Hej vänner!

Jag skriver inte så ofta längre, som ni märker. Kanske får jag avsluta denna blogg. För har man en blogg bör man skriva något nästan varje dag. Men jag har tappat kreativitet och inspiration. Jag tänker dessutom mest på allvarliga saker som gör mig ledsen och förbannad. Men hela internet är ju nedlusat med gubbar som är sura och upprörda över sakernas tillstånd. Jag har på något sätt inte någon lust att bli en medlem i gänget av sura gubbar, som överallt tycker sig se moraliskt förfall och tilltagande ondska, efter ha läst senaste nytt i tidningen. Men det är bara att erkänna. De senaste månaderna har jag blivit en surgubbe. Som den danske filosofen Sören Kierkegaard skrev: "Livet är inte ett problem som skall lösas, utan en verklighet som skall upplevas." Men jag verkar ha fastnat i problemen likt förbannat och har svårt att sluta tänka på dem.
 

Förra veckan hade jag besök av min dotter Emelie med familj och det var kul att träffa mina barnbarns-killar. De var på strålande humör. Vilket smittade av sig. Så jag var riktigt glad några dagar. Men när det åkt började jag oroa mig för deras framtid och blev sur och orolig på nytt. Hur fan skall det gå med allting, tänker jag. Jag tillhör ju en generation som växte upp i en tid då allt blev bättre år från år. Iallafall rent materiellt. Själsligt vet i fan. De flesta fick det materiellt bättre. Men jag vet inte om de blev lyckligare för det.

Idag skulle min syster Margareta fyllt år. Men hon dog i januari 2017. Jag har dock kvar hennes födelsedag som påminnelse i min telefon och likaså hennes telefonnummer. Som om jag på något sätt inte vill ta bort dessa minnen av henne. Som om hennes död skulle bli mera slutgiltig, om jag tog bort det som påminner om henne.

Jag brukar ju åka till Brämön på sommaren. Men i år har jag inte kommit iväg. Det jävla viruset har gjort att jag tycker det är jobbigt att träffa massa folk på färjan. Dessutom har jag vid några tillfällen inte kunnat pissa och det skulle vara jobbigt om detta inträffade, när det är långt till akuten. Jag tror jag skulle greja det själv. Men jag är inte riktigt säker. Men jag har bett att få gå en ny kurs angående detta och till hösten kanske jag kommer iväg dit trots allt. Så ni som undrar varför jag varför jag inte visat mig på den ön, vet nu varför. Jag vet att några undrat. Men nu behöver ni inte undra längre. Det beror alltså på virus och besvär som ibland drabbar den åldrande mannen.

För några år sedan hände förresten något konstigt när jag var på Brämön, som jag aldrig fått någon förklaring till. Jag hade på kvällen gått en skogspromenad och kom fram till en myr som heter Trollbergsmyren. Där växer det hjortron och jag var lite där för att kolla hur dessa mådde. Själv brukar jag aldrig få plocka dessa hjortron förresten. För det finns de som plockar dessa bär, när de är små och omogna. Antagligen för att inga andra skall få en chans att plocka dem. Ni vet sådana där som likt Gollum går runt på bland hjortronen och väser ”my precious” vid varje litet omoget kart. Hur som helst stod jag där med skogen runt mig och det var alldeles lugnt och tyst. Men plötsligt lät det som det gör när en stark vindil rör löven. Det lät som sådant prassel ganska högt. Men det var lika lugnt som tidigare och träden var lika stilla som förut. Inte ett löv rörde sig. Jag har funderat mycket på vad det var som lät. Men någon förklaring har jag aldrig fått. Något drog förbi, men vad kommer jag aldrig få svar på.

Idag slog vädret om och det blev ostadigt efter någon vecka med sol och värme. Det har regnat då och då och har blivit svalare. Det gör inte mig ett dugg. Tvärtom tycker jag det är ganska skönt. Det var kul att mina barnbarn fick bada och gräva i sanden, när de var här. Men själv tycker jag det är rätt skönt när det inte är så varmt.

Den sista veckan har det varit byst med folk här i Visby. Jag bor ju mitt i stan där nätterna kan vara rätt livliga. Det är rätt mycket unga människor här som roar sig och ibland låter mycket. På en del ställen spelar de också musik högt vissa kvällar. Men det är trots allt mycket bättre än för några år sedan. Då hade ett företag som hette Stureplansgruppen startat en krog, där det fördes ett jävla liv, utan något som helst hänsyn till de boende i Visby innerstad. Men de misskötte sig också i övrigt. Så till slut kom polisen och stängde igen verksamheten. Det kändes fint. Krogen hette förresten ”Karma” och det var väl just karma som drabbade dem. Förresten var det visst tio nya fall av virus-helvetet här igår. Det är nog bara början gissar jag. För det är en jävla trängsel på sina håll. Men det lär väl visa sig om någon eller några veckor när inkubationstiden är över.

Jag försöker cykla några mil varje dag. Ofta till Tofta Strandbageri för de goda bullarna motiverar mig att kämpa på. På våren och försommaren vill jag inte ha hörlurar och lyssna på något annat än fågelsången och andra naturens ljud. Men nu när naturen ändå tystnat och biltrafiken vid sidan av cykelbanan är rätt intensiv, lyssnar jag på musik eller på radio. Det finns ett program på P2 som heter ”Klassiska podden”. Där berättar Camilla Lundberg och Carl Tofft på ett kul sätt, om de berömda kompositörernas göranden och låtanden. De var ju ofta rätt udda och speciella personligheter med en förmåga att ställa till det för sig och andra. Det tycker jag ni skall lyssna på. Jag lyssnar också på allt möjligt annat. Rätt mycket Bach. För han är bra att cykla till för gubbar i min ålder. Däremot bör man undvika Ravels Bolero, både när man cyklar och i andra sammanhang. Man bör också undvika dansmusik och rapmusik. För det är otäckt och dumt, tycker jag.

För övrigt tycker jag att den nuvarande ”presidenten” i USA är ett jävla kräkmedel.

Peter