Hej vänner!

Jag tror ju inte på att det finns någon sorts själ som är fristående från kroppen. Allt vi gör och tänker är resultat av hjärnans elektriska impulser och frigörande av signalsubstanser. Någon sorts själ som överlever döden tror jag inte ett dugg på. Men samtidigt tycker jag ibland att vårt varande och våra tankar och handlingar reduceras till medicinska termer lite väl lättvindigt. Bara för att känslor uppstår och tolkas i hjärnkontoret, så ligger väl oftast orsaken i de miljöfaktorer som vi lever i. Det finns saker som gör en ledsen, nedstämd och deppad. Som utlöser nervimpulser, som ger just dessa känslor. Men nu äter ju mer än en miljon av befolkningen anti-depressiv medicin. Kan det verkligen vara så många som är deprimerade av rent medicinska orsaker. Är vi så felkonstruerade att kroppens serotoninsystem hos mer än 10 % av mänskligheten måste rättas till, med kemiska substanser för att fungera som det skall. Låter konstigt. Behöver verkligen var tionde liten kille ADHD-medicin för att fungera i skolan? Låter också konstigt. Men om så är fallet, är det patienten eller skolan det är fel på?

Själv har jag ju varit jävligt deppad till och från genom livet. När jag nu är pensionär och ser tillbaka på mitt yrkesliv, så ser jag hur min onödigt höga ambitionsnivå, svårighet att säga nej och fåniga önskan att få uppskattning och beröm ställt till det. Jag har i perioder jobbat långt över min förmåga av dessa orsaker och låtit mig utnyttjas av arbetsledare, som sett och använt dessa svagheter. Som när jag jobbat mig till utbrändhet, antytt att jag nog borde söka hjälp för min känslighet och få den medicinska hjälp jag behöver för att orka det jag inte orkade. Det var liksom inte arbetssituationen, utan kroppskonstitutionen det var fel på.

Nu kommer jag ju aldrig mer arbeta på det sättet. För det var ju bara korkat. Men när man är inne i hamsterhjulet, så ser man inte hur dumt det är att springa där. Men nu är det istället samhällsutvecklingen som gör mig deppad. Som orsakar akut serotoninbrist. Men frågan är om det är något som bör behandlas medicinsk. Barn mördas, kriminella gäng upprättar vägspärrar, kvinnor förtrycks, och det är bråk, krig och jävelskap överallt. Men mot sådant finns det piller, som tar bort udden av ens förtvivlan. Tyvärr tar samma medicin nog bort en del av udden på ens glädje också. Men det är ju rätt sällan man använder den ändå nu för tiden. Sade han bittert och och med viss vällust. För det är ju inte riktigt sant. Jag gör ju faktiskt rätt mycket som är kul, trots allt. Trots allt!

Som Dan Andersson skriver:

”Jag ger allt förnuftigt skräp för en dåres bleka mod,
för en hopplös blick av is framför fängelse och död,
vart ljumt och stillsamt ja för en sång till vin och blod,
en visa och ett skratt framför fängelse och nöd.”

Mig var det tydligen något som glappade på redan när jag var liten. För jag minns att jag redan när jag var åtta år fick en medicin som hette Atarax och som fortfarande finns kvar och används. Den skall visst vara milt lugnande. Själv fick jag den efter att ha stuckit från skolan. En institution i vilken jag vantrivdes i något överjävligt, av någon orsak. Dessutom hade vi flyttat till Skåne, som är ett landskap, som jag sedan dess har svårt för och gott tycker kunde återlämnas till dess rättmätiga ägare, på andra sida sundet. Jag vet inte om denna medicin gjorde mig lugnare. Men den påverkade inte trivseln ett dugg. Men att jag var ett sådant barn, har jag nog haft rätt mycket nytta av i mitt yrkesliv. Så inget ont som inte har något gott med sig. Idag hade jag väl fått Concerta, kunnat koncentrera mig och kanske blivit professor eller överläkare. Men det hade ju varit lite synd på sätt och vis. För vi som rymde från plugget, vi blev ju något annat.

Peter