Hej vänner!

Jag är med i Facebook-grupp som heter ”Det gamla Stockholm”. Där kan man se bilder på hur det såg ut i Stockholm förr i världen. För länge sedan. Men många av bilderna är från 50-talet och 60-talet. En del också från 70-talet. Det får mig att känna mig gammal, när bilder av Stockholm från min barndom och ungdom visar hur det såg ut i huvudstaden för länge sedan.

Ibland blir jag ledsen när jag ser hur man rev fina hus och ersatte dessa med ”mardrömmar av glas och betong” som Olle Adolphsson sjunger i en visa. Det är sorgligt och ibland önskar jag att man skulle riva hela Sergels torg med omgivningar och försöka ersätta detta med något mänskligare. Men det går nog inte. Dessutom fortsätter byggandet av fula hus i Stockholm. Som de jävla tornen vid Solna-bron. Fast det finns massa andra fula hus som gör en ledsen. Ty jag är en vad gäller arkitektur en konservativ gubbe, som blir ledsen när jag ser hur man i modernitetens namn förfulat min före detta hemstad.

Alienation är ett fint ord som väl betyder främlingsskap ungefär. Jag tror att det är det jag alltmer börjar känna inför det samhälle jag bor i. Jag känner mig inte hemma, trots att jag bott i detta land hela mitt liv. Vilket är en jobbig och lite sorglig känsla, som jag inte vill känna. Men det gör jag lik förbannat. Om det inte var så att jag hade barn, barnbarn och vänner som håller mig kvar skulle jag kanske emigrera till något annat land. För där skulle jag visserligen vara en främling. Men det skulle ju då bero på, just att jag skulle vara en en främling. Det skulle inte vara något sorgligt med det. Men att känna sig som en främling i sitt hemland, känns sorgligt. Som man på något sätt har blivit som en rotlös gran efter skogsbranden i Västmanland. Man står upp men skulle falla för minsta vindpust för rötterna är avbrända.

Som vi pessimist-konsulter så ofta brukar poängtera: ”Det är aldrig försent att ge upp”. Ulf Lundell sa visst vid något tillfälle ”En inställd spelning är också en spelning”. Vilket var väldigt konstigt sagt. För det är den ju faktiskt inte. Men en tappad sug är trots allt en sug, om än ledsam och tråkig.

Jag och kisse-katten är ensamma några dagar och har inga planer att företa oss något. Hans enda plan, vad jag vet, är att ge fan i att äta sin kattmat. Så den får jag väl slänga som vanligt. Men jag har köpt lövbiff för 50 spänn och det gillar han alltid. Men allt som det står Whiskas, Pussy eller Kattmat på, tycker han är oätligt numera. Jag lägger upp sådant käk på morgonen och han kollar in det och ser ut som jag försöker förgifta honom. Sedan ligger käket där hela dagen till det blir gammalt och äckligt så jag får slänga det. Men en finhackad lövbiff slinker ner fort som fan. Han äter ta mig fan bättre än vad jag gör. Men vi är gamla och jag orkar inte bråka längre. Han får käka lövbiff och en sorts torrmat för ”gamla katter” som säljs tvärdyrt i djuraffären eller hos veterinärer.

Om två veckor ungefär fyller jag 66 år. Ett halvår senare kommer jag fylla 66 år, 6 månader och 6 dagar. Den dagen kommer det alltså vara ovanligt mycket sex och det blir ju lite skoj. Då kan man skriva att: ”idag är jag jättesexig”, utan att ljuga. Nu skall gå och laga stekt salt sill med lök och potatis. Det kommer bli jättegott.


Peter

Hej vänner!

Idag är det den 27 juli. Den 27 juli 1361 stod ju ett berömt slag utanför Österport här i Visby. Nämligen det mellan den danske kungen Valdemar Atterdag och de gotländska bönderna. Det gick åt helvete för de senare. De hade nog hoppats att borgarna i Visby skulle hjälpa dem och öppna portarna och släppa in dem så de kunde skjuta sina armborst och pilbågar från murarna. Kanske också hälla lite varm tjära på angriparna. Men visbyborgarna öppnade inte portarna, utan stod och tittade på medan Valdemars stridsvana soldater slog ihjäl de stackars gutarna på löpande band. Antagligen för att de ofta var tyskar och inte brydde sig så mycket om vem som styrde på denna ö och tyckte att gotlänningarna var ett rätt opålitligt släkte. Det var ju för att dessa inte skulle komma knallande från Sudret eller Slite och sno åt sig rikedomarna i Visby som de byggt den mur som fortfarande omger denna stad. Valdemar brandskattade visst sedan Visby. Men jag förstår är det lite osäkert om hur det var med brandskattningen. Däremot kan man gå till Fornsalen här i Visby och se lite ben och skallar som grävts upp ur den massgrav där man efter slaget slängde ner de stackars förlorarna. Till exempel en skalle, i vilken det sitter en armborstpil. Vad det är för kul att se på en skalle med en pil i förstår jag inte riktigt. Men en del tycker tydligen att det är jättespännande att se en sådan skalle.

Jag brukar ju ofta lämna denna ö under juli för att slippa det värsta jävla stöket och trängseln. Men i år är jag av lite olika skäl kvar och det har faktiskt varit rätt jobbigt. För det har varit fler människor än vanligt på gatorna och trängre än det brukar. Jag försöker undvika att var på platser där det är trångt för att slippa att folk nyser och hostar på mig. För jag vill absolut inte drabbats av det förbannade viruset. Jag brukar tycka att det är okej att det är lite trångt och stökigt innanför murarna där jag bor. Men i år känns det på grund av pandemin rätt jobbigt. För det där med att hålla avstånd verkar liksom helt ha glömts bort.

Nu har jag bott i Visby sedan 2006 om jag räknat rätt. Det är ju faktiskt rätt länge. Det trodde jag aldrig när jag flyttade hit. Det skulle vara en högt tillfällig flytt på ett år eller så. Orsaken till att vi flyttade hit var ju att Maria blev utlokaliserad. Så flytten var ju inte helt frivillig. Jag var förresten taskig i början och kallade denna fina ö för Alcatraz och sådant. Men nu känner jag mig faktisk väldigt hemma här och kommer nog att stanna kvar. När jag dör kanske de kan lägga min skalle i fornsalen och trycka dit en dartpil och sätta upp en skylt om att det är jag som ligger där. Kanske med en liten bild av liemannen ur det Sjunde inseglet som spelades av Bengt Ekerot. En liten bild av honom med en pratbubbla, i vilken det stå ”Bullseye”.

Peter

Hej vänner!

Det är inge kul att vara en surgubbe. Men det är jag. Jag är sur på allt möjligt. Både i stort och smått. Ibland är jag på allvar både ledsen och förbannad. Ibland bara undrande över hur världen och människor fungerar.

I USA blev en svart kille mördad av en polis med rasistsympatier. Det är upprörande och ledde till stora demonstrationer där. Även i Sverige ville då ett gäng tala om att det minsann inte är bättre här. Så de ordnade en demonstration som de säkert redan från början anande, skulle användas av vänsterextremistiska våldsverkare och kriminella, som en anledning att ställa till upplopp. Vilket dessa jävla rötägg också gjorde. Men det är ändå för mig en gåta att ingen av dessa demonstranter, som säger sig ogilla rasism verkar bry sig ett dugg om den Uiguriska folket situation. Där har ju hundratusentals människor satts i läger, som ingen oberoende får besöka. Rapporter kommer ständigt om övergrepp, tvångssteriliseringar och försök att utrota dessa människors kultur. Men ingen av de som i andra sammanhang protesterar mot rasism och övergrepp, verkar bry sig. Inte går samma gäng till Kinas ambassad eller kräver bojkott av kinesiska varor. Varför är det så olika måttstockar hos dessa människor. Varför protesterar man mot vissa övergrepp och inte mot andra?

När jag var ung var det många som protesterade mot USA-imperialismen och dessa alla övergrepp i Sydostasien och Latinamerika. Men samtidigt var det ju ett stort imperium på andra sidan Östersjön som ockuperade halva Europa. Där dissidenter förföljdes och sattes i fängelse eller på mentalsjukhus. Där folk som inte ville bo kvar i sina ockuperade länder, sköts till döds. Inte fan var det några större protester mot det på första maj. Vilket var ett svek som jag inte kommer glömma.

Jag begriper faktiskt inte varför det är på det sättet. Det har väl någon sorts politisk förklaring som jag inte förstår. Men någon sorts homo politikus verkar ha sin egen bild av världen och när verkligheten och kartan inte överensstämmer så gäller kartan. Som bestämt vad som är vitt och svart eller gott och ont. Som är jävligt selektiva i vilken ondska som i första hand bör fördömas och är rätt likgiltiga för annan. 

 

Som i Sverige när det visar sig att de fattiga arbetarna i förorten, ibland är våldsamma förtryckare av kvinnor och flickor. Något som det hade varit lätt att fördöma om det varit medelålders vita män i villa eller gubbar som jag som stod för det. Men nu blev det liksom fel och de som säger sanningen, bör hålla käften och inte säga som det är. Varför det? För att hela svenska folket skulle bli rasister, om sanningen kom fram? Vilket är en jävla överlägsen inställning till sina medmänniskor.

Världen är alltså en ond plats som, för att nästan citera Evert Taube, förstörts av krig och politik. Vilket är en tråkig historia. Personligen är jag trött på alltihop och jävligt sur. Jag får liksom lust att skrika till hela mänskligheten: ”Följ tio guds bud och håll käften”. Därefter vill jag ta med katten och vandra bort och sätta mig i skogen och som eremit aldrig mer läsa eller höra om något ont.

Putin, Jinping och Trump. Jag ger mig fan på att dessa namn på något sätt är en ekvation vars lösning är 666.

Peter

Min vän,
Vad tycker du om
den senaste tidens
utveckling?

Jag har just fått
veta att jag är
dödlig.

Inte blev jag direkt förvånad
även om det var oväntat.

Jag hade hört rykten om detta tidigare,
och som barn grät jag,
när jag förstod.

Sedan glömde jag bort
alltihop. I flera år glömde jag
bort alltihop.

Men vad tycker du
om den senaste tidens
utveckling?

Hur ser du på begreppet
sorg? Månader av grå
tystnad. Färglös grå
tystnad.

Eller som när du
i skogen finner
ett hus där taket
fallit in och rallarros
blommar i salen.

Här skrattade någon
en gång och sjöng
om kärlek. En klocka tickade
tid. I korsstygn stod: Frukta
Gud och Bed.

Nu blommar rallarros
i salen och en orm
ligger på trappstenen.

Moln drar över skogen
och du minns att
detta är din tid.

Din korta tid i världen.

Hej vänner!

Det regnar lite ute. Men enligt metrologerna skall det visst bra riktigt ordentligt om några timmar. Jag var just nere och ropade in katten. Han kom kutande och ville gärna gå in. Men annars har han minsann visat att han har en egen vilja sista tiden. För när det är sommar och det är lite ljummet på kvällen, så kan han ibland vägra komma in fastän det börjar bli sent. Jag vill helst inte att han är ute på nätterna. För jag bor ju mitt i Visby och på kvällarna finns det ofta rätt många påverkade människor som knallar runt och låter. De flesta är väl bara fulla och ofarliga för katter. Men det finns  folk som tycker illa om sådana djur eller är allmänt elaka. Så jag vill helst att han kommer in senast vid niotiden. Men det vill han inte alltid. Ibland vill han ligga på grannens trapp och titta på folklivet. Det tycker han alltid är rätt mysigt. Så han ligger där och ofta stannar turister och tar kort eller klappar på honom.

Men när jag kommer för att hämta in honom och inte vill gå in blir det lite pinsamt. För då sätter han sig någon meter ifrån mig. När jag då går fram och böjer mig för att ta upp honom springer ha undan en meter till. Så håller han på och han verkar faktiskt road av att retas på det sättet och få mig att se fånig ut. Någon gång hade jag med kattgodis och lockade honom med. Men den gubben går minsann inte längre. För när han anar att jag tänker fånga honom, så kan jag locka med godis bäst jag vill. Han kommer inte. Men när han förstår att jag bara tänker sitta bredvid honom på trappen och inte har några andra avsikter, kommer han gärna och sitter nära. Hur fan han vet vad jag tänker, begriper jag inte. Men det gör han.  En annan konstig sak är att jag ibland kan komma på att jag bör gå ner och hämta in honom. När jag tänker så och går ner för att öppna porten, så sitter han och väntar på att jag skall komma och öppna. Som han besitter någon sorts förmåga till tankeöverföring.

Jag funderat på hur maktrelationen mellan kamrat Katten och mig ser ut. Den är faktiskt väldigt ojämn. För han bestämmer faktiskt allt. Jag har visserligen tillgång till kylskåpet och kontroll över maten. Men skulle jag inte levererar den i tid, så skulle han antingen fixa käk själv eller dra till någon som levererar de livsmedel han behöver. Vi bor ju mittemot en resturang och där har han kompisar som ger honom räkor och skinka. Ibland går han bort till uteserveringar och går runt mellan borden. Ofta sitter någon unge där som ”råkar” tappa en köttbulle eller en bit hamburgare när han går förbi. Däremot är han nog en sämre jägare än förr. Han är ju trots allt 17 år och inte så snabb som när han var yngre. Jag tror inte han kan ta fåglar längre. Ibland hör jag hur koltrastarna varnar och förstår att det är en katt i närheten. Men nu för tiden är det aldrig min kompis. Han är för lat för att klättra i träd tror jag.

Jag har förresten sett rätt många överkörda igelkottar. Säkert minst fem stycken bara på vägen mellan Visby och Tofta. Det är ledsamt. På gotländska heter igelkott pinnsvin. I Visby bor det förresten en del igelkottar och jag ser rätt ofta sådana på kvällen. Men klappa aldrig igelkottar för de är fulla med ohyra och har konstigt nog ofta resistenta bakterier på sig. Igelkottar fanns visst på jorden när vår förfader fortfarande var små vassnosta rackare som klängde runt i träden. 

Jag läste förresten att några forskare förutspådde att isbjörnarna kommer vara utrotade före år 2100. De är ju beroende av att fånga säl på havsisen och när nu den smälter på grund av klimatförändringen så kommer deras käk försvinna. De vita björnarna kommer alltså försvinna om dessa forskare får rätt. Men jag lär vara borta innan dess. På denna jord kommer det inte finnas en sådan Peter som mig. Ej heller isbjörnar. Åt det förstnämnda är inte mycket att göra åt. Men vad gäller isbjörnarna får man hoppas att det blir en lösning som gör att de får finnas kvar.

Jag gillar ju, som ni vet, inte diktaturer. Alla regimer vars ledning inte är tillsatt efter att befolkningen fått rösta i allmänna, rättvisa och hemliga val tycker jag illa om. Men nu har ju en del idioter blivit valda i sådana val och det gör mig ledsen. Både i USA och Brasilien har knäppgökar vunnit val och det känns som en stor besvikelse. Att diktaturer styrs av idioter och våldsverkare är ju bara ett konstaterande och ingen nyhet. Dessa flyter ju alltid upp i diktaturer, som en sorts äckligt mögel på hallonsylten och förstör det som är bra och gott i mänskligheten. Jag tycker illa om dem oavsett om de styr i Kina, Arabvärlden, Ryssland, Vitryssland eller hos fan och hans mormor. Dessa regimer tillhör den fria världens fiender och det är ingen nyhet. Skorpioner är giftiga och skunkar luktar fan. Det är ingen nyhet. Men att folk i allmänna val röstade på en sådan ouppfostrad och lögnaktig pajas, som den som för närvarande är USA:s president får ju en att tvivla på mänskligheten, mer än man gjorde tidigare. Gör att man blir deppad.

Som Jesus själv säger i bergspredikan:

”Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar? Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt.”


Trevlig helg

Peter

Hej vänner!

I kväll var molnen gyllene röda på himlen. Så jag kom att tänka på Erik Johan Stagnelius dikt ”Näcken”. Den börjar ju ”Kvällens gullmoln fästet kransa.” Vilket alltså kvällen gullmoln gjorde också i kväll. Sedan började jag tänka på Erik Johan själv. Han var visst lite konstig i huvudet och hade två bröder som också var inte heller var riktigt som andra å huvudets vägnar. Dessutom var han visst en ovanligt ful kille har jag hört. Det finns en teckning av honom och på den ser han inte så jävlig ut. Men det gjorde han tydligen i verkligheten. En del tror att han led av ett syndrom som heter ”Noonans syndrom” som gör att man får ett lite speciellt utseende. Men det är bara en gissning. Han skötte sig inget vidare heller, utan var enligt uppgift rätt dålig på att sköta sin hygien och söp dessutom rätt friskt. År 1823 tog polisen honom vid Slussen i Stockholm för att han var full som en elefant och besvärlig. Han dog strax efter och inte en käft kom på hans begravning. En rätt sorglig historia.

Men han skrev ju en massa dikter. De flesta är väl bortglömda av alla utom några docenter och professorer i litteraturvetenskap. Fast jag har minsann läst en och annan av Erik Johans dikter. Som den om Näcken alltså. Men också en som heter ”Suckarnes mystér”. Själv har jag ju suckat en hel del den sista tiden. Fast jag har väl trots allt suckat jävligt mycket mindre än Stagnelius. Han skriver:

Suckar, suckar äro elementet,
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa,
och med fröjdens milda rosenskimmer?
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod
som ur andelivets källa fluten
vilsefor i tidens labyrinter.

Det är liksom vackert och gåtfullt på samma gång. Men dikten fortsätter sedan på samma sätt. Man får liksom fundera på både vad Erik Johan satt i sin ensamhet och funderade på, när han försökte förstå livets mening och själv lite fundera på samma sak. Dikten slutar:

Mänska! vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och helgad och försonad
over stoftets kretsande planeter
skall du ingå genom ärans portar.

Själv har jag ju varit klart bättre på att begära än att försaka. För trots att jag är en rätt moralisk person, så har jag väl inte direkt avstått från livets glädjeämnen. Det jag försakat har väl oftast varit sådant som jag tyckt är tråkigt och inte haft lust att göra. Sådant är ju rätt lätt att avstå från. Men avstå från det man känner begär och lust till, är ju besvärligare. Fast nu för tiden är det inget större problem för jag är rätt nöjd med hur jag har det. Det finns rätt lite jag känner begär till som jag inte redan har. I kväll kan jag faktiskt inte komma på något. Jag har Maria, en katt, en cykel och bor i en stad som ingen modernistisk arkitekt vågat ge sig på. Det är klart det vore bra med lite mer stålar ibland. Men jag har ju så jag klarar mig. Även om jag inte kan köpa ett stort hus för mig och mina vänner. Ett lite lagom stort slott i Sörmland skulle vara fint. Med en schyst vinkällare och några anställda som tar hand om våra kor och får. Men det får jag försaka.

Dessutom är jag ju numera pensionär och kan se tillbaka på mitt yrkesliv. Nu när jag ser tillbaka på på detta yrkesliv måste jag säga att det ibland var rätt tufft. Men oftast var det kul. Jag har ju träffat massa trevliga människor på grund av mitt arbete. Barn, ungdomar, föräldrar och arbetskamrater. Någon gång har jag träffat på någon chef eller ”arbetskamrat” som varit taskig mot mig. Men det är verkligen inte ofta. Ibland när jag är deppad kan jag tänka på gamla oförrätter och bli ännu mer deppad. Vilket är löjligt. För i ett hav av snällhet är ju två elaka grund inte mycket att hänga upp sig på. Löjligt som sagt var.

Stagnelius var förresten kär i en tjej som han kallade Amanda. Kanske var hon bara ett påhitt Men en del säger att hon fanns på riktigt. Hur som helst insåg han nog att hans förutsättningar att få ihop det med Amanda var ytterst begränsande. För antalet tjejer som gillar fula, alkoholiserade killar med dålig koll på hygienen är begränsat. Det blir liksom lite för mycket på minussidan i kontaktannonsen, om man säger så. Tänk hur den skulle se ut: ”Ful kille med problem med spriten söker dig för trevliga hemmakvällar. Svar till: ”Har aldrig duschat”. Namnet Amanda betyder förresten ”Den älskvärda”.  Men Stagnelius skrev en dikt till denna Amanda som slutar på följande bittra och ledsna sätt:

Men aldrig min trånad
Till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad,
Jag enslig skall gå,
Skall evigt, Gudinna!
Lik stjärnan dig se
Högt över mig le
Och aldrig dig hinna.

Så stackars Erik Johan fick nog aldrig till det med Amanda eller någon annan. Det är för sorgligt. Så jämfört med den stackaren har jag trots allt haft en jävla tur i livet. Men så duschar jag regelbundet också.

Peter

Hej vänner!

Jag skriver inte så ofta längre, som ni märker. Kanske får jag avsluta denna blogg. För har man en blogg bör man skriva något nästan varje dag. Men jag har tappat kreativitet och inspiration. Jag tänker dessutom mest på allvarliga saker som gör mig ledsen och förbannad. Men hela internet är ju nedlusat med gubbar som är sura och upprörda över sakernas tillstånd. Jag har på något sätt inte någon lust att bli en medlem i gänget av sura gubbar, som överallt tycker sig se moraliskt förfall och tilltagande ondska, efter ha läst senaste nytt i tidningen. Men det är bara att erkänna. De senaste månaderna har jag blivit en surgubbe. Som den danske filosofen Sören Kierkegaard skrev: "Livet är inte ett problem som skall lösas, utan en verklighet som skall upplevas." Men jag verkar ha fastnat i problemen likt förbannat och har svårt att sluta tänka på dem.
 

Förra veckan hade jag besök av min dotter Emelie med familj och det var kul att träffa mina barnbarns-killar. De var på strålande humör. Vilket smittade av sig. Så jag var riktigt glad några dagar. Men när det åkt började jag oroa mig för deras framtid och blev sur och orolig på nytt. Hur fan skall det gå med allting, tänker jag. Jag tillhör ju en generation som växte upp i en tid då allt blev bättre år från år. Iallafall rent materiellt. Själsligt vet i fan. De flesta fick det materiellt bättre. Men jag vet inte om de blev lyckligare för det.

Idag skulle min syster Margareta fyllt år. Men hon dog i januari 2017. Jag har dock kvar hennes födelsedag som påminnelse i min telefon och likaså hennes telefonnummer. Som om jag på något sätt inte vill ta bort dessa minnen av henne. Som om hennes död skulle bli mera slutgiltig, om jag tog bort det som påminner om henne.

Jag brukar ju åka till Brämön på sommaren. Men i år har jag inte kommit iväg. Det jävla viruset har gjort att jag tycker det är jobbigt att träffa massa folk på färjan. Dessutom har jag vid några tillfällen inte kunnat pissa och det skulle vara jobbigt om detta inträffade, när det är långt till akuten. Jag tror jag skulle greja det själv. Men jag är inte riktigt säker. Men jag har bett att få gå en ny kurs angående detta och till hösten kanske jag kommer iväg dit trots allt. Så ni som undrar varför jag varför jag inte visat mig på den ön, vet nu varför. Jag vet att några undrat. Men nu behöver ni inte undra längre. Det beror alltså på virus och besvär som ibland drabbar den åldrande mannen.

För några år sedan hände förresten något konstigt när jag var på Brämön, som jag aldrig fått någon förklaring till. Jag hade på kvällen gått en skogspromenad och kom fram till en myr som heter Trollbergsmyren. Där växer det hjortron och jag var lite där för att kolla hur dessa mådde. Själv brukar jag aldrig få plocka dessa hjortron förresten. För det finns de som plockar dessa bär, när de är små och omogna. Antagligen för att inga andra skall få en chans att plocka dem. Ni vet sådana där som likt Gollum går runt på bland hjortronen och väser ”my precious” vid varje litet omoget kart. Hur som helst stod jag där med skogen runt mig och det var alldeles lugnt och tyst. Men plötsligt lät det som det gör när en stark vindil rör löven. Det lät som sådant prassel ganska högt. Men det var lika lugnt som tidigare och träden var lika stilla som förut. Inte ett löv rörde sig. Jag har funderat mycket på vad det var som lät. Men någon förklaring har jag aldrig fått. Något drog förbi, men vad kommer jag aldrig få svar på.

Idag slog vädret om och det blev ostadigt efter någon vecka med sol och värme. Det har regnat då och då och har blivit svalare. Det gör inte mig ett dugg. Tvärtom tycker jag det är ganska skönt. Det var kul att mina barnbarn fick bada och gräva i sanden, när de var här. Men själv tycker jag det är rätt skönt när det inte är så varmt.

Den sista veckan har det varit byst med folk här i Visby. Jag bor ju mitt i stan där nätterna kan vara rätt livliga. Det är rätt mycket unga människor här som roar sig och ibland låter mycket. På en del ställen spelar de också musik högt vissa kvällar. Men det är trots allt mycket bättre än för några år sedan. Då hade ett företag som hette Stureplansgruppen startat en krog, där det fördes ett jävla liv, utan något som helst hänsyn till de boende i Visby innerstad. Men de misskötte sig också i övrigt. Så till slut kom polisen och stängde igen verksamheten. Det kändes fint. Krogen hette förresten ”Karma” och det var väl just karma som drabbade dem. Förresten var det visst tio nya fall av virus-helvetet här igår. Det är nog bara början gissar jag. För det är en jävla trängsel på sina håll. Men det lär väl visa sig om någon eller några veckor när inkubationstiden är över.

Jag försöker cykla några mil varje dag. Ofta till Tofta Strandbageri för de goda bullarna motiverar mig att kämpa på. På våren och försommaren vill jag inte ha hörlurar och lyssna på något annat än fågelsången och andra naturens ljud. Men nu när naturen ändå tystnat och biltrafiken vid sidan av cykelbanan är rätt intensiv, lyssnar jag på musik eller på radio. Det finns ett program på P2 som heter ”Klassiska podden”. Där berättar Camilla Lundberg och Carl Tofft på ett kul sätt, om de berömda kompositörernas göranden och låtanden. De var ju ofta rätt udda och speciella personligheter med en förmåga att ställa till det för sig och andra. Det tycker jag ni skall lyssna på. Jag lyssnar också på allt möjligt annat. Rätt mycket Bach. För han är bra att cykla till för gubbar i min ålder. Däremot bör man undvika Ravels Bolero, både när man cyklar och i andra sammanhang. Man bör också undvika dansmusik och rapmusik. För det är otäckt och dumt, tycker jag.

För övrigt tycker jag att den nuvarande ”presidenten” i USA är ett jävla kräkmedel.

Peter

Hej vänner!

Ibland har jag fått för mig att dumheten har ökat i världen. Men det har den nog inte. Den bara irriterar mig mer. Men ofta låter jag det bara passera hur dumt det än är. ”Men är du så jävla smart själv då”, kanske ni tänker. Just för att inte verka överlägsen och mallig, brukar jag oftast inte ge mig in i diskussioner om ditten och datten. Men också för det ofta är rätt meningslöst. Det finns till exempel folk som tror bokstavligt på bibelns skapelseberättelse och menar att den är lika sann som evolutionsteorin. Det är ju få i Sverige som tror så. Men i USA är det tydligen halva befolkningen som har den uppfattningen. Man kan ju då få lust att tala dessa människor till rätta. Men det är ju en rätt meningslös sysselsättning. Den typen av människor skaffar ju bara kunskap från likasinnade och det spelar ingen roll vilka argument, de som har en annan uppfattning, kommer med. De är liksom meningslöst att diskutera med dem.

Det är ju likadant med de som ifrågasätter koldioxiden betydelse för klimatförändringarna om vilket det råder enighet hos alla seriösa klimatforskare. Likaså att orsaken till detta beror på mänskliga utsläpp från industrier och transportmedel. Istället för vetenskapligt stöd för sin uppfattning kommer en del med någon sorts knepiga konspirationsteorier, om att de som inte håller med om det, som den överväldigande vetenskapen kommit fram till, tystas och hindras framföra sina åsikter. De få inte presentera sina ”obekväma sanningar” och förföljs och ges inte utrymme att berätta hur det ”egentligen är”.  Varför de tror att de inte får berätta om den glada nyheten att alla andra har fel och vi kan fortsätta sprida koldioxid utan oro, begriper jag inte. Inte heller varför de som har den uppfattningen, alltid skall redogöra för den på medier långt ut på den politiska högerkanten. Jag hörde en gubbe som menade att hela klimatdebatten var orsakad av den rika familjen Rockefeller och Engelska kungahuset, som ett sätt att nå världsherravälde. Låter ju jävligt troligt och det förefaller meningslöst att diskutera med den, som sitter inne med sådana oväntade kunskaper. För vad man än säger kommer en sådan person inte ändra uppfattning. Som den snälle Nalle Puh sa en gång:
 "Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat." Men en del verkar kört in ett helt paket fetvadd i bägge öronen och mitt tålamod räcker inte till att stå ut med detta.

Det är ju inte helt ofarligt att sådant icke vetenskapligt och dumt sprids runt bland de troende. För jag tänker på ”Simon den vises protokoll”. Det var ju ett påhitt om att världens alla judar hade planer på att ta över världen och förslava resten av mänskligheten. Trots att det var lätt att avslöja hela detta påhitt, som en anti-semitisk förfalskning, så fortsatte folk att tro på att det var sant. Inte minst i Nazi-Tyskland ansågs det vara ett bevis på judarnas onda avsikter. I arabvärlden finns det visst skolböcker som än idag berättar att denna förfalskning och lögn är alldeles sann.

Riktigt otäckt är det ju också att det finns de som förnekar förintelsen. Orsaken till det, är naturligtvis att om det är sant, skulle ingen normalt funtad människa ens överväga att bli Nazist. Nu är förintelsen, hemskt nog, en mycket väl belagd och sann händelse. Så ingen normalt funtad människa behöver överväga att bli Nazist. Vilket en sådan knappast heller gör.

Som ni som följer min blogg söker jag rätt ofta tröst i bibeln, trots att jag inte är troende. Jag vet faktiskt inte varför jag gör så och varför jag gillar att hitta fina bibelord. Men det är på något sätt så fascinerande att läsa saker som skrev av någon, som levde för mer än 2000 år sedan och som fortfarande känns aktuellt och levande. Så jag avslutar detta långa och rätt tråkiga inlägg med Ordspråksboken 21:16:

”Den människa som far vilse
ifrån förståndets väg,
hon hamnar i skuggornas krets.

Vilket är ett otäckt ställe att hamna på. Akta er för fan.

Peter

Hej vänner!

Det var ju rätt länge sedan jag skrev något på denna blogg. Jag har inte känt någon inspiration riktigt att skriva något. Dessutom har jag tyckt att jag när jag skriver börjat bli rätt tjatig om samma saker. Det är som kreativiteten har försvunnit i ett ältande om virushelvetet, stolpskottet till amerikansk president och den jävla kriminaliteten. Det mal i mitt huvud och förgiftar det mesta av glädje. Jag försöker ibland komma på nya skojiga berättelser, om saker som mina släktingar varit med om eller skriva en dikt. Men det går dåligt. Vilket känns ledsamt och rätt deppigt.

Jag läste förresten i Expressen en debattartikel av en tjej som skrev att Carl von Linné var ”rasismens stamfader”. Jag gissar att det beror på att han i 1700-talets anda och intresse ville ordna och beskriva verkligheten. Han hade ju kommit på ett utmärkt system att organisera blommorna efter antalet ståndare och pistiller, så att det blev någon sorts ordning på grönsakerna. Dessa fick också av honom namn, enligt ett system med först familjenamn och sedan artnamn. Hela saken var genial och vi som i skolan lärde oss använda Krok – Almquist utmärkta flora och där leta oss fram till en växt som vi inte vet namnet på, är glada över Linnés arbete med detta. Nu levde han på 1700-talet och tänkte som man gjorde då. Så han försökte väl också få någon ordning på människosläktet. Då den mest utmärkande egenskapen hos människor inte är dess motsvarighet till ståndare och pistiller, så valde han att skilja dessa åt genom att se på pigmenteringen på deras hud. Säkert tillskrev han också människor egenskaper utöver detta. Men att kalla en gubbe från 1700-talet rasist på grund av detta är ju rätt historielöst. Den typen av tänkande var ju, hur fel det än var, något som en gång inte alls sågs som något annat än objektiva beskrivningar av människor. Carl von Linné kom ju från Småland och läser man om smålänningar i Nordisk familjebok från 1917 kan man lära sig följande om detta folk:

”Smålänningen är till sin
natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam,
rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig
och slug, hvilket allt medför åt honom den förmånen,
att han äfven med små medel kan taga sig fram i
lifvet.”

Något som är bra att veta. För skulle man träffa på en som säger att han är smålänning, men inte är ”intelligent, flitig och strävsam” så vet man att han ljuger. Men också att författaren till detta levde i en annan tid, då den typen av beskrivningar inte ansågs lite väl generaliserande. Tvärtom ansågs vara viktig information till läsaren.

Jag har haft det lite jobbigt de senaste dagarna och inte mått riktigt bra. Kanske för jag sovit för lite och haft en del besvärligheter. Bland annat har den förbannade prostatan jävlats på nytt. Men nu har det ordnat sig av sig själv och jag hoppas att det fortsätter på det sättet. En jobbig sak med det förbannade viruset , utöver det riktigt allvarliga, är att vi hypokondriker, oroar oss mer än vanligt. Själv har jag tyckt mig ha feber och tänkt att det är min tur att få eländet. Men jag köpte ju för några månader sedan en febertermometer och hur febrig jag än känt mig, har den visat på mellan 35,5 till 36,5 när jag kollat. Så min kropp lurar mig gång på gång. Vi var en gång vänner, min kropp och jag. Vi litade på varandra och även om jag inte skötte mig perfekt, så hade vi en ömsesidig förståelse för våra gemensamma svagheter. Min kropp kunde viska lite förståndigt att ”den ölen bör nog vara den sista för idag” eller ”du bör nog inte ta pommes till burgaren”. Men det sista året har han gett mig ett giktanfall av en magnitud som gjorde att jag slutade dricka öl förra sommaren. Sedan stängde han av kranen, så jag fick gå till akuten och montera in en katet, som jag fick ha i flera veckor. Nu vågar jag inte dricka mer än ¼ glas vin på fredagen, av rädsla för att alkohol kan ge gikt eller göra så det blir stopp och katet på nytt. Så min vänskap med kroppen är slut och han har förvandlats till en jävla mobbare som likt en sur servitör säger: ”det skall nog inte vara mer här. Det är dags för min herre att betala notan och lämna lokalen.” Men vad gäller det senare tänker jag nog hålla mig kvar ett tag till innan jag ställer in cykeln för gott.

Nedan en bild på mig och min älskade kompis.

Peter