Hej vänner!

Idag fyller jag 65 år och blir pensionär på riktigt. Men förhoppningsvis kommer jag jobba på en del trots detta. Men på något sätt är det ändå en milstolpe i livet, som innebär att jag får svårt att förneka att jag inte längre är medelålders. Jag är faktiskt på väg in i ålderdomen, vilket känns lite jobbigt att säga. Fortfarande är jag väl bara i utkanten i detta skede i livet. Men om åren fortsätter springa iväg som de gjort de sista tio åren, så är jag snart där med hela kroppen. Förhoppningsvis har jag ju många år framför mig. Men jämfört med de jag har bakom mig, är de ju rätt få. Något som tål att tänka på. För mycket av det jag inte gör nu kommer jag sannolikt aldrig göra. Det är för tidigt att sammanfatta livet. Men inte för att stanna upp och vända på huvudet och se på den stig jag går. Vad har jag egentligen lärt mig under de år som passerat? Egentligen inte så mycket med tanke på all tid som gått. Mest att man bör undvika ångest, taskiga människor, bakfylla och koriander. Man bör satsa på att cykla, gå i naturen, god mat och dryck samt kärlek och dess olika uttryck. Sen bör man ha katt och då och då läsa en god bok.

Tiden är alltså både ens vän och fiende. För det ligger något i att den läker alla sår. Men det blir ärr kvar, som ibland kliar om natten och gör det svårt att sova. Dessutom snor tiden nu varje sekund en liten bit av ens liv, vilket är taskigt gjort. Nu är det snart höst och numera tänker jag vid varje årstidsväxling att den är en påminnelse om livets korthet. På hösten också på att jag på något sätt nu går in i livets höst. För om livet bara varade ett år, skulle jag nu vara någonstans i slutet på  september. Liten dikt på detta:

Som de väldiga valarna
ibland vilar i
havsströmmarna.

En doft från Azorernas
blommor och sjöfåglars
rop om natten.

Varje våg räknar
tiden, den oändliga
tiden.

Solen skall stiga
i öster och färga
himlen i eld.

Solen skall sjunka
i väster och färga
himlen i eld.

Jag är här,
ännu är jag här.