Hej vänner!

Det är inge kul att vara en surgubbe. Men det är jag. Jag är sur på allt möjligt. Både i stort och smått. Ibland är jag på allvar både ledsen och förbannad. Ibland bara undrande över hur världen och människor fungerar.

I USA blev en svart kille mördad av en polis med rasistsympatier. Det är upprörande och ledde till stora demonstrationer där. Även i Sverige ville då ett gäng tala om att det minsann inte är bättre här. Så de ordnade en demonstration som de säkert redan från början anande, skulle användas av vänsterextremistiska våldsverkare och kriminella, som en anledning att ställa till upplopp. Vilket dessa jävla rötägg också gjorde. Men det är ändå för mig en gåta att ingen av dessa demonstranter, som säger sig ogilla rasism verkar bry sig ett dugg om den Uiguriska folket situation. Där har ju hundratusentals människor satts i läger, som ingen oberoende får besöka. Rapporter kommer ständigt om övergrepp, tvångssteriliseringar och försök att utrota dessa människors kultur. Men ingen av de som i andra sammanhang protesterar mot rasism och övergrepp, verkar bry sig. Inte går samma gäng till Kinas ambassad eller kräver bojkott av kinesiska varor. Varför är det så olika måttstockar hos dessa människor. Varför protesterar man mot vissa övergrepp och inte mot andra?

När jag var ung var det många som protesterade mot USA-imperialismen och dessa alla övergrepp i Sydostasien och Latinamerika. Men samtidigt var det ju ett stort imperium på andra sidan Östersjön som ockuperade halva Europa. Där dissidenter förföljdes och sattes i fängelse eller på mentalsjukhus. Där folk som inte ville bo kvar i sina ockuperade länder, sköts till döds. Inte fan var det några större protester mot det på första maj. Vilket var ett svek som jag inte kommer glömma.

Jag begriper faktiskt inte varför det är på det sättet. Det har väl någon sorts politisk förklaring som jag inte förstår. Men någon sorts homo politikus verkar ha sin egen bild av världen och när verkligheten och kartan inte överensstämmer så gäller kartan. Som bestämt vad som är vitt och svart eller gott och ont. Som är jävligt selektiva i vilken ondska som i första hand bör fördömas och är rätt likgiltiga för annan. 

 

Som i Sverige när det visar sig att de fattiga arbetarna i förorten, ibland är våldsamma förtryckare av kvinnor och flickor. Något som det hade varit lätt att fördöma om det varit medelålders vita män i villa eller gubbar som jag som stod för det. Men nu blev det liksom fel och de som säger sanningen, bör hålla käften och inte säga som det är. Varför det? För att hela svenska folket skulle bli rasister, om sanningen kom fram? Vilket är en jävla överlägsen inställning till sina medmänniskor.

Världen är alltså en ond plats som, för att nästan citera Evert Taube, förstörts av krig och politik. Vilket är en tråkig historia. Personligen är jag trött på alltihop och jävligt sur. Jag får liksom lust att skrika till hela mänskligheten: ”Följ tio guds bud och håll käften”. Därefter vill jag ta med katten och vandra bort och sätta mig i skogen och som eremit aldrig mer läsa eller höra om något ont.

Putin, Jinping och Trump. Jag ger mig fan på att dessa namn på något sätt är en ekvation vars lösning är 666.

Peter