Hej vänner!

Det är söndag kväll och imorgon tar medeltidsveckan slut häri Visby. Då kommer de sista av det vadmalsklädda och bjällrande gänget lämna Visby och medeltiden. Det kommer och vara vardag igen och man börjar ana sommarens slut. Det känns lite vemodigt. Men faktiskt lite skönt också. En och annan jättestor kryssningsbåt till kommer väl att komma fylld med amerikaner, tyskar, fransmän, kineser och japaner. Dessa kommer väl gå runt efter en guide med en skylt över huvudet och titta på stadens huvudattraktioner. Till exempel på min katt som alla verkar vilja fotografera. Så sitter de där hemma i Texas, Berlin eller Peking och berättar om hur det var i Visby och den utomordentligt fina katt som bebor denna stad.

Ni som läser denna blogg kommer kanske ihåg att jag för några veckor sedan drabbades av alla giktanfalls moder. Det enda eventuellt goda som detta medförde är att jag sedan dess inte druckit minsta lilla öldroppe. Detta av rädsla för att på nytt drabbas av denna mycket smärtsamma åkomma.  Jag har faktiskt blivit en riktig renlevnadsman. Inte av förstånd utan mer av ren rädsla för att på nytt få en så genomful och värkande tå som sist. Belöningar brukar ju vara det bästa sättet att få någon att lära sig något. Men i mitt fall är uppenbarligen bestraffningar inte att förakta. Jag går förbi mina stamställen och ser hur folk där sitter och smuttar på immiga glas. Då blir jag lite sugen. Men så tänker jag på hur ont jag hade för några veckor sedan och då är det lätt att avstå. Man bör inte heller äta skaldjur när man har risk för att drabbas av gikt, vilket är tråkigt. Men även feta fiskar skall visst öka risken för att drabbas av anfall. Så jag vet inte om jag vågar äta surströmming. Men å andra sidan kräver denna delikatess öl och brännvin, så även den går bort.

Cornelius Wreesvijk sjunger i en sång att Aristoteles att ”summan av våra laster är och förblir konstant”. Vilket för en gubbe i min ålder känns lite besvärligt när mat och dryck till stora delar är ”aj aj”. Kanske är det inte sant. Utan bara något som Aristoteles fick för sig. Men om det är sant så får man väl acceptera läget och göra så gott man kan.

Jag höll ju på att skriva om fina ord som jag gillar. Ett ord som definitivt passerat ”bäst före” -datumet är det fina ordet ”hugsvala”. Det har ju ingen med svalor att göra. Man bör alltså noga skilja på hugsvala och hussvala, vilket är helt olika saker. Hugsvala betyder väl ungefär att trösta. Vad jag förstår så handlar det om att svalka hågen, alltså sinnet. Så när man tröstar någon så svalkar man han eller hennes sinne. Själv har jag den senaste tiden gärna velat svalka mitt sinne. För jag har känt mig rätt ledsen och bekymrad över allt ont i världen och känt ett klart behov av hugsvalande.

Den store poeten Dan Andersson skriver i en dikt:

”Nu susar det tungt genom ångande
dalar, nu susar som storm hans
vagn över fjällen, Här sitter jag och
röker min pipa på hällen, och känner
på hur nattvinden smeker och
hugsvalar.

En hugsvala gör minsann ingen sommar. Nu håller den ju dessutom på att ta slut. Det blir min
65:e sommar, vilket börjar bli rätt många. De flesta av alla dessa somrar har väl varit hyfsat bra. Även denna har i mina ögon varit utmärkt. Lagom varm och med regelbundna regn som gjort att naturen varit grön och fin. Tån har återgått till sin normala färg och gör inte ont längre. Snart kommer svalorna sitta på ledningarna och kvittra, innan de en dag plötsligt är borta för i år. Men de kommer ju tillbaka nästa år. Själv avser jag kvittra på rätt länge till, innan jag far bort. Till skillnad från svalorna lär jag dock inte återkomma.

Sov gott

Peter