Hej vänner!

Vad är egentligen ett liv? Jag har börjat fundera alltmer på detta. För även om jag har rätt många år kvar får man hoppas, så är jag trots allt 66 år. Det är ju faktiskt rätt många år. Vilket jag börjat tänka på. För jag är ju född i en annan tid och i ett annat land, än den tid och det land än jag nu lever i. Ibland kan jag drabbas av en jobbig känsla av främlingskap, inför både tid och plats i tillvaron. Kanske också av vemod och sorg, över det som inte längre är. Jag vill inte alltid erkänna att så är fallet. För det låter lite konservativt och tråkigt. Men när ingen ser på och jag är ensam, kan jag nästan gråta över att det som en gång var, är försvunnit och aldrig kommer åter.

Så har människor som jag tyckt mycket om och ibland älskat börjat dö och lämna inget mer än tomhet efter sig. För några år sedan var det min fars och hans systrars generation som började försvinna och jag tyckte jag gick på begravningar stup i kvarten. De sista åren har det varit lite lugnare på den fronten. Men jag inser att det snart kommer ett nytt gäng av vänner, som kommer att försvinna i intigheten och det känns jobbigt att tänka på.

Såsom en blommas  blomning är en människas liv. Allt är utmätt i tiden. Inte ens stjärnornas liv är evigt. En dag kommer även stjärnhimlen bara vara ett stort mörker. Även om det är miljarder års tills dess, så kommer det hända. Men det behöver man ju inte bekymra sig om. Vad gäller blommor så återkommer de ju varje vår. Det kommer ju också med regelbundenhet nya människor till jorden. Några ställer in sin cykel för säsongen och och livet. Andra lär sig cykla på våren och gläds över sin nya färdighet.

Min mamma blev bara 48 år. Så jag har nu överlevt henne med 18 år. Det känns konstigt på något sätt. Vad jag har förstått träffade jag nog aldrig henne när hon var fullt frisk. För hon hade en sjukdom som påverkade henne under många år, utan att någon förstod varför.  Men nu har jag levt rätt länge och börjar förstå hur detta sorgliga faktum påverkat och påverkar mig. Det är konstigt. Men saker som jag inte tidigare förstått står plötsligt glasklara för mig. En enda  berättelse är våra liv och allt hänger ihop. I den räcka av dagar som följs av dagar, står plötsligt vissa händelser fram som fyrar om natten. Som när du seglar genom Bottenhavet om natten och har ditt land i väster. Örskär, Eggegrund, Kuggören och Brämön. Brämön som varit min fasta punkt i livet sedan jag var barn. I år kunde jag inte åka dit och jag börjar inse att även tiden där är utmätt.

Idag är det den 26 september 2020 och jag har levt i 66 år 1månad och 12 dagar.  Vilket alltså är rätt länge. Löven på träden börjar bli röda och gula. Snart faller de av och om kvällarna prasslar koltrastarna runt i dessa nedfallna löv. Sedan blir det vinter.

Nedan en bild på min mamma.

Peter