Hej vänner!

Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Jag somnade en stund på kvällen igår och det räckte för att denna natt blir en sömnlös natt. Det gör inte så mycket. För jag har inget särskilt för mig i i morgon.

Som jag skrivit om tidigare har jag fått svårt att läsa böcker. Speciellt skönlitteratur. Jag trodde att jag efter min pensionering skulle komma igång och bli den läsande människa jag en gång var. Men så har det inte blivit. Jag försöker sätta mig med en bok. Men jag tröttnar efter en stund och kommer inte vidare. Det är tråkigt. Kanske skulle jag pröva att läsa någon av litteraturens klassiker och sedan skriva om den här i denna blogg. Det skulle kanske motivera mig. Kanske börja längst bak i litteraturhistorien och liksom jobba mig framåt. Man kunde ju börja med Iliadens första rader: "Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner." Vilken gudinna som skall sjunga vet jag inte. Men jag misstänker Afrodite. Hon kan gott sjunga en stump, för det var ju hennes fel att kriget startade.

För det började med att gudinnan Eris gav prins Paris av Troja ett äpple. Han skulle nämligen vara domare i en skönhetstävling. Miss Gudinna eller vad den kan ha hetat. Deltagarna var gudinnorna Afrodite, Hera och Athena. Snyggingar alla tre. Men Afrodite, som ju är den mera kroppsliga delen av kärlekens gudinna, är ju lite lurig. Vilket inte är så konstigt med tanke på vad just den delen av kärleken kan ställa till det. Så Afrodite mutar prins Paris, genom att lova honom att få ihop det med kung Menelaos jättesnygga fruga Helena. Hon är så snygg att hon kallas ”sköna Helena”. Så Paris lurar på något sätt med sig Helena och Meneolaos blir naturligtvis skitförbannad och startar krig.

De flesta tyckte hela detta krig var onödigt och hade ingen lust att vara med. Kung Odysseus försökte slippa genom att spela galen. Han for runt som en tok och plöjde och sådde salt på sina fält. Men när hans son placerades framför plogen så stannade han och på grund av detta ansågs han vara tillräknelig nog för att kriga. Han hade nämligen lovat att hjälpa Menelaos att behålla sin jättesnygga fruga. Hjälten Akilles morsa tyckte också hela saken hade gått överstyr och ville verkligen inte skicka ut sin son i detta fåniga krig. Så hon satte på honom tjejkläder för att gömma honom. Men han blev avslöjad av Odysseus och kände sig då tvungen att hänga med. Då de bilder man sett av Akilles brukar föreställa en jävligt muskulös kille, så kanske det inte var så smart att dölja honom i damkläder precis. I så fall får man nog välja något jävligt lössittande från Gudrun Sjödén. Bikini skulle exempelvis inte fungera alls. Kanske var det misstaget Akilles morsa gjorde.

Sedan händer en väldig massa saker. Akilles blir förbannad på grund av en dam, han också och sätter sig och surar. Men så blir en kompis till honom dödad och då blir han skogstokig och far fram som ett massförstörelsevapen. Fast trots detta håller folket i Troja ut bakom sina murar. Men den mångförslagne Odysseus kommer på det där med hästen och allt det där, ni vet.

Vad lär man sig då av detta? För det första att man bör låta bli andras fruar. Alternativt vara jävligt försiktig, när man på grund av Afrodite, träffar dessa. Vidare att krig är dumma och onödiga. Det är förresten skönhetstävlingar också. Slutligen lär man sig att varken jag eller Akilles bör klä oss i bikini, om vi skall klä oss i kvinnokläder. Sitter inte snyggt, helt enkelt. Skall vi transa så får det blir något storblommigt från Gudrun Sjödén i storlek XXL. Men då blir vi desto sötare.

Nu är klockan prick 03:00 och jag skall försöka sova en sväng. Nedan den luriga, men snygga Afrodite.

 

Peter

 

 

 

 

 Hej vänner!

Vad är egentligen ett liv? Jag har börjat fundera alltmer på detta. För även om jag har rätt många år kvar får man hoppas, så är jag trots allt 66 år. Det är ju faktiskt rätt många år. Vilket jag börjat tänka på. För jag är ju född i en annan tid och i ett annat land, än den tid och det land än jag nu lever i. Ibland kan jag drabbas av en jobbig känsla av främlingskap, inför både tid och plats i tillvaron. Kanske också av vemod och sorg, över det som inte längre är. Jag vill inte alltid erkänna att så är fallet. För det låter lite konservativt och tråkigt. Men när ingen ser på och jag är ensam, kan jag nästan gråta över att det som en gång var, är försvunnit och aldrig kommer åter.

Så har människor som jag tyckt mycket om och ibland älskat börjat dö och lämna inget mer än tomhet efter sig. För några år sedan var det min fars och hans systrars generation som började försvinna och jag tyckte jag gick på begravningar stup i kvarten. De sista åren har det varit lite lugnare på den fronten. Men jag inser att det snart kommer ett nytt gäng av vänner, som kommer att försvinna i intigheten och det känns jobbigt att tänka på.

Såsom en blommas  blomning är en människas liv. Allt är utmätt i tiden. Inte ens stjärnornas liv är evigt. En dag kommer även stjärnhimlen bara vara ett stort mörker. Även om det är miljarder års tills dess, så kommer det hända. Men det behöver man ju inte bekymra sig om. Vad gäller blommor så återkommer de ju varje vår. Det kommer ju också med regelbundenhet nya människor till jorden. Några ställer in sin cykel för säsongen och och livet. Andra lär sig cykla på våren och gläds över sin nya färdighet.

Min mamma blev bara 48 år. Så jag har nu överlevt henne med 18 år. Det känns konstigt på något sätt. Vad jag har förstått träffade jag nog aldrig henne när hon var fullt frisk. För hon hade en sjukdom som påverkade henne under många år, utan att någon förstod varför.  Men nu har jag levt rätt länge och börjar förstå hur detta sorgliga faktum påverkat och påverkar mig. Det är konstigt. Men saker som jag inte tidigare förstått står plötsligt glasklara för mig. En enda  berättelse är våra liv och allt hänger ihop. I den räcka av dagar som följs av dagar, står plötsligt vissa händelser fram som fyrar om natten. Som när du seglar genom Bottenhavet om natten och har ditt land i väster. Örskär, Eggegrund, Kuggören och Brämön. Brämön som varit min fasta punkt i livet sedan jag var barn. I år kunde jag inte åka dit och jag börjar inse att även tiden där är utmätt.

Idag är det den 26 september 2020 och jag har levt i 66 år 1månad och 12 dagar.  Vilket alltså är rätt länge. Löven på träden börjar bli röda och gula. Snart faller de av och om kvällarna prasslar koltrastarna runt i dessa nedfallna löv. Sedan blir det vinter.

Nedan en bild på min mamma.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag har en del krämpor som ibland jävlas och ställer till det. Bland annat har dessa lett till att blivit mycket måttlig vad gäller alkohol, mot min vilja. För intag av sådana drycker har lett både till giktanfall och svårigheter att pinka. Iallafall har jag fått för mig att detta är den bakomliggande orsaken till dessa jobbiga problem. Men det tycker jag är rätt tråkigt. För jag har uppskattat öl och goda viner under mitt liv. Får väl också erkänna att jag ibland också uppskattat att i kamraters sällskap vara något onykter och lite ohämmad i mitt beteende. Jag har sjungit, skojat och hållit tal till kvinnan, på ett sätt som jag nog inte skulle gjort i vanliga fall. Inte så ofta, men det har hänt. Dessa drycker har alltså ibland fyllt en funktion i mitt sociala umgänge.

Varje höst har jag exempelvis har jag åkt till en kompis och ätit krabba och därvid intagit de drycker som gör ätandet av krabba till en fest. Det har varit skojigt värre. Utan damer har så att säga stämningen varit lättsam och vi har blivit rätt mycket yngre i vår humor och beteende. Betydligt mer än vad män, i min numera mogna ålder, brukar vara. Freud pratar ju om ”regression i jagets tjänst” och vad gäller intagandet av krabba, vet han minsann vad han talar om. Men den typen av fester vågar man inte längre delta i, om resultatet blir att man hamnar på akuten. Förr kunde man visserligen känna sig lite ämlig på morgonen efter ett sådant kalas. Men fick man bara i sig lite köttbullar, bacon, två stekta ägg, stekt potatis och lite bönor i tomatsås samt en öl och kaffe, brukade det ordna sig. Om man dessutom tog några huvudvärkstabletter och några koltabletter på en knäckemacka, så var man strax i toppform igen.

Man får helt enkelt skärpa sig. Bli en bättre gubbe och lära sig uppskatta vatten. Falstaff Fakir säger ju att ”vatten är ett farligt gift, som omger hela Visby stift”. Men där har han fel. För vatten är visserligen en rätt tråkig dryck jämfört med öl. Men oftast inte giftig, om den inte serveras av ryska presidenter förstås. För då är det plötsligt jävligt farlig att inta. De åkommor man får efter att har druckit vatten hos sådana giftmördare, är inte något som botas med aldrig så mycket köttbullar och bacon.

Guden Backus har sålunda mist en av sina rätt måttliga tillbedjare. Fader Bellman snurrar i sin grav av besvikelse. Men det finns säkert de som ser det, som att en annan och strängare gud satt sitt pekfinger rätt i magen på mig och sagt: ”så jävla roligt skall du inte ha. Nu blir det minsann andra bullar. Som du förresten kan dricka mjölk till”.

Men vi som hoppat runt med rödblå värkande stortå eller inte kunnat pissa fast det behövts, vet att sköta oss. Vår framtid ligger i ödmjukhet samt sallad och vatten. Jag har tidigare berömt vår herre för hans förstånd att förvandla vatten till vin, så fort han fick en chans. Men numera tycker jag det mest var ett onödigt tilltag. Det var säkert någon stackars gubbe vid detta bröllop i Kana, som fick ett elände på grund av detta påhitt.

Peter

 

 

Hej vänner!

Klockan är 04:54 och jag har varit vaken någon timme eller två. En vargens timme som jag ägnat åt att tänka på ledsamma saker. Men nu har jag druckit två koppar kaffe och känner mig i kraft att skriva några rader till er.

På hösten 2008 hittade man på ön Ösel som heter Saaramaa på estniska en massa skelett och föremål som svärd, pilspetsar, tärningar och kammar. Allt låg samlat i en båtgrav i en båt som var 11,5 meter lång och 2 meter bred. Det låg också flera hundar i graven och en hök och en pilgrimsfalk. De flesta skeletten låg i en hög mitt i skeppet. Man tror att det är en massgrav efter ett för oss okänt slag i sen vendeltid eller tidig vikingatid omkring år 750 e.kr.

Då man på den tiden oftast brände sina döda, brukar man ha svårt att hitta dna från den tiden. Men här fanns nu mängder av skelett att leta dna i. Min äldsta dotters kille och fadern till mina utmärkta barnbarn, är mycket intresserad av släktforskning. Både i kyrkböcker och via dna. Så han hjälpte mig att skicka ett sådant prov till USA, för att se om jag på det sättet kunde hitta flera släktingar. Det gjorde jag också. Det visar sig att jag är släkt med halva Norrbotten, delar av Finland och Norge samt ett helt gäng i delstaten Washington. Nu visste jag redan att ett ställe som heter Gig Harbour har en hel del Uddenbergare. Där finns till och med en gata där som heter Uddenberg Lane, har jag sett. Förresten har jag en hel del släktingar i Västindien också. Men det är en annan historia. Åter till Ösel och båtgraven.

Nu fick jag ett meddelande på vilket det stod massa obegripliga koder och vid en av dessa stod det ”du” med stora bokstäver. Jag begrep nada. Men sedan fick jag en lång forskningsartikel om en bred dna-undersökning av skelett från vikingatiden. Vad jag förstår ville man se om man kunde följa vikingarnas dna över Europa och se hur deras resor spridit sig. Men på ett personligt plan visade det sig att en kille i båtgraven som fått det sexiga namnet VK505, är en släkting till mig! Inte i rakt nedstigande led precis. Men ändå delar vi tydligen tillräckligt med dna, för att vi skall vara släkt. Han hade tydligen tänkt besöka vårt fina baltiska grannland och då tagit med sig diverse vapen för att underlätta umgänget. Nu hade det tydligen visat sig att dessa grannar inte ville ha besök av honom och hans kompisar. Vilket ledde till att han och hans vänner hamnade där de hamnade. Men innan han dog hann han tydligen sprida lite deoxiribonukleinsyra som sedan vandrat genom tiden och människorna fram till mig. Kanske han träffade en tjej en solig septemberdag på en tallmo full av lingon. Där i den mjuka mossan avlämnade han lite dna i denna dam. Sedan sa han säkert: ”jag skall bara ta en sväng till Estland”, men när jag kommer hem kan vi fortsätta med denna trevliga aktivitet. Men han kom aldrig hem och nio månader senare kom ett barn, som bar vidare detta dna. På den vägen är det och nu hade det tydligen kommit fram till mig. Vilket sannolikt är förklaringen till att jag gillar lingon och sånt.

Livet går alltså vidare och tiden är ingenting. Jag är en del av detta lands tallmoar och lingon. Fast kanske mer av detta, än landet i sig. För VK505 hade ju ingen aning om att han kom från Sverige. För när han levde fanns ju inte detta land. Men tallmoar, lingon, stora skogar och höga berg fanns. Älvar som rann fritt genom dessa skogar fanns och sjöar, i vilket höstens gula och röda löv speglade sig en stilla solig dag, med hög luft fanns.

Kanske var VK505 egentligen en rätt snäll kille och dålig krigare som borde stannat hemma. Satsat på lingonplockning istället. Kanske vi är lite lika varann, trots allt. För vi delar ju en del dna-sekvenser, trots allt.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag är i storstan över helgen. Det känns alltid lite konstigt. För jag känner mig både hemma och borta på något vis. Men så är det väl med hela livet på något sätt. Man letar efter en plats med lugn och harmoni, men hittar den aldrig. Livet lägger liksom krokben för en just när man tycker sig stå relativt stabilt. Så är det iallafall för mig. Men det får man lära sig stå ut med, för livet är sådant. Det finns inget som är stabilt och oföränderligt. Plötsligt händer något oväntat som man inte väntat sig. Ibland något kul. Men rätt ofta något tråkigt. ”Allting flyter” som Herakleitos sa för sådär 2400 år sedan. Fast det gjorde han visst inte alls. Men detta citat är i varje fall tillskrivet honom. Kanske sa han att han haft ett jävla flyt och blev felciterad. Kul för Herakleitos i så fall.

Själv har jag har jag sjungit om ”hur du klara sol går upp” ackompanjerad av tramporgel, åkt bil på vänster sida av vägen, sett Evert Taube sjunga på Gröna Lund och Astrid Lindgren knalla över Odenplan. Jag har kysst en del damer, samt varit berusad och då sjungit hellre än bra. Jag har gjort en del bra saker och en del rätt dumma. Men jag har varit rätt snäll och betalt min skatt och följt landets lagar. Ty jag är en moralisk person som anser att man bör göra rätt för sig och sköta sig. För det bör man göra. Även om man har frihet att göra annorlunda. För som Sartre sa är vi dömda till frihet. Fast det vet i fan om jag håller med om. För jag får så jävla dåligt samvete så fort jag gjort minsta lilla avsteg från den smala väg, som man bör hålla sig till. Sartre menade att det var friheten som gav ångest. Men min erfarenhet är att det snarare är skuld och skam, så fort man gjort något man borde gett fan i att göra.

Man bör alltså följa landets lagar. För vi lever i en demokrati och i en sådan bör man följa de av folket stiftade lagarna. Även om man inte gillar dem. Vidare bör man följa de tio bud som gud gav Moses på Sinai berg. Dessa bud lyder ju:

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn. 

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.

Visa aktning för din far och din mor.

Du skall inte dräpa.

Du skall inte begå äktenskapsbrott.  

Du skall inte stjäla.

Du skall inte vittna falskt mot din nästa.  

Du skall inte ha begär till din nästas hus.

Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

Låter klokt alltihop. Det sista budet är kanske lite svårtolkat och inte helt aktuellt. För vi har som tur är inte slavar. Men om man byter ut oxe mot Tesla och åsna mot Jaguar, så förstår man vad det handlar om. Men tjejer får tydligen hysa begär till sin nästas man, vilket är lite orättvist. Fast det är klart att man får förstå, om mannen ifråga är jag. Då är det liksom oundvikligt. ”To know him is to love him”, brukar man ju säga om mig. Om man pratar engelska. I varje fall borde man säga så.

Just nu läser jag varje dag om folk som inte följer dessa guds bud. Nu tror jag inte det finns vare sig himmel eller helvete. Men om det finns så är det för närvarande ett helt gäng som man hoppas hamnar på ett jävligt varmt ställe till slut. Dante placerar ju våldsverkare i den sjunde kretsen, där de kokas i blod och då har de ändå rena semestern, jämfört bedragarna i den åttonde. Så kan det gå om man inte sköter sig.

Som ni vet är jag en stor beundrare av Marx. Han sa ju vid ett tillfälle "Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra." Men där skojar nog Groucho lite. För han var en hårt arbetande man som minsann gjorde rätt för sig, han också. Dessutom sjöng och dansade han när han var nykter, så på det sättet var han bättre än jag är. Kolla här: https://youtu.be/n4zRe_wvJw8

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Jag tror ju inte på att det finns någon sorts själ som är fristående från kroppen. Allt vi gör och tänker är resultat av hjärnans elektriska impulser och frigörande av signalsubstanser. Någon sorts själ som överlever döden tror jag inte ett dugg på. Men samtidigt tycker jag ibland att vårt varande och våra tankar och handlingar reduceras till medicinska termer lite väl lättvindigt. Bara för att känslor uppstår och tolkas i hjärnkontoret, så ligger väl oftast orsaken i de miljöfaktorer som vi lever i. Det finns saker som gör en ledsen, nedstämd och deppad. Som utlöser nervimpulser, som ger just dessa känslor. Men nu äter ju mer än en miljon av befolkningen anti-depressiv medicin. Kan det verkligen vara så många som är deprimerade av rent medicinska orsaker. Är vi så felkonstruerade att kroppens serotoninsystem hos mer än 10 % av mänskligheten måste rättas till, med kemiska substanser för att fungera som det skall. Låter konstigt. Behöver verkligen var tionde liten kille ADHD-medicin för att fungera i skolan? Låter också konstigt. Men om så är fallet, är det patienten eller skolan det är fel på?

Själv har jag ju varit jävligt deppad till och från genom livet. När jag nu är pensionär och ser tillbaka på mitt yrkesliv, så ser jag hur min onödigt höga ambitionsnivå, svårighet att säga nej och fåniga önskan att få uppskattning och beröm ställt till det. Jag har i perioder jobbat långt över min förmåga av dessa orsaker och låtit mig utnyttjas av arbetsledare, som sett och använt dessa svagheter. Som när jag jobbat mig till utbrändhet, antytt att jag nog borde söka hjälp för min känslighet och få den medicinska hjälp jag behöver för att orka det jag inte orkade. Det var liksom inte arbetssituationen, utan kroppskonstitutionen det var fel på.

Nu kommer jag ju aldrig mer arbeta på det sättet. För det var ju bara korkat. Men när man är inne i hamsterhjulet, så ser man inte hur dumt det är att springa där. Men nu är det istället samhällsutvecklingen som gör mig deppad. Som orsakar akut serotoninbrist. Men frågan är om det är något som bör behandlas medicinsk. Barn mördas, kriminella gäng upprättar vägspärrar, kvinnor förtrycks, och det är bråk, krig och jävelskap överallt. Men mot sådant finns det piller, som tar bort udden av ens förtvivlan. Tyvärr tar samma medicin nog bort en del av udden på ens glädje också. Men det är ju rätt sällan man använder den ändå nu för tiden. Sade han bittert och och med viss vällust. För det är ju inte riktigt sant. Jag gör ju faktiskt rätt mycket som är kul, trots allt. Trots allt!

Som Dan Andersson skriver:

”Jag ger allt förnuftigt skräp för en dåres bleka mod,
för en hopplös blick av is framför fängelse och död,
vart ljumt och stillsamt ja för en sång till vin och blod,
en visa och ett skratt framför fängelse och nöd.”

Mig var det tydligen något som glappade på redan när jag var liten. För jag minns att jag redan när jag var åtta år fick en medicin som hette Atarax och som fortfarande finns kvar och används. Den skall visst vara milt lugnande. Själv fick jag den efter att ha stuckit från skolan. En institution i vilken jag vantrivdes i något överjävligt, av någon orsak. Dessutom hade vi flyttat till Skåne, som är ett landskap, som jag sedan dess har svårt för och gott tycker kunde återlämnas till dess rättmätiga ägare, på andra sida sundet. Jag vet inte om denna medicin gjorde mig lugnare. Men den påverkade inte trivseln ett dugg. Men att jag var ett sådant barn, har jag nog haft rätt mycket nytta av i mitt yrkesliv. Så inget ont som inte har något gott med sig. Idag hade jag väl fått Concerta, kunnat koncentrera mig och kanske blivit professor eller överläkare. Men det hade ju varit lite synd på sätt och vis. För vi som rymde från plugget, vi blev ju något annat.

Peter

 

Hej vänner!

Det börjar bli jobbigt med att man aldrig får vara riktigt glad längre. Det är ju mest otäcka saker som händer både i Sverige och i världen. Jag tappar liksom hoppet och känner mig maktlös. Vare sig det handlar om otäcka gäng och familjeklaner eller om otäcka presidenter i öst och väst, som det uppenbarligen är något fel i huvudet på. Varje gång man känner sig det minsta glad, blir man ledsen igen. Idag läste jag om Världsnaturfondens rapport i vilken det står att mellan 1970 och 2016 minskade världen vilda bestånd av ryggradsdjur med 68 %.  Det pågår alltså en massutrotning av det vilda och jag har lite hopp, att någon kommer göra något åt detta. Det känns sorgligt och blir bara en del av allt annat jag sörjer. Denna massdöd av djur är en sak att sörja. Men jag sörjer numera mycket. Både stort och smått. Jag börjar bli just det jag en gång lovade mig att inte bli. Nämligen en gubbe som sitter och ser förgrämd och bitter ut. En som suckar och säger ”det var bättre förr”. Än så länge står jag trots allt ut. Men det är väl bara en tidsfråga till det är slut med det också.

Jag är alltså rätt nedstämd och tråkig. Vilket gör att jag på nytt funderar på om jag verkligen skall plåga er med detta, i detta forum. Jag vill ju inte att ni skall vakna glada och positiva, för att på morgonen läsa mina litanior och bli på dåligt humör. Som en liten elak svartalv sitter jag och sprider sorg och förstämning runt mig. Jag vill ju egentligen vara som en vacker blomma och sprida glädje och hopp. Men det gör jag ta mig fan inte nu, tvärtom.

Sålunda är jag en surgubbe. Besviken på politiken och med hopplöshet inför framtiden. Gråtmild med brist på både testosteron och serotonin, framsläpar jag mina dagar med mungiporna nedåt. Fast de sista dagarna har jag på morgonen jobbat och träffat en liten kille som jag psykologutreder efter bästa förmåga. Det har trots allt varit rätt kul. Vi har jobbat på en rätt kort stund på morgonen,  då vi har vissa svårigheter att under längre tid vidmakthålla koncentration. Sedan har vi fikat lite och sen har jag åkt hem. Men den där halvtimmen på morgonen har förgyllt dagen. Igår pratade vi en stund om tornados. Det finns jättesmå tornados och jättestora. Såna som är mycket större än ett hus och kan lyfta bilar och bussar. Men också sådana som är små som en bakterie. Det pratade vi om, samt annat intressant.

Idag är det fredag och jag skall fira den genom att äta pasta och dricka vin. Jag skall också köpa en god ost i ostaffären. Jag har ju under de senaste veckorna fört en rätt sträng diet. Men det tänker jag ge fan i idag. Det skall minsann bli rent italiensk med antipasti, primi, secondi och dolci. Vad secondi skall bli vet jag inte. Kanske en liten skiva lammfilé med vitlökssmör på. Pastan (primi) blir iallafall med köttfärsås.Det har jag i frysen. För numera gör jag köttfärssås så det räcker i flera veckor på än gång. Praktiskt och bra. Till detta dricker jag väl något vitt med bubblor från Italien. För jag blir så förbannat trött av rödvin nu för tiden och tycker jag inte mår riktigt bra av sådant vin. Vågar bara dricka ett glas. Men av bubbel är det inget problem att få ner en halv flaska. Så det får det bli.

Trevlig helg

Peter

 

Hej vänner!

Jag gissar ni läste om vad den biträdande rikspolischefen berättade om i radio. Nämligen att det finns 40 familjeklaner i Sverige som på heltid jobbar med att begå olika typer av brott. Det är ju bra att detta kommer fram och att man vågar börja prata om detta elände. Så att en del av den naiva dumhet som rått vad gäller den allt värre kriminaliteten, äntligen tar slut. I de här klanerna uppfostras barn och unga till en helt annan moraluppfattning än den som råder i samhället för övrigt. Där är det minsann ingen förälder som blir upprörd om någon kommer hem med en jättedyr jacka och ny mobiltelefon, utan att kunna berätta hur han fick tag på dessa saker. Tvärtom ses det som något bra. Även i övrigt råder i de här klanerna helt andra moraliska regler än i samhället i övrigt. Det är bra att detta äntligen kommer fram och uttalas.

Jag har alltid retat mig på när ministrar försökt se tuffa ut och sagt att man inte bara måste låsa in de som begår allvarliga brott i gängmiljö, utan också angripa ”orsakerna” till kriminaliteten. Som att orsaken till denna skulle vara sociala faktorer, som ekonomiska svårigheter, utanförskap och arbetslöshet. Jag har alltid tyckt att det har varit en förolämpning mot människor som har det ekonomiskt svårt eller blivit arbetslösa. Som om man på grund av detta, skulle tappa sin empatiska förmåga och inte bry sig om att andra blir rädda, ledsna eller tappar sin grundtrygghet. Så är det naturligtvis inte. Dessutom har väl ofta de som ingår i dessa klaner inte det dåligt ekonomiskt direkt. För de är ju framgångsrika i sin bransch och gör sig väl avsevärda pengar på detta.

Men på företrädare från regeringen har det ju ibland låtit som det är stackars vilseförda pojkar, utsatta för orättvisor och rasism, som ställt till det för sig. ”Smågangster” som nog kommer bli fina medborgare när man pratat dem till rätta. Det behövs bara att de får ett jobb på bruket, går med i facket och skaffar sig partibok. Kanske jag överdriver lite. Men det är för jag är så förbannad på alltihop. Hör jag en enda politiker med statsministern i spetsen tala om att situationen är ”oacceptabel” får jag ett nervöst sammanbrott. Det är för fan ingen nyhet. Likaså när det skryts med att det skall bli 10 000 fler poliser om några år. Som det i sig skulle påverka brottsutvecklingen. För det är jag säker på, att det krävs helt andra åtgärder.

Ibland får jag för mig att de som sitter i dagens regering, inte är så sugna på att vinna nästa val. För de lämnar ju för fan öppet mål åt sina mindre trevliga politiska motståndare. Det är en trist historia. Men allt är på något sätt för sent, för lite och för kraftlöst. Själv känner jag mig deppad och uppgiven, när jag tar del av nyheterna. Men jag får väl hoppas att andra fortfarande tror att det går att göra något åt denna jävla katastrof. Ännu har inte de som mördade den lilla flickan i Botkyrka gripits. Vilket känns sorgligt. Att ett barn skall dö en så meningslös död, utan att den som utfört detta dåd åker fast, gör att jag känner någon sorts jävla hopplöshet.

Peter

Hej vänner!

Klockan är 4:31 på morgonen och jag har precis vaknat. Innan jag vaknade drömde jag en rätt konstig dröm. Så nu blir det lite drömtydning. Jag drömde att jag skulle på någon typ av kalas hos en kompis. Så jag satte på mig min vanliga klädsel. En luvtröja och ett par jeans. Men pappan till den kompis som skulle hålla kalaset, tyckte att jag borde sätta på mig en kavaj och att min klädsel inte passade sig. Han visste förresten var man snabbt kunde införskaffa en kavaj för 20 spänn. Men jag gick iväg till kalaset i min tröja. Men före detta kalas var det en dam som höll föredrag, om något som jag glömt vad det handlade om. Det hände lite annat också. Jag skulle vara med och spela den där otäcka leken där man låter ett glas flytta sig över ett papper med bokstäver och säger att en ande är där och talar om hur detta glas skall flyttas. Men det funkade inte. För jag flyttade runt glaset så det bara blev en röra av bokstäver.

Så började kalaset och jag gick dit felklädd i min luvtröja. Men en trappa upp i festlokalen satt en mamma och en dotter klädda i färggranna kläder. Som jag minns det var det mycket brandgult och rött. De började genast tala om för mig hur olämpligt jag var klädd. Jag lyssnade och kände mig alltmer obekväm. På något sätt visade jag genom att komma i  luvtröja bristande respekt för andra och var en allmänt dålig person. Jag försökte undkomma kritiken genom att gå därifrån. Men så hade jag glömt något och blev tvungen att gå tillbaks och käring med dotter började igen. Då fick jag nog och sa att de fick tycka vad de ville om mig och min klädsel, men att jag inte förstod varför de inte kunde hålla käften om sina synpunkter. Iallafall när jag var i närheten och blev ledsen. Då kom en dam och stöttade mig och sa att hon höll med. Sedan vaknade jag.

Så nu är det dags för drömtydning. För som Freud så riktigt påpekade är drömmar kungsvägen till det undermedvetna. Det är konstigt hur drömmar kan säga något om viktiga saker om livet. Saker som en gång sårade eller var viktiga. Min tolkning av denna dröm är väl just att jag som ung av viktiga personer, kände kritik för mitt sätt att vara i allt från åsikter till klädsel. Jag försvarade mig inte och berättade hur sårad jag blev av att känna att jag inte dög som jag var. Men nu mer än femtio år senare kom dessa känslor tillbaka i drömmen och påminde mig hur det kändes och berättade för mig vad jag borde gjort. Jag borde redan då sagt ”tyck vad ni vill, men håll käften när jag är i närheten. För jag blir mer ledsen, än vad jag visar”.

Men nu är jag 66 år och tycker faktiskt att jag duger även om jag inte är perfekt precis. Man får vara nöjd med att jag är en hederlig person som aldrig i livet skulle slå på andra människor, stjäla deras grejer, lura dem på sina stålar eller bedra dem på andra sätt. Det borde man ta mig fan varit nöjd med, redan när jag var ung. Så hade jag fått kämpa mindre i livet med känslan att inte duga.

Jag är verkligen deppad över allt otäckt jag läser om i tidningen. Det är ju ta mig fan värre än i Chicago på 30-talet vad gäller gangsterverksamhet. Al Capone var ju för fan ett helgon jämfört med de gäng som tillåts terrorisera svenska folket. Några tusen lika samvetslösa som hänsynslösa stolpskott, tillåts föra krig mot hederliga människor som snällt går till jobbet och betalar sin skatt. Fortfarande har ingen av alla de som vet vem som mördade den 12-åriga flickan i Botkyrka, berättat vad de vet. Jag känner mig verkligen deppad över detta och all annan jävla gängbrottslighet. Hur fan kunde det bli på det här sättet.

Jag blir alltså mer och mer ledsen över den tid jag lever i och allt otäckt som händer i den. Men det har jag ju redan berättat om så många gånger att jag förstår att ni få som läser det jag skriver börjar ledsna. Tjatig och ältande som jag är. Jag brukar ju alltid skriva lite om Giftmördar-Ivan och Tok-Donald och hur obehagliga dessa knäppgökar är. Men det tänker jag ge fan i den här gången. För det börjar bli tråkigt. Faktiskt känner jag som det mesta i världen börjar bli tråkigt. Visst skulle man bli lite glad om ovanstående figurer halkade på en hundskit och slog sig jävligt illa. Men det lär inte hända. Så det är svårt finna något att glädja sig åt.

Nu är klockan 5:15 och jag tänker dricka en kopp kaffe. Det är fortfarande mörkt ute. Men kanske börjar det ljusna lite i väster. Om det inte blir för regnigt och blåsigt idag så skall jag ta en cykeltur. Det har blivit höst och vi närmar oss årets skärseld av mörker och kyla. Sedan blir det vinterhelvete ett tag. Egentligen borde man gå i ide och återkomma i april. När lärkorna sjunger och blåsipporna blommar. Man får inte ge upp hoppet.

Peter