Hej vänner!

Jag har varit förkyld sedan i måndags. Nu är jag på bättringsvägen. Men inte i toppform alls. Jag hostar och blir trött och svettig vid minsta ansträngning. Det är alltså lite synd om mig. Men det finns trots allt många, som det är betydligt mer synd om. Idag skiner solen och jag får väl försöka släpa mig ut en sväng.

En tråkig sak med att vara förkyld är att ingenting man äter smakar något. Så man skulle kunna passa på att äta sådant man inte gillar något vidare. Fast jag gillar ju det mesta så länge man inte har koriander i det. Jag har lärt mig att hur man uppfattar smaken av denna kryddört är ärftligt. Vissa människor uppfattar den som helt okej. Andra, som undertecknad, tycker koriander smakar som en blandning av tvål och blöt vante. Det är tydligen en gen som heter OR6A2 som avgör hur vi tycker koriander smakar. Men för närvarande skulle jag nog inte kunna avgöra om jag äter koriander eller persilja.

Huruvida man gillar koriander är alltså ärftligt. Jag gissar att ingen av mina föräldrar hade gillat koriander om det fått för sig att smaka på denna krydda. Men jag tror inte ens att de visste att otäckingen existerade. Hade pappa mot förmodan fått ett sådant blad på tallriken, hade han säkert pillat bort det. Lagt det bredvid den persiljestjälk och det salladsblad som kunde pryda en tallrik förr i världen. Men som egentligen bara var just en prydnad och inte avsett att ätas upp. Det kunde också ligga en välkokt morot på tallriken, som faktiskt var avsedd att äta upp. Men det gjorde man inte.

Nästa torsdag skall jag förresten till Huddinge sjukhus och bli radioaktiv. För jag skall in i någon sorts apparat, i vilken man skall vara som en hattifnatt när åskan går. Fast de blir ju elektriska och jag radioaktiv. Men min radioaktivitet är visst högst tillfällig och svag. Räcker väl knappast ens till att driva en ficklampa. Själv har jag egentligen aldrig gillat radioaktivitet och en gång röstat nej till sådan. Det var 1980. Då var jag 26 år. Det är ju jättelänge sedan. I en annan tid. I ett annat land.

Det var ju år 1980 som det var omröstning om huruvida man skulle avskaffa kärnkraften eller inte. Orsaken var väl i hög grad att det hade inträffat i kärnkraftsolycka i Harrisburg i Pennsylvania USA. Konstigt nog hade en film som hette Kinasyndromet premiär strax innan. Den filmen handlar om en olycka väldigt lik den, som strax efter hände i verkligheten. Sannolikheten för att att filmen skulle följas av verkligheten på det sättet var ju liten. Tage Danielsson hade ju en rätt kul monolog om sannolikhet och sanning lite senare. För innan olyckan i Harrisburg hade ju det beskrivits som väldigt osannolikt att en sådan olycka skulle kunna inträffa. Nu hade ju sannolikheten ökat till 100 % för detta. Så det var nästan sant. Så jag började själv fundera på sannolikhet.

Jag började lite malligt hitta på konstiga sannolikheter. Som att meningen med alltihop från den Stora smällen till idag, var att jag skulle sitta här och skriva till er. Nu är väl sannolikheten för att det är så det förhåller sig så väldigt liten. Men bara för den är liten så är den ju inte obefintlig. Bara nästan obefintlig. Men enligt teorin om ”Big Bang” så var den entitet som fanns när alltihop startade, stor som ett äpple. På delar av en sekund hade det blivit 10 000 000 000 000 000 000 000 000 gånger större. Vilket är helt jävla obegripligt. Fast det är ju också mycket osannolikt att jag skulle sitta i utkanten av en galax, på en rätt liten planet och skriva detta. Lik förbannat är ju det jag gör. Fast å andra sidan fanns det visst 2 000 000 000 000 galaxer i universum sist när man räknade. Bara i vår galax finns det visst 400 miljarder stjärnor. Så det sitter kanske en annan 67-årig gubbe någon annanstans och skriver just nu. Helt osannolikt är det inte.

Jag brukar ju skriva att jag tror att om gud mot förmodan finns, så är han nog en liten samisk gumma i norra Finland, som jojkar fram världen. Antagligen bor hon norr om Enare träsk och heter Aila. Sannolikheten för att så är fallet är försvinnande liten. Men inte helt obefintlig, bara nästan. Men en sak är jag i varje fall säker på. Att en dag kommer just mitt universum släckas ner och bli svart och tomt. Det sista jag kommer höra är väl Aila, som jojkar på väg till brunnen:

”Beaivi Áhči gollerisku
almmi allodagas
coahkká váibmu Eanan eatni
eallin eatnun šoavvá”

Peter