Hej vänner!

Det var ju rätt länge sedan jag skrev något på denna blogg. Jag har inte känt någon inspiration riktigt att skriva något. Dessutom har jag tyckt att jag när jag skriver börjat bli rätt tjatig om samma saker. Det är som kreativiteten har försvunnit i ett ältande om virushelvetet, stolpskottet till amerikansk president och den jävla kriminaliteten. Det mal i mitt huvud och förgiftar det mesta av glädje. Jag försöker ibland komma på nya skojiga berättelser, om saker som mina släktingar varit med om eller skriva en dikt. Men det går dåligt. Vilket känns ledsamt och rätt deppigt.

Jag läste förresten i Expressen en debattartikel av en tjej som skrev att Carl von Linné var ”rasismens stamfader”. Jag gissar att det beror på att han i 1700-talets anda och intresse ville ordna och beskriva verkligheten. Han hade ju kommit på ett utmärkt system att organisera blommorna efter antalet ståndare och pistiller, så att det blev någon sorts ordning på grönsakerna. Dessa fick också av honom namn, enligt ett system med först familjenamn och sedan artnamn. Hela saken var genial och vi som i skolan lärde oss använda Krok – Almquist utmärkta flora och där leta oss fram till en växt som vi inte vet namnet på, är glada över Linnés arbete med detta. Nu levde han på 1700-talet och tänkte som man gjorde då. Så han försökte väl också få någon ordning på människosläktet. Då den mest utmärkande egenskapen hos människor inte är dess motsvarighet till ståndare och pistiller, så valde han att skilja dessa åt genom att se på pigmenteringen på deras hud. Säkert tillskrev han också människor egenskaper utöver detta. Men att kalla en gubbe från 1700-talet rasist på grund av detta är ju rätt historielöst. Den typen av tänkande var ju, hur fel det än var, något som en gång inte alls sågs som något annat än objektiva beskrivningar av människor. Carl von Linné kom ju från Småland och läser man om smålänningar i Nordisk familjebok från 1917 kan man lära sig följande om detta folk:

”Smålänningen är till sin
natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam,
rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig
och slug, hvilket allt medför åt honom den förmånen,
att han äfven med små medel kan taga sig fram i
lifvet.”

Något som är bra att veta. För skulle man träffa på en som säger att han är smålänning, men inte är ”intelligent, flitig och strävsam” så vet man att han ljuger. Men också att författaren till detta levde i en annan tid, då den typen av beskrivningar inte ansågs lite väl generaliserande. Tvärtom ansågs vara viktig information till läsaren.

Jag har haft det lite jobbigt de senaste dagarna och inte mått riktigt bra. Kanske för jag sovit för lite och haft en del besvärligheter. Bland annat har den förbannade prostatan jävlats på nytt. Men nu har det ordnat sig av sig själv och jag hoppas att det fortsätter på det sättet. En jobbig sak med det förbannade viruset , utöver det riktigt allvarliga, är att vi hypokondriker, oroar oss mer än vanligt. Själv har jag tyckt mig ha feber och tänkt att det är min tur att få eländet. Men jag köpte ju för några månader sedan en febertermometer och hur febrig jag än känt mig, har den visat på mellan 35,5 till 36,5 när jag kollat. Så min kropp lurar mig gång på gång. Vi var en gång vänner, min kropp och jag. Vi litade på varandra och även om jag inte skötte mig perfekt, så hade vi en ömsesidig förståelse för våra gemensamma svagheter. Min kropp kunde viska lite förståndigt att ”den ölen bör nog vara den sista för idag” eller ”du bör nog inte ta pommes till burgaren”. Men det sista året har han gett mig ett giktanfall av en magnitud som gjorde att jag slutade dricka öl förra sommaren. Sedan stängde han av kranen, så jag fick gå till akuten och montera in en katet, som jag fick ha i flera veckor. Nu vågar jag inte dricka mer än ¼ glas vin på fredagen, av rädsla för att alkohol kan ge gikt eller göra så det blir stopp och katet på nytt. Så min vänskap med kroppen är slut och han har förvandlats till en jävla mobbare som likt en sur servitör säger: ”det skall nog inte vara mer här. Det är dags för min herre att betala notan och lämna lokalen.” Men vad gäller det senare tänker jag nog hålla mig kvar ett tag till innan jag ställer in cykeln för gott.

Nedan en bild på mig och min älskade kompis.

Peter