Hej vänner!

Klockan är 04:54 och jag har varit vaken någon timme eller två. En vargens timme som jag ägnat åt att tänka på ledsamma saker. Men nu har jag druckit två koppar kaffe och känner mig i kraft att skriva några rader till er.

På hösten 2008 hittade man på ön Ösel som heter Saaramaa på estniska en massa skelett och föremål som svärd, pilspetsar, tärningar och kammar. Allt låg samlat i en båtgrav i en båt som var 11,5 meter lång och 2 meter bred. Det låg också flera hundar i graven och en hök och en pilgrimsfalk. De flesta skeletten låg i en hög mitt i skeppet. Man tror att det är en massgrav efter ett för oss okänt slag i sen vendeltid eller tidig vikingatid omkring år 750 e.kr.

Då man på den tiden oftast brände sina döda, brukar man ha svårt att hitta dna från den tiden. Men här fanns nu mängder av skelett att leta dna i. Min äldsta dotters kille och fadern till mina utmärkta barnbarn, är mycket intresserad av släktforskning. Både i kyrkböcker och via dna. Så han hjälpte mig att skicka ett sådant prov till USA, för att se om jag på det sättet kunde hitta flera släktingar. Det gjorde jag också. Det visar sig att jag är släkt med halva Norrbotten, delar av Finland och Norge samt ett helt gäng i delstaten Washington. Nu visste jag redan att ett ställe som heter Gig Harbour har en hel del Uddenbergare. Där finns till och med en gata där som heter Uddenberg Lane, har jag sett. Förresten har jag en hel del släktingar i Västindien också. Men det är en annan historia. Åter till Ösel och båtgraven.

Nu fick jag ett meddelande på vilket det stod massa obegripliga koder och vid en av dessa stod det ”du” med stora bokstäver. Jag begrep nada. Men sedan fick jag en lång forskningsartikel om en bred dna-undersökning av skelett från vikingatiden. Vad jag förstår ville man se om man kunde följa vikingarnas dna över Europa och se hur deras resor spridit sig. Men på ett personligt plan visade det sig att en kille i båtgraven som fått det sexiga namnet VK505, är en släkting till mig! Inte i rakt nedstigande led precis. Men ändå delar vi tydligen tillräckligt med dna, för att vi skall vara släkt. Han hade tydligen tänkt besöka vårt fina baltiska grannland och då tagit med sig diverse vapen för att underlätta umgänget. Nu hade det tydligen visat sig att dessa grannar inte ville ha besök av honom och hans kompisar. Vilket ledde till att han och hans vänner hamnade där de hamnade. Men innan han dog hann han tydligen sprida lite deoxiribonukleinsyra som sedan vandrat genom tiden och människorna fram till mig. Kanske han träffade en tjej en solig septemberdag på en tallmo full av lingon. Där i den mjuka mossan avlämnade han lite dna i denna dam. Sedan sa han säkert: ”jag skall bara ta en sväng till Estland”, men när jag kommer hem kan vi fortsätta med denna trevliga aktivitet. Men han kom aldrig hem och nio månader senare kom ett barn, som bar vidare detta dna. På den vägen är det och nu hade det tydligen kommit fram till mig. Vilket sannolikt är förklaringen till att jag gillar lingon och sånt.

Livet går alltså vidare och tiden är ingenting. Jag är en del av detta lands tallmoar och lingon. Fast kanske mer av detta, än landet i sig. För VK505 hade ju ingen aning om att han kom från Sverige. För när han levde fanns ju inte detta land. Men tallmoar, lingon, stora skogar och höga berg fanns. Älvar som rann fritt genom dessa skogar fanns och sjöar, i vilket höstens gula och röda löv speglade sig en stilla solig dag, med hög luft fanns.

Kanske var VK505 egentligen en rätt snäll kille och dålig krigare som borde stannat hemma. Satsat på lingonplockning istället. Kanske vi är lite lika varann, trots allt. För vi delar ju en del dna-sekvenser, trots allt.

Peter