Hej vänner!

En sak som som jag tycker är jobbigt nu för tiden är all jävla dumhet som man tvingas läsa om. Som som alla de som av olika konstiga skäl inte vaccinerar sig mot det jävla viruset och sedan blir sjuka på grund av detta och dyker upp på sjukhusen och kräver intensivvård. En vård som kostar miljoner och kunde undvikits, om de jävla plattnackarna inte gått på all jävla dumhet som sprids. Nu har miljoner människor vaccinerats med rätt få allvarliga biverkningar. Men som vid all medicinering kommer vissa individer, få biverkningar. En del som äter Treo kommer få magsår på grund av att de inte tål acetylsalicylsyra. Men den risken måste vägas, mot att det trots allt inte är vanligare än att man låter en del bota sin baksmälla med dessa piller. De drycker som orsakar detta tillstånd har biverkningar, som gör att de aldrig idag skulle tillåtas att säljas på apoteket. Kan orsaka både akut och långsiktig sjukdom. Precis som tobak förresten. Jämfört med de mycket sällsynta allvarliga biverkningar som vaccin mot covid-viruset kan ge, är ju alkohol i en helt annan division av risk. Men likväl sitter bergis det ett helt gäng med en cancerorsakande fimp i munnen och vårdar sin fettlever med ett glas ur vinboxen och talar om att vaccin är livsfarligt. För att hissen stannar långt nedanför frontalloben. Att inte vaccinera sig är helt enkelt en jävla dumhet. Blir man sjuk borde man få betala sin vård själv.

Sedan finns det ju den rent knäppa galenskapen. Som att vaccinet innehåller ett chipp som kommer förvandla mänskligheten till Zombier. Visst har man under ett hyfsat långt liv träffat på en och annan, som tror att de har fått en radio inopererat i hjärnan. Eller likt Strindberg tror sig vara omgiven av agenter, som avlyssnar dem, när de jobbar med att göra guld. Men nu tycks galenskapen blivit vardag i vissa förorter, läste jag i tidningen. Vilket gör folk ovilliga att vaccinera sig. Vilket är jävligt irriterande.

Som ni märker är jag som vanligt, er egen lilla uppmuntrande solstråle. Sprider minsann glädje och förtröstan omkring mig. Speciellt på morgonen vaknar jag med ett brett leende på läpparna och tackar gud, för att jag lever i denna, den bästa alla världar. Styrd av politiker fyllda av förnuft och outsäglig kunskap. Som de sprider till den mänsklighet, som i tacksamhet lyssnar till all denna klokhet. Detta i en värld som blir allt varmare och där storm och regn regerar. Det är lika fint som det står i Tomtebobarnen:

”När storm och regn regerar i världen utanför,
här inne uti skogen alls ingenting det gör,
för blåsten stängs av granar, som räcker upp till skyn,
och runt omkring i skogen finns gott om paraplyn.”

Jag gillar ju inte religioner och tycker det är en jävla vidskepelse, som bör bekämpas, då den bara leder till en massa dumhet och elände. Speciellt illa tycker jag om islam, katolska kyrkan och alla jävla sekter. Men det betyder inte att jag tycker speciellt bra om andra trossamfund. Men jag är medlem i svenska kyrkan, för jag vill gärna bidra till att man har stålar till att underhålla och sköta om alla fina kyrkor i Sverige. Här på Gotland finns det ju massa medeltida kyrkor som jag är beredd att betala lite extra kyrkoskatt till, om det kan hjälpa till att bevara dessa. Jag gillar ju många psalmer också och tycker de är vackra. Däremot när någon präst börjar svamla om jungfrufödsel eller evigt liv, blir jag nervös. För om folk tror på sådant oförnuft kan de ju få för sig att tro mycket annat, som uppenbarligen är ren dumhet. Vilket det finns folk som alltså gör.

Själv tror jag inte ett dugg på evigt liv. Men naturligtvis får man hoppas att jag har fel. Men jag har ju nu nått en ålder där man kan börja sammanfatta lite hur livet blev. Visst räknar jag med och hoppas, att jag får leva så där en tjugo år till. Men den sista tiden har jag tänkt mycket på de år som passerat sedan jag år 1954, slog upp ögonen på Sundsvalls lasarett och undrade vart fan jag kommit. Nu börjar jag lite konstatera att så här blev det och fundera på varför det blev på just det sättet. Ibland blir jag glad när jag tänker på kul saker och ibland ledsen och tycker synd om den som jag en gång var, när det var svårt. Min grundläggande personlighet, har jag väl som alla andra människor ärvt. All forskning tala entydigt för att så är fallet, vad jag förstår. Men erfarenheter är trots det viktiga. Huruvida jag ofta är en surgubbe, på grund av arv eller miljö är alltså svårt att klarlägga. Den numera rätt bortglömda skådespelerskan Sickan Carlsson brukade ju beskrivas som ”glittrande glad”. Hon var gift tre gånger. Hennes sista man var förresten ”gummi Adamsson”. Vilket folk i min ålder kan minnas, ty hans produkter såldes en gång i automater i förpackningar om tre. Så det gällde att inte slösa med kärleken. Varför Sickan var ”glittrande glad” vet jag inte. Ej heller varför jag denna morgon är oglittrande skitsur.

Nu skall jag gå ut en sväng och kolla hur Visby har det idag.

Peter