Så är jag då på den här
sidan av tidens hav.

Det fanns nätter då
jag trodde stormen
skulle ta mig.

Segel i trasor
och med sönderslaget
roder.

Men värst var
ändå stiltjen.
Då jag hörde fåglar ropa
om natten och din röst
i drömmen.

Någon gång såg jag
eldar på en fjärran kust,
sedan hav och åter hav.

Minnen av den
andra tiden.
Den tid jag flydde
och seglade bort.

Då i ett annat land,
där vägarna
ännu var av oljegrus
och ledde mot oändlighet.

Du undrar om jag
längtar tillbaka.
Men det finns
inget att längta till.

Visst är jag främmande,
även på den här sidan
havet.

Men det land jag
lämnade är borta.
Nu är det bara
ett  döende ord i
universum.