Hej vänner!

Klockan är 4:31 på morgonen och jag har precis vaknat. Innan jag vaknade drömde jag en rätt konstig dröm. Så nu blir det lite drömtydning. Jag drömde att jag skulle på någon typ av kalas hos en kompis. Så jag satte på mig min vanliga klädsel. En luvtröja och ett par jeans. Men pappan till den kompis som skulle hålla kalaset, tyckte att jag borde sätta på mig en kavaj och att min klädsel inte passade sig. Han visste förresten var man snabbt kunde införskaffa en kavaj för 20 spänn. Men jag gick iväg till kalaset i min tröja. Men före detta kalas var det en dam som höll föredrag, om något som jag glömt vad det handlade om. Det hände lite annat också. Jag skulle vara med och spela den där otäcka leken där man låter ett glas flytta sig över ett papper med bokstäver och säger att en ande är där och talar om hur detta glas skall flyttas. Men det funkade inte. För jag flyttade runt glaset så det bara blev en röra av bokstäver.

Så började kalaset och jag gick dit felklädd i min luvtröja. Men en trappa upp i festlokalen satt en mamma och en dotter klädda i färggranna kläder. Som jag minns det var det mycket brandgult och rött. De började genast tala om för mig hur olämpligt jag var klädd. Jag lyssnade och kände mig alltmer obekväm. På något sätt visade jag genom att komma i  luvtröja bristande respekt för andra och var en allmänt dålig person. Jag försökte undkomma kritiken genom att gå därifrån. Men så hade jag glömt något och blev tvungen att gå tillbaks och käring med dotter började igen. Då fick jag nog och sa att de fick tycka vad de ville om mig och min klädsel, men att jag inte förstod varför de inte kunde hålla käften om sina synpunkter. Iallafall när jag var i närheten och blev ledsen. Då kom en dam och stöttade mig och sa att hon höll med. Sedan vaknade jag.

Så nu är det dags för drömtydning. För som Freud så riktigt påpekade är drömmar kungsvägen till det undermedvetna. Det är konstigt hur drömmar kan säga något om viktiga saker om livet. Saker som en gång sårade eller var viktiga. Min tolkning av denna dröm är väl just att jag som ung av viktiga personer, kände kritik för mitt sätt att vara i allt från åsikter till klädsel. Jag försvarade mig inte och berättade hur sårad jag blev av att känna att jag inte dög som jag var. Men nu mer än femtio år senare kom dessa känslor tillbaka i drömmen och påminde mig hur det kändes och berättade för mig vad jag borde gjort. Jag borde redan då sagt ”tyck vad ni vill, men håll käften när jag är i närheten. För jag blir mer ledsen, än vad jag visar”.

Men nu är jag 66 år och tycker faktiskt att jag duger även om jag inte är perfekt precis. Man får vara nöjd med att jag är en hederlig person som aldrig i livet skulle slå på andra människor, stjäla deras grejer, lura dem på sina stålar eller bedra dem på andra sätt. Det borde man ta mig fan varit nöjd med, redan när jag var ung. Så hade jag fått kämpa mindre i livet med känslan att inte duga.

Jag är verkligen deppad över allt otäckt jag läser om i tidningen. Det är ju ta mig fan värre än i Chicago på 30-talet vad gäller gangsterverksamhet. Al Capone var ju för fan ett helgon jämfört med de gäng som tillåts terrorisera svenska folket. Några tusen lika samvetslösa som hänsynslösa stolpskott, tillåts föra krig mot hederliga människor som snällt går till jobbet och betalar sin skatt. Fortfarande har ingen av alla de som vet vem som mördade den 12-åriga flickan i Botkyrka, berättat vad de vet. Jag känner mig verkligen deppad över detta och all annan jävla gängbrottslighet. Hur fan kunde det bli på det här sättet.

Jag blir alltså mer och mer ledsen över den tid jag lever i och allt otäckt som händer i den. Men det har jag ju redan berättat om så många gånger att jag förstår att ni få som läser det jag skriver börjar ledsna. Tjatig och ältande som jag är. Jag brukar ju alltid skriva lite om Giftmördar-Ivan och Tok-Donald och hur obehagliga dessa knäppgökar är. Men det tänker jag ge fan i den här gången. För det börjar bli tråkigt. Faktiskt känner jag som det mesta i världen börjar bli tråkigt. Visst skulle man bli lite glad om ovanstående figurer halkade på en hundskit och slog sig jävligt illa. Men det lär inte hända. Så det är svårt finna något att glädja sig åt.

Nu är klockan 5:15 och jag tänker dricka en kopp kaffe. Det är fortfarande mörkt ute. Men kanske börjar det ljusna lite i väster. Om det inte blir för regnigt och blåsigt idag så skall jag ta en cykeltur. Det har blivit höst och vi närmar oss årets skärseld av mörker och kyla. Sedan blir det vinterhelvete ett tag. Egentligen borde man gå i ide och återkomma i april. När lärkorna sjunger och blåsipporna blommar. Man får inte ge upp hoppet.

Peter