Hej vänner!

I kväll var molnen gyllene röda på himlen. Så jag kom att tänka på Erik Johan Stagnelius dikt ”Näcken”. Den börjar ju ”Kvällens gullmoln fästet kransa.” Vilket alltså kvällen gullmoln gjorde också i kväll. Sedan började jag tänka på Erik Johan själv. Han var visst lite konstig i huvudet och hade två bröder som också var inte heller var riktigt som andra å huvudets vägnar. Dessutom var han visst en ovanligt ful kille har jag hört. Det finns en teckning av honom och på den ser han inte så jävlig ut. Men det gjorde han tydligen i verkligheten. En del tror att han led av ett syndrom som heter ”Noonans syndrom” som gör att man får ett lite speciellt utseende. Men det är bara en gissning. Han skötte sig inget vidare heller, utan var enligt uppgift rätt dålig på att sköta sin hygien och söp dessutom rätt friskt. År 1823 tog polisen honom vid Slussen i Stockholm för att han var full som en elefant och besvärlig. Han dog strax efter och inte en käft kom på hans begravning. En rätt sorglig historia.

Men han skrev ju en massa dikter. De flesta är väl bortglömda av alla utom några docenter och professorer i litteraturvetenskap. Fast jag har minsann läst en och annan av Erik Johans dikter. Som den om Näcken alltså. Men också en som heter ”Suckarnes mystér”. Själv har jag ju suckat en hel del den sista tiden. Fast jag har väl trots allt suckat jävligt mycket mindre än Stagnelius. Han skriver:

Suckar, suckar äro elementet,
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa,
och med fröjdens milda rosenskimmer?
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod
som ur andelivets källa fluten
vilsefor i tidens labyrinter.

Det är liksom vackert och gåtfullt på samma gång. Men dikten fortsätter sedan på samma sätt. Man får liksom fundera på både vad Erik Johan satt i sin ensamhet och funderade på, när han försökte förstå livets mening och själv lite fundera på samma sak. Dikten slutar:

Mänska! vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och helgad och försonad
over stoftets kretsande planeter
skall du ingå genom ärans portar.

Själv har jag ju varit klart bättre på att begära än att försaka. För trots att jag är en rätt moralisk person, så har jag väl inte direkt avstått från livets glädjeämnen. Det jag försakat har väl oftast varit sådant som jag tyckt är tråkigt och inte haft lust att göra. Sådant är ju rätt lätt att avstå från. Men avstå från det man känner begär och lust till, är ju besvärligare. Fast nu för tiden är det inget större problem för jag är rätt nöjd med hur jag har det. Det finns rätt lite jag känner begär till som jag inte redan har. I kväll kan jag faktiskt inte komma på något. Jag har Maria, en katt, en cykel och bor i en stad som ingen modernistisk arkitekt vågat ge sig på. Det är klart det vore bra med lite mer stålar ibland. Men jag har ju så jag klarar mig. Även om jag inte kan köpa ett stort hus för mig och mina vänner. Ett lite lagom stort slott i Sörmland skulle vara fint. Med en schyst vinkällare och några anställda som tar hand om våra kor och får. Men det får jag försaka.

Dessutom är jag ju numera pensionär och kan se tillbaka på mitt yrkesliv. Nu när jag ser tillbaka på på detta yrkesliv måste jag säga att det ibland var rätt tufft. Men oftast var det kul. Jag har ju träffat massa trevliga människor på grund av mitt arbete. Barn, ungdomar, föräldrar och arbetskamrater. Någon gång har jag träffat på någon chef eller ”arbetskamrat” som varit taskig mot mig. Men det är verkligen inte ofta. Ibland när jag är deppad kan jag tänka på gamla oförrätter och bli ännu mer deppad. Vilket är löjligt. För i ett hav av snällhet är ju två elaka grund inte mycket att hänga upp sig på. Löjligt som sagt var.

Stagnelius var förresten kär i en tjej som han kallade Amanda. Kanske var hon bara ett påhitt Men en del säger att hon fanns på riktigt. Hur som helst insåg han nog att hans förutsättningar att få ihop det med Amanda var ytterst begränsande. För antalet tjejer som gillar fula, alkoholiserade killar med dålig koll på hygienen är begränsat. Det blir liksom lite för mycket på minussidan i kontaktannonsen, om man säger så. Tänk hur den skulle se ut: ”Ful kille med problem med spriten söker dig för trevliga hemmakvällar. Svar till: ”Har aldrig duschat”. Namnet Amanda betyder förresten ”Den älskvärda”.  Men Stagnelius skrev en dikt till denna Amanda som slutar på följande bittra och ledsna sätt:

Men aldrig min trånad
Till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad,
Jag enslig skall gå,
Skall evigt, Gudinna!
Lik stjärnan dig se
Högt över mig le
Och aldrig dig hinna.

Så stackars Erik Johan fick nog aldrig till det med Amanda eller någon annan. Det är för sorgligt. Så jämfört med den stackaren har jag trots allt haft en jävla tur i livet. Men så duschar jag regelbundet också.

Peter