Hej vänner!

Idag är det molnigt efter några soliga dagar. Jag var faktiskt och badade i förrgår. Det var säkert en 18 grader i vattnet. Riktigt skönt alltså. Men det var nog sista badet för igår. Idag skall jag inte läsa nyheterna. För det får mig bara att må dåligt nu för tiden. Det känns som allt går åt fel håll. Ibland får jag lust att åka till en ö i Bottenhavet och stänga av all kommunikation med omvärlden och bara vara ifred. Sitta där på trappen medan hösten övergår i vinter. Bara sitta där och låta håret i näsan och öronen växa ut, medan prostatan sakta blir allt större. Åldras med den värdighet som trots allt finns. Vägra kämpa emot längre och med vemod acceptera att åren går.

Fast det stämmer det, som folk sa till mig när jag var ung. Att även om man i det yttre ser rynkorna växa och lederna stelna till, så är man inombords sig rätt lik, på gott och ont. I alla fall än så länge. Det sägs ju att det med ålderdomen, skulle följa någon sorts vishet. Det har jag än så länge inte märkt i mitt fall. Jag har minsann en fortsatt förmåga att göra korkade saker och snubbla runt i tillvaron. Riktigt så korkad som jag var när jag var ung, är jag trots allt inte. Men det är inte långt där ifrån.

Jag läste i tidningen att guldschakalen är på väg. Det är ju ett hunddjur som i storlek är någonstans mellan räv och varg. Man har skjutit flera stycken i Danmark och den är en god simmare, så den kan simma över sundet tydligen. Men i Estland finns 10 till 20 par och den har observerats både i Finland och Norge. Så den kommer nog hit endera dagen. Jag hörde en biolog intervjuas om detta och han var inte speciellt orolig för att den skulle ställa till så mycket. Då den knallat hit på egna ben och inte införts av människan, så var det, enligt honom, tveksamt att kalla den för en invasiv art.

Annars har ju införandet av nya arter på platser där de inte hör hemma oftast slutat i elände. Som när man i Australien introducerade agapaddan. Man hade trott att den skulle äta en skalbagge som förstörde sockerrörsodlingar. Det gav den fan i. Däremot åt den nästan allt annat som den kunde få in i sin breda käft och de rovdjur, som försökte äta upp eländet, dog av dess gift.

Eller när man förde in katter till Nya Zeeland, där det innan inte fanns några rovdjur. Så katterna mumsade i sig den lokala faunan, så det sedan varken fanns rovdjur eller andra djur.

Eller när man på de brittiska öarna lyckades utrota den europeiska ekorren, genom att ta dit den amerikanska grå ekorren. Den konkurrerade snart ut sin släkting och far nu runt i trädgårdarna och ställer till det.

Men värst var väl ändå när man introducerade kaninen i Australien 1859. Det var från början 24 stycken. Redan 1920 hade det blivit ungefär 10 miljarder, som käkade upp allt grönt som växte. Det fanns sålunda gott om kött till kaningrytan. Men ville man stoppa i den en morot eller palsternacka var det kört. För de hade ju kaninerna käkat upp. Även på Gotland kan ju kaninerna i perioder vara väldigt många och göra trädgårdsägare lite ledsna. Men hittills har jag fått ha mina grönsaker på kolonilotten ifred. 

 Jag odlar förresten chili på min kolonilott. Det har fungerat bra, så till vida att jag nu har massor med chili. Jag har flera sorter som har de gemensamt att de är väldigt starka. Tabasco och harissa är rena hallonsaften, jämfört med mina chili. Jag tog en halv och skrapade bort fröna och det vita inuti. Det övriga hade jag ner i en tomatsås. Trots att jag tagit bort det som brukar vara det starkaste och att jag brukar gilla chili i maten, var det jättestarkt. Så nu har jag massor med chili som jag inte vet riktigt hur jag skall använda. Om två millimeter räcker för att ge hetta till maten, så har jag nu chili för minst 50 år framåt. Vilket känns lite onödigt. Dessutom är jag nästan rädd för den. Skulle man få en millimeter-stor droppe av denna chili i ögat, så lär man få uppsöka läkare.

Peter