Hej vänner!

Klockan är 6:21 och jag har varit vaken en stund. Kanske är jag lite orolig. Igår ringde nämligen den unga doktor som jag berättade om i denna blogg för några dagar sedan och lät bekymrad. Hon hade nämligen fått svar att en del prov jag i samband detta besök lämnade inte var riktigt bra. Det var tråkigt då min subjektiva uppfattning var helt annorlunda. Jag kände mig frisk som en ovanligt frisk nötkärna. Varför man säger ”Frisk som en nötkärna” är förresten lite konstigt. Jag har själv runt jul öppnat nötter vars innehåll inte verkar ett dugg friskt. Tvärtom förkrympt och eländigt värre. Detta trots att utsidan på nöten ifråga sett frisk och fin ut.

Naturligtvis är jag på ett sätt glad över att doktorer är kompetenta och noggranna. De för för min del gärna vara kvinnliga, unga och och se trevliga ut. Men ibland skulle det kännas bättre att träffa en doktor i min egen ålder eller några år äldre. En fryntlig man som petar en i magen och säger att det är skönt att man inte är undernärd. Som ser bekymrad ut när man berättar att man slutat dricka öl på grund av gikten och säger ”så, så nu skall vi inte överdriva och bli rigida. Några öl i veckan är nog ingen fara och en liten konjak till kaffet varje dag brukar vara bra för män i vår ålder.” Han kan dessutom avråda från alltför flitigt intag av linser, broccoli och koriander. Säga att man helst bör avstå helt från sådant. Däremot bör man äta svensk husmanskost några gånger i veckan. Det enda recept man bör få av en sådan doktor är receptet på dillkött, om man inte har det.

Men nu är jag alltså föremål för en ung doktors omsorg. Det är ju egentligen bra. För hon verkar både noggrann och ödmjuk nog att diskutera med sina kollegor när hon inte är säker. Så jag hoppas det blir bra i slutändan. Men en liten påminnelse om att hösten är på väg och att träden om några månader står avlövade, kändes det som, när denna doktor ringde. Man känner sig själv lite som en björk vars löv börjar gulna och där ett och annat börjar singla lite ledsamt mot marken. Fan vet om man inte börjar dofta lite svamp och höstskog också.

Nä, nu får jag rycka upp mig och göra mig i ordning. För nu skall jag snart åka tåg. Inte så långt. Bara till Västerås. Men det skall bli kul. För jag gillar att åka tåg. Det är ju sällan jag får använda detta kommunikationsmedel. För på Gotland finns inga tåg och oftast kör jag ju bil även på fastlandet, när jag skall någonstans. Men tåg är bäst och kunde bara SJ fixa så man kunde ta med cykeln på tåget, så vore det ju ännu bättre. Det kan man ju göra i nästan hela Europa. Jag kan inte förstå att det som funkar utmärkt i Danmark skall vara omöjligt i Sverige.

Vi hörs

Peter