Hej vänner!

Utanför mitt fönster spelar någon trumpet jättehögt. Han är duktig på att spela. Nu spelar han exempelvis ”When the saints go in” på ett utmärkt sätt. Men det gör att jag inte kan skriva dikter i kväll. För jag blir störd hela tiden.

Jag har fått en del att tänka på och ta itu med. Så har jag fått ett brev av en doktor, där jag ombeds ta tid på hur lång tid det tar att pissa en deciliter. Jag vet inte hur jag ligger till i den tävlingen, så det tänker jag inte berätta. Men jag kan iallafall tala om att jag är bättre på den aktiviteten, än att springa hundra meter. Ifall jag är bra på att pissa en deciliter, jämfört med andra gubbar vet jag inte. Men inte helt jättedåligt gissar jag. Då det mätas i flera dagar, så får man tillfälle att träna. Men hittills är prestationerna påtagligt jämna. Huruvida de är bra eller mindre bra är jag osäker på. Men det är kanske som vid konståkning att man bedömer både prestation och utförande och då ligger jag definitivt bra till. I början hade jag vissa svårigheter att samordna tidtagningen med övrig aktivitet. Men nu går det hur bra som helst.

Mitt liv är alltså fullt med spännande och intressanta upplevelser. När man som minst anar det händer det något nytt. Man får svar på gåtor som man inte ens ställt sig. Som tidsåtgången för att pissa en deciliter. Jag har numera en ganska god uppfattning om detta. Något som jag bara för någon vecka sedan, hade en mycket diffus uppfattning om.

Idag badade jag förresten i havet. Det var riktigt varmt och det skall det visst vara i morgon också. Men därefter skall det vända och bli 10 grader kallare tydligen. Så det blir väl lite mer höstlikt gissar jag. Men ibland blir det ju brittsommar i början på oktober. Det är lite konstigt men trevligt. När träden är gula, brandgula och röda och det är sommarvarmt. Jag åkte en gång båt genom Stockholms skärgård en sådan brittsommardag och badade i solnedgången. Gula björkar, röda lönnar och jag som en naken näck på en klippa. Måste varit jättesnyggt. Ett minne för livet, från den tid man slapp kissa i en mugg och ta tid.

Så sitter jag här med kamrat Katten och funderar på livets gåtor och existentiella utmaningar. Maria är i Stockholm så jag har ingen annan en katten att dela mina tankar med. Han verkar förresten väldigt ointresserad av att ta del av dessa.  Själv brukar han ju sitta på grannens trapp hela kvällarna och se försjunken ut. Jag ger mig fan på att han nått nirvana och numera är så upplyst att han tycker mina grubblerier är på en jävla amatörnivå. ”Ungefär vad man kan förvänta sig av en kille som pissar i en mugg på tid”, tänker han nog. Nu har trumpetspelaren lagt av så nu blir det en dikt ändå:

Nu sent i den mörkgröna
sensommartiden när
solen lyser genom
trädens blad.

Då stillnar dagen,
kommer friden och jag
borde vara glad.

Solen sjunker snart i havet
och himlen guld och blod.

Så flyter jag
på rygg ett tag
med i tidens flod.

Och över mig
är stjärnor och
rymdens evighet.

Det är så mycket
jag har anat och så lite
som jag vet.


Peter






 

Så är jag då på den här
sidan av tidens hav.

Det fanns nätter då
jag trodde stormen
skulle ta mig.

Segel i trasor
och med sönderslaget
roder.

Men värst var
ändå stiltjen.
Då jag hörde fåglar ropa
om natten och din röst
i drömmen.

Någon gång såg jag
eldar på en fjärran kust,
sedan hav och åter hav.

Minnen av den
andra tiden.
Den tid jag flydde
och seglade bort.

Då i ett annat land,
där vägarna
ännu var av oljegrus
och ledde mot oändlighet.

Du undrar om jag
längtar tillbaka.
Men det finns
inget att längta till.

Visst är jag främmande,
även på den här sidan
havet.

Men det land jag
lämnade är borta.
Nu är det bara
ett  döende ord i
universum.

Hej vänner!

Det händer hemska saker. Nu har en ung kvinna blivit mördad i Malmö medan hon höll sin två veckor gamla spädbarn i famnen. Det enda man kan hoppas på är att detta dåd leder till att det vidtas åtgärder som får ett stopp på sådana galningar som gör något sådant. Själv är jag helt övertygad att även om det nu utbildas 10 000 poliser till så kommer det inte få stopp på våldet. Det krävs mycket mer omfattande åtgärder. Men det känns som ingen vet vad som skall göras. Allra minst regeringen som verkar famla i mörker och upprördhet utan att det händer så mycket mer.

Själv mår jag jävligt dåligt när jag läser om allt otäckt som händer. Om ungdomar som blir rånade eller tvingas lämna sin hemort på grund av trakasserier. Om skjutningar och misshandel. Om åldringar som misshandlas och vars godtrogenhet utnyttjas. Det tar liksom aldrig slut och blir värre och värre. Jag blir faktiskt nedstämd och mår psykiskt dåligt av att ta del av allt detta. Tappar liksom lusten och känner mig främmande och hemlös i det land där detta hemska sker.

Människor kan alltså göra hemska saker mot varandra. Det förra århundrandets fruktansvärda brott mot mänskligheten är väl hittills trots allt oöverträffat. Men jag tänker ibland på det som den lilla flickan Anne Frank skrev i sin dagbok när hon levde gömd
1942 -1944 i Amsterdam: ”Det är verkligen ett under att jag inte har släppt mina ideal, eftersom de verkar vara så absurda och omöjliga att leva ut. Ändå behåller jag dem, eftersom efter allt så tror jag ändå att människor har ett gott hjärta.”

Jag har ju haft en jobb där man får träffa människor i sina svagaste stunder. Så har jag ju rätt ofta fått vara den som berättar för föräldrar att deras barn, precis som de anat, kommer få ett annat liv än de hoppats. För de har fått ett barn med autism eller mental retardation eller annan allvarlig utvecklingsavvikelse. Det har varit svårt. Men samtidigt har  jag sett hur de allra allra flesta dessa föräldrar därefter kämpat och gjort allt för sina barn. Detta oavsett var i världen de kommit ifrån.

De flesta människor har trots allt, som Anne Frank, skriver ”ett gott hjärta”. Men det finns tyvärr undantag. Som oberscharführer Josef Silberbauer som skickade Anne och hennes familj till koncentrationslägret Bergen-Belsen där Anne dog 1945. Han dömdes aldrig för sina brott för han försvarade sig med att han ”bara lydde order”. Silberbauer dog 1972 och befinner sig numera i helvetet med andra mördare, får vi hoppas.

Ni som brukar läsa vad jag skriver kommer kanske ihåg att jag håller på att skriva om fina ord. Idag tänkte jag skriva om det fina ordet ”Barmhärtighet”. Det betyder väl ungefär medlidande eller något sådant.

Jesus har ju en berömd liknelse i vilken han berättar om den ”Barmhärtige samariten”. Den handlar ju om en man som överfallits av rövare och lämnats misshandlad och halvdöd. En prästrackare gick förbi och såg mannen som låg där  men gav fan i att hjälpa till. Sen kom det en levit som visst är någon religiös titel och gick förbi utan att hjälpa till. Men som tur är för den överfallne mannen kom en samarier förbi som kände medlidande och tog hand om mannen ifråga och sedan tog honom till ett värdshus där han betalade för att man där skulle ta hand om killen till han var återställd.

Samarierna var ju på Jesus tid en utstött och av judarna föraktad folkgrupp. Så att säga att en samarier var en bättre människa än det religiösa prästerskapet var rätt tufft. I slutet av denna liknelse fråga Jesus vem av de som gick förbi som var den skadade mannens nästa. Och då svarade den tillfrågade ”den som visade honom barmhärtighet”. Jesus säger då: Gå du och gör sammalunda. Tycker jag låter fint.

Man bör alltså vara barmhärtig och hjälpa dem som har det svårt. Om man inte gör så, så är man obarmhärtig, vilket man inte bör vara. För det är riktig jävla dåligt. Dessutom bör man väl inte vara alltför gnällig. För som Evert Taube skriver i en fin visa:

”För vem har sagt att just du kom till världen
För att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
Bli purrad uti en skans
Att få en kyss eller två I en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
Höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
Och som fågeln på vågorna gunga.”

Tänk på det ni. Det finns ju en del att vara tacksam för trots allt. Idag har jag inget arbete att utföra. Så nu tänker jag cykla ner till havet och bada. För det är ju oväntat varmt för att vara sent i augusti, så det gäller att passa på. Jag hoppas också malandet om allt otäckt som händer skall lämna huvudet en stund. För det är faktiskt jobbigt.

Rädda Barnen:  Swish: 902 0033 Plusgiro: 90 2003-3 Bankgiro: 902-0033.


Peter

Hej vänner!

Klockan är 6:21 och jag har varit vaken en stund. Kanske är jag lite orolig. Igår ringde nämligen den unga doktor som jag berättade om i denna blogg för några dagar sedan och lät bekymrad. Hon hade nämligen fått svar att en del prov jag i samband detta besök lämnade inte var riktigt bra. Det var tråkigt då min subjektiva uppfattning var helt annorlunda. Jag kände mig frisk som en ovanligt frisk nötkärna. Varför man säger ”Frisk som en nötkärna” är förresten lite konstigt. Jag har själv runt jul öppnat nötter vars innehåll inte verkar ett dugg friskt. Tvärtom förkrympt och eländigt värre. Detta trots att utsidan på nöten ifråga sett frisk och fin ut.

Naturligtvis är jag på ett sätt glad över att doktorer är kompetenta och noggranna. De för för min del gärna vara kvinnliga, unga och och se trevliga ut. Men ibland skulle det kännas bättre att träffa en doktor i min egen ålder eller några år äldre. En fryntlig man som petar en i magen och säger att det är skönt att man inte är undernärd. Som ser bekymrad ut när man berättar att man slutat dricka öl på grund av gikten och säger ”så, så nu skall vi inte överdriva och bli rigida. Några öl i veckan är nog ingen fara och en liten konjak till kaffet varje dag brukar vara bra för män i vår ålder.” Han kan dessutom avråda från alltför flitigt intag av linser, broccoli och koriander. Säga att man helst bör avstå helt från sådant. Däremot bör man äta svensk husmanskost några gånger i veckan. Det enda recept man bör få av en sådan doktor är receptet på dillkött, om man inte har det.

Men nu är jag alltså föremål för en ung doktors omsorg. Det är ju egentligen bra. För hon verkar både noggrann och ödmjuk nog att diskutera med sina kollegor när hon inte är säker. Så jag hoppas det blir bra i slutändan. Men en liten påminnelse om att hösten är på väg och att träden om några månader står avlövade, kändes det som, när denna doktor ringde. Man känner sig själv lite som en björk vars löv börjar gulna och där ett och annat börjar singla lite ledsamt mot marken. Fan vet om man inte börjar dofta lite svamp och höstskog också.

Nä, nu får jag rycka upp mig och göra mig i ordning. För nu skall jag snart åka tåg. Inte så långt. Bara till Västerås. Men det skall bli kul. För jag gillar att åka tåg. Det är ju sällan jag får använda detta kommunikationsmedel. För på Gotland finns inga tåg och oftast kör jag ju bil även på fastlandet, när jag skall någonstans. Men tåg är bäst och kunde bara SJ fixa så man kunde ta med cykeln på tåget, så vore det ju ännu bättre. Det kan man ju göra i nästan hela Europa. Jag kan inte förstå att det som funkar utmärkt i Danmark skall vara omöjligt i Sverige.

Vi hörs

Peter

Hej vänner!

Jag är i Stockholm över helgen. Tänkte jag skulle byta miljö några dagar samt hälsa på barn och barnbarn. Fast det blir i morgon. För dagen har jag inga planer. Så vi får se vad jag hittar på.

Igår åkte jag båt från Visby till Nynäshamn. Men på båten var en massa ungar från Västerhejde skola som ligger strax utanför Visby. De skulle gå Vasamuseet och på Gröna Lund. Något som de uppenbarligen såg fram emot. Redan på båten hörde man hur glada de var. De skrattades och tjoades så man blev glad själv. Jag blir alltid glad när man hör barn skratta på det där kvillrande uppspelta sättet. Men till slut ville jag läsa lite. Så då fick jag gå och sätta mig långt bort från detta glada gäng. För annars var det lite svårt att koncentrera sig. På bussen in till stan berättade en av deras lärare att de minsann skulle bo på hotell på natten och idag hitta på någon annan utflykt innan de tog båten hem. Hon berättade också att de minsann själva genom aktiviteter sparat ihop stålar till resan. Men de hade också föräldrar i klassen, som hade kontakter i hotellbranschen och båtbranschen som hjälpt till att ordna denna skojiga resa. Jag hoppas det blev lyckat och gick bra alltihop.

Jag vaknade tidigt och kollade lite på tidningarnas rubriker. Det var det vanliga mördandet, skjutandet, sprängandet, rånandet, stjälandet och sexuella övergreppen. Jag blir så trött, ledsen och maktlös av att läsa om detta. Det har liksom blivit vardag. Saker som på 70-talet hade stått på löpsedeln är nu en liten notis i tidningen, även när någon blivit skjuten till döds. Vad jag förstår är det någon procent av befolkningen som ställer till med nästan allt detta elände. Det är minsann en tråkig jävla procent.

Det stod också om de stora skogsbränderna i Amazonas och Sibirien. Det lät allvarligt. I Amazonas fanns det forskare som menade att vi snabbt närmade oss en ”tipping point” där regnskogen inte skulle gå att återställa utan förvandlas till stäpp och savann. Man har ju kallat Amazonas för jordens lunga då så mycket av luften syre bildas där. Men nu börjar även detta viktiga område ge upp och torka ihop. Brasilien har ju en egen liten Trump som heter Bolsonaro som nu skyller på miljövårdsorganisationer och säger att de är de som tänt på regnskogen. Något som är mycket osannolikt och det inte finns något som helst stöd för. Men han och sin kompis i USA tar ju oftast jävligt lätt på sanningen, patologiska lögnare som de är. 

 

Nu skall jag snart gå ut och köpa lite frukost. Får se om det kan hjälpa till att förbättra mitt trista morgonhumör. Det är iallafall bättre än det var för några timmar sedan då det var bedrövligt. Nu skall jag spela lite Monteverdi. Det finns på Sveriges radio en podd som heter Klassiska podden, där man berättar om olika kompositörer och deras musik och liv. Lyssna på den, för den är rolig och man lär sig lite om de olika gubbarna och enstaka damerna som skrivit musik från renässansen och barocken fram till idag. Igår lärde jag mig exempelvis att Vivaldi ledde en damorkester precis som Kurt Olsson. Det hade jag ingen aning om. Här är en länk till podden: https://sverigesradio.se/klassiskapodden.

Trevlig fredag

Peter

Hej vänner!

Igår var jag varit hos doktorn för min årliga undersökning av prostatan. Egentligen är väl det ett blodprov. Men inför detta brukar de läkare som skall ordinera detta prov gå mer handgripligt tillväga när de undersöker konditionen på denna körtel. Det gör inte ont eller så, utan känns mest lite genant. Men igår var det en ung söt kvinnlig läkare som genomförde denna pinsamma undersökning. Hon såg väl att jag såg lite besvärad ut. Så hon försäkrade mig att för henne var det inget speciellt, utan bara ett inslag i vardagen. Stackars dig, tänkte jag. Men det var ju snabbt fixat och gjorde inte ont. Men pinsamt var det. Men hon berättade att min prostata var ett toppenexemplar som kändes precis som den skulle. Efter det tog hon blodtrycket och berättade att det var lite högt. Inte så konstigt, tänkte jag.

Mycket skall man alltså vara med om även i denna mogna ålder. På kort tid har jag drabbats av ett giktanfall som gjort att jag slutat dricka öl, äta fet fisk och skaldjur. Man skall inte heller äta inälvsmat när man har denna åkomma. Men det har jag å andra sidan inte gjort på så länge jag minns. För lever och njurar och sådant är jag inte så förtjust i. Så det är det lätt att avstå från. Men öl känns lite tristare att låta bli. Men jag är ståndaktig som en tennsoldat vad gäller detta. Ståndaktig betyder ju att man är orubblig och har god karaktär. Det finns ju en mycket sorglig saga av H. C. Andersen som handlar om en ståndaktig tennsoldat. Ståndaktig låter ju lite tvetydigt på något sätt.

Men har ni läst om vad pajasen i Vita Huset nu har hittat på. Han hade tänkt sig att köpa Grönland av Danmark. Men när han fick nobben och det förklarades för honom hur in i helvete dum och kränkande denna idé var blev han sur. Så han ställde han in det statsbesök i Danmark där han tänkt göra upp affären. Grönland har ju dessutom ett eget parlament och statsministern där heter Kim Kielsen, men som inföding blev han inte ens tillfrågad om han ville att hans land skulle säljas till USA. Den där jävla Ronald MacDonald måste tro att allt går att köpa för pengar, även människor och länder. Men på andra sidan Östersjön har vi en president som snor bitar av länder som en tjuv om natten och tar livet av folk med nervgas, så fort han får en chans. Det är för jävla otäckt.

Andra konstiga saker som jag läste om i tidningen var att tre kor i Blekinge hade blivit skjutna av en jägare som trodde de var vildsvin. Själv tycker jag det skulle vara svårt att förväxla dessa djurarter. Men det är tydligen möjligt att göra. Under älgjakten i Norrland brukar ju en del lantbrukare med stora vita bokstäver skriva ”KO” på sina kreatur för att undvika förväxlingar. Men ingen hade väl räknat med att någon skulle tro att en kossa var ett vildsvin. Inte ens presidenter kan förväxlas med vilda grisar. Möjligtvis med vanliga svin.

Dessutom hörde jag på nyheterna att en kille som varit på någon fest på Skansenakvariet blivit biten av en krokodil och fått uppsöka sjukhus. Krokodilen mådde dock utmärkt efteråt. Hade haft en höjdarkväll och såg fram mot nästa kalas.

Peter

Hej vänner!

Idag fyller jag 65 år och blir pensionär på riktigt. Men förhoppningsvis kommer jag jobba på en del trots detta. Men på något sätt är det ändå en milstolpe i livet, som innebär att jag får svårt att förneka att jag inte längre är medelålders. Jag är faktiskt på väg in i ålderdomen, vilket känns lite jobbigt att säga. Fortfarande är jag väl bara i utkanten i detta skede i livet. Men om åren fortsätter springa iväg som de gjort de sista tio åren, så är jag snart där med hela kroppen. Förhoppningsvis har jag ju många år framför mig. Men jämfört med de jag har bakom mig, är de ju rätt få. Något som tål att tänka på. För mycket av det jag inte gör nu kommer jag sannolikt aldrig göra. Det är för tidigt att sammanfatta livet. Men inte för att stanna upp och vända på huvudet och se på den stig jag går. Vad har jag egentligen lärt mig under de år som passerat? Egentligen inte så mycket med tanke på all tid som gått. Mest att man bör undvika ångest, taskiga människor, bakfylla och koriander. Man bör satsa på att cykla, gå i naturen, god mat och dryck samt kärlek och dess olika uttryck. Sen bör man ha katt och då och då läsa en god bok.

Tiden är alltså både ens vän och fiende. För det ligger något i att den läker alla sår. Men det blir ärr kvar, som ibland kliar om natten och gör det svårt att sova. Dessutom snor tiden nu varje sekund en liten bit av ens liv, vilket är taskigt gjort. Nu är det snart höst och numera tänker jag vid varje årstidsväxling att den är en påminnelse om livets korthet. På hösten också på att jag på något sätt nu går in i livets höst. För om livet bara varade ett år, skulle jag nu vara någonstans i slutet på  september. Liten dikt på detta:

Som de väldiga valarna
ibland vilar i
havsströmmarna.

En doft från Azorernas
blommor och sjöfåglars
rop om natten.

Varje våg räknar
tiden, den oändliga
tiden.

Solen skall stiga
i öster och färga
himlen i eld.

Solen skall sjunka
i väster och färga
himlen i eld.

Jag är här,
ännu är jag här.

Hej vänner!

Det är söndag kväll och imorgon tar medeltidsveckan slut häri Visby. Då kommer de sista av det vadmalsklädda och bjällrande gänget lämna Visby och medeltiden. Det kommer och vara vardag igen och man börjar ana sommarens slut. Det känns lite vemodigt. Men faktiskt lite skönt också. En och annan jättestor kryssningsbåt till kommer väl att komma fylld med amerikaner, tyskar, fransmän, kineser och japaner. Dessa kommer väl gå runt efter en guide med en skylt över huvudet och titta på stadens huvudattraktioner. Till exempel på min katt som alla verkar vilja fotografera. Så sitter de där hemma i Texas, Berlin eller Peking och berättar om hur det var i Visby och den utomordentligt fina katt som bebor denna stad.

Ni som läser denna blogg kommer kanske ihåg att jag för några veckor sedan drabbades av alla giktanfalls moder. Det enda eventuellt goda som detta medförde är att jag sedan dess inte druckit minsta lilla öldroppe. Detta av rädsla för att på nytt drabbas av denna mycket smärtsamma åkomma.  Jag har faktiskt blivit en riktig renlevnadsman. Inte av förstånd utan mer av ren rädsla för att på nytt få en så genomful och värkande tå som sist. Belöningar brukar ju vara det bästa sättet att få någon att lära sig något. Men i mitt fall är uppenbarligen bestraffningar inte att förakta. Jag går förbi mina stamställen och ser hur folk där sitter och smuttar på immiga glas. Då blir jag lite sugen. Men så tänker jag på hur ont jag hade för några veckor sedan och då är det lätt att avstå. Man bör inte heller äta skaldjur när man har risk för att drabbas av gikt, vilket är tråkigt. Men även feta fiskar skall visst öka risken för att drabbas av anfall. Så jag vet inte om jag vågar äta surströmming. Men å andra sidan kräver denna delikatess öl och brännvin, så även den går bort.

Cornelius Wreesvijk sjunger i en sång att Aristoteles att ”summan av våra laster är och förblir konstant”. Vilket för en gubbe i min ålder känns lite besvärligt när mat och dryck till stora delar är ”aj aj”. Kanske är det inte sant. Utan bara något som Aristoteles fick för sig. Men om det är sant så får man väl acceptera läget och göra så gott man kan.

Jag höll ju på att skriva om fina ord som jag gillar. Ett ord som definitivt passerat ”bäst före” -datumet är det fina ordet ”hugsvala”. Det har ju ingen med svalor att göra. Man bör alltså noga skilja på hugsvala och hussvala, vilket är helt olika saker. Hugsvala betyder väl ungefär att trösta. Vad jag förstår så handlar det om att svalka hågen, alltså sinnet. Så när man tröstar någon så svalkar man han eller hennes sinne. Själv har jag den senaste tiden gärna velat svalka mitt sinne. För jag har känt mig rätt ledsen och bekymrad över allt ont i världen och känt ett klart behov av hugsvalande.

Den store poeten Dan Andersson skriver i en dikt:

”Nu susar det tungt genom ångande
dalar, nu susar som storm hans
vagn över fjällen, Här sitter jag och
röker min pipa på hällen, och känner
på hur nattvinden smeker och
hugsvalar.

En hugsvala gör minsann ingen sommar. Nu håller den ju dessutom på att ta slut. Det blir min
65:e sommar, vilket börjar bli rätt många. De flesta av alla dessa somrar har väl varit hyfsat bra. Även denna har i mina ögon varit utmärkt. Lagom varm och med regelbundna regn som gjort att naturen varit grön och fin. Tån har återgått till sin normala färg och gör inte ont längre. Snart kommer svalorna sitta på ledningarna och kvittra, innan de en dag plötsligt är borta för i år. Men de kommer ju tillbaka nästa år. Själv avser jag kvittra på rätt länge till, innan jag far bort. Till skillnad från svalorna lär jag dock inte återkomma.

Sov gott

Peter