Hej vänner!

 

Jag är alltså tillbaka på Brämön. Denna ö ligger i Bottenhavet utanför Sundsvall. Jag har ju varit här de flesta somrar sedan jag var barn. Första gången jag var här var jag sex år. Det är alltså 61 år sedan. Vilket nästan är ett helt liv, men inte riktigt. Det känns konstigt. 

 

En lite vemodig sak som har hänt är att den myrväg som jag tyckte var så fascinerande första gången jag var här, numera är nerlagd. Det var ett ställe på den stig som går över ön där myrorna i en stack gick över vägen så ofta och så många att det blivit en upptrampad väg. Jag minns hur spännande jag tycket det var att stå och titta på detta spring, när jag var sex år. Sedan dess har jag varje gång jag passerat detta ställe påmints om denna första gång då jag stod där och kollade. Då var jag ju rätt mycket närmare marken. Vilket är bra när man vill kolla in vad myror har för spännande för sig. Men nu när jag gick förbi, var det inga myror som sprang där längre. Vilket kändes vemodigt. 

 

Tiden går alltså och till och med myrorna har gått i pension. Är dem väl unt efter alla år de jobbat hårt med att bära barr och annat till sin stack. Men lite ledsen är jag trots allt att de lagt ner verksamheten och att deras hus nu är en ruin i skogen. De kanske ledsnade på att få reparera den varje vår. För någon brukade riva hål i den under vintern. Jag misstänker att det var en spillkråka eller gröngöling som letade myrägg som ställde till oreda. Men förr kom myrorna igen varje sommar och tog nya tag. Men nu har de alltså gett upp. 

 

I förrgår bjöd mina grannar Olle och Karin på surströmming. Det var som vanligt jättegott. Det var också en fin kväll och riktigt varmt. Men hösten är på väg och sommaren går mot sitt slut för i år. Vilket känns vemodigt. Idag blåser det småspik och skogen brusar som en orgel. Så det är jävligt myggfritt i varje fall. 

 

De sista nätterna har det varit stjärnklart. Här där inga andra ljus stör så ser man stjärnhimlen, på samma sätt, som folk måste gjort i alla tider. Men i städernas ljus är det inte alls samma sak. Här är stjärnhimlen oändlig och stjärnbilderna tydliga. Karlavagnen drar över himlen och Svanen simmar på bland stjärnorna. Så på de sista sommarnätterna i augusti 2021, står jag, Peter Uddenberg, på planeten jorden och ser ut mot oändligheten. 

 

Jag funderar på att gå och plocka lite svamp. Skogen är full av Karl-Johan och de första trattkantarellerna är på väg. Jag brukar ju plocka en hel del andra svampar. Men i år kan man satsa på Karl-Johan och kantareller. Det är onödigt att plocka något annat. Så övriga soppar och riskor får stå kvar i skogen. 

 

Svampar är ju konstiga figurer. De är ju varken växter eller djur, har jag lärt mig. De är bara svampar och en alldeles egen sort. Mystiska varelser och fyller underjorden med sina mycel. Men så, en gång om året, skickar de upp sina fruktknoppar. Mycelet är ju det mesta av svampen och det sträcker sig som ett nervsystem ofta hundratals meter under jorden. Så ligger svampen där och funderar på meningen med att vara svamp, medan tiden går. 

 

Jag har förresten tappat minnet. Iallafall har alla påminnelser som jag matat in i min smarta telefon plötsligt försvunnit. Varför vet jag inte. Så nu lär jag missa en massa saker som denna smarta telefon skulle påminna mig om. Så den är inte längre ett dugg smart. Den har blivit en rätt korkad telefon, som inte ens kan påminna mig om de enklaste saker. Framtiden, som tidigare var planerad, är nu mer som ett vitt brus av osäkerhet. Vilket aldrig skulle hänt om jag skrivit ner det jag behövde komma ihåg i en liten bok. Hur osmart denna bok än varit, hade den inte själv plötsligt suddat ut sådant som jag behöver minnas att komma ihåg. 

 

Jag har sett att det blir ovanligt mycket rönnbär här på ön i år. Det skall ju bli en kall vinter om det är mycket rönnbär, enligt folktron. Man kan ju göra god gelé av rönnbär. Passar bra till viltkött, som rådjurssadel, till exempel. Jag skall kolla efter recept till sådan gelé. Man kan också smaksätta brännvin med rönnbär. Men då skall det helst varit frost innan man plockar bären. Men nu är vi inblåsta på denna ö. Vi har mat så det räcker. Men får försmäkta utan brännvin att stoppa rönnbär i. Men det har ändå inte varit frost än. Men den kommer endera dagen, tro mig. Fast vintrarna har blivit mildare de sista åren. Samtidigt som det känns som världen i stort blivit kallare. 

 

I Afghanistan har ett gäng religiösa skäggtomtar tagit makten. De vill väl förbjuda vin, kvinnor och sång. De och jag har med andra ord inga som helst gemensamma intressen och har tydligen aldrig haft. Hade jag bott i det landet hade jag väl stått rätt högt upp på listan, av folk som man där är sugen på att kasta stora stenar i huvudet på. Jag vet inte riktigt vad talibaner har emot musik och kvinnor. Musik förbjuder de och kvinnor vill de täcka över med tyg, så de inte syns. Själv gillar jag ju, som ni vet, musik. Jag har absolut inget emot lättklädda kvinnor heller förresten. Jag föredrar helt klart negligé framför burka, eller vad fan det heter. Men smaken är väl olika.

Idag är det den första september. Ute blåser det kuling över denna ö i Bottenhavet. Vilket för mig att tänka på följande dikt av Tomas Tranströmer:

 

”Storm"

 

"Plötsligt möter vandraren här

den gamla

jätteeken, lik en förstenad älg med

milsvid krona framför septemberhavets

svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-

klasar mognar. Vaken i mörkret hör man

stjärnbilderna stampa i sina spiltor

högt över träden.”

 

Peter