtvivlade. Ty utan fisk, ingen försörjning och allt som väntade var nöd och elände. Men så kom den sista båten iland med den stora ålen. Den släpade man upp till stadens torg. Folk började skrika: ”Det är ålens fel. Det är han som ätit upp all fisk. Låt oss döda den.”

”Låt oss slå ihjäl den”, ropade en kille högt, ”jag var en gång nära att slå ihjäl mig, så jag vet att det nog är det värsta sättet att dö på.

Men en annan skrek ännu lite högre: ”Det är för lindrigt straff. Jag var en gång nära att bli inbränd. Så jag vet att det är det värsta sättet att dö på. Låt oss bränna upp ålen”

Men då klev en av kaptenerna på fiskebåtarna fram, med hela den auktoritet som följer av att vara kapten. Han ropade: ”Jag var en gång nära att drunkna”, Så jag vet vilket sätt som är det värsta att dö på. Låt oss alltså dränka den jäveln”.

JAA! Ropade alla de som samlats på torget. Så de släpade ner ålen till havet och slängde i den från piren, där det var djupt.

Vad lär man sig av denna saga, tror ni.

Peter