Hej vänner!

Det var  ju rätt länge sedan jag skrev något på denna blogg. Jag har inte känt någon inspiration sista tiden. Ibland har jag funderat på att lägga ner alltihop. För har man en blogg bör man skriva regelbundet i den så att de som letar sig dit får något att läsa. I och för sig så finns det ju en massa gamla inlägg att fördjupa sig i. Men man bör väl åtminstone komma med ett och annat nytt då och då. Så jag får väl fundera på hur jag skall göra om drabbas av skrivkramp eller fantasiimpotens.

Som ni vet har vi numera en ny regering. Den är nog en överraskning för många av er som gick och röstade. Ni kanske bestämde er för att rösta på en socialdemokratisk regering och fick som ni ville. Men så visade det sig att denna socialdemokratiska regering skulle föra en politik som är helt annorlunda än den man förväntade sig. Den skall nämligen föra den politik som Folkpartiet   och Centerpartiet gick till val på. Det var väl en liten överraskning. Riktigt oväntat kanske en del tycker. En del kanske känner sig lite förvirrade av detta. Men vi får försöka lära oss att hantera det oväntade och kaosartade i världen.

Jag tycker hela samhället kunde ta över detta och hjälpa oss trygghetsnarkomaner ut ur sitt missbruk. En del har redan börjat har jag förstått. Faktiskt riktigt spännande. Sålunda har alla som prenumererat på Hemmets Veckotidning den här veckan istället fått den pornografiska tidskriften FIB.Aktuellt i sina brevlådor. Vilket en del blivit upprörda över. Likaså har de som köpt Champagnen Veuve Clicquot istället fått en stor flaska Pommac. Det är bara etiketten som bytts ut.  Och alla som köpt oxfilé i lösvikt i köttdisken på ICA-maxi har blivit jätteförvånade, när de öppnade sin förpackning. I den låg det nämligen ett paket frusen torsk. Men det kan man ju också göra något gott av, så varför klaga.

Nästa gång det är val kan man ju faktiskt ta i stort sätt vilken valsedel som helst. För vad för politik som skall föras har ju inte så mycket med själva valet att göra. Kanske bildar Centerpartiet regering med Vänsterpartiet och genomför sedan det program som moderaterna gick till val på. Man kan aldrig riktigt veta och det är ju lite spännande. Kanske har vi för länge levt i det förutsägbara och strukturerade. Nu får vi lära oss att leva i en värld som är komplex på gränsen till kaotiskt.

Själv har jag bestämt mig för att börja räkna ner min ålder istället för upp. Sålunda fyller jag nästa gång 63 år och inte 65 som jag tidigare planerat. Det blir fint. För jag vill inte bli så mycket äldre nu.   Men jag vill inte bli ung igen heller. För det är för jobbigt. Så när jag kommer till 55 vänder jag nog uppåt igen. Om ni känner er lite förvirrade av detta inlägg, så tänk på det som Stagnelius skriver, att ”Kaos är granne med gud”. Fast det hittade han nog bara på.

Peter

Hej vänner!

Jag såg på TV-programmet ”Antikrundan” häromdagen. Då pratade de om konstnären Olle Olsson Hagalund. Att han kallades ”Hagalund” berodde på att han bodde i Hagalund i Solna. Där var han född i den kåk han senare bebodde till sin död. Men innan han dog hade några politiker kommit på att Hagalund borde rivas ner och ersättas med med några stora blå kåkar som brukar kallas ”Blåkulla”. Antagligen för att de är så jävla fula att endast fan själv kan uppskatta dem.

Sålunda revs alla gamla kåkar med snickarglädje och spröjsade fönster för att ge plats åt något som ser ut som jättestora kullvälta kylskåp. Jag vet inte vilka som bestämde detta. Sorgligt var det iallafall. Och Olle Olsson blev så ledsen att han lade ifrån sig penseln och slutade måla. Tidigare hade han mest målat kåkar i Hagalund och en och annan naken tjej. Men nu gav han upp och satte sig ner i sin Hagalundskåk och väntade på döden.

Jag undrar vad som hade hänt idag om någon föreslagit att man skulle riva gamla Hagalund. Hade vi också som på 60-talet accepterat detta och sagt att det var en bra idé. Kanske inte. Kanske har vår tro på att de som bestämmer vet bäst minskat. Kanske hände något efter Almstriden i Kungsträdgården 1971. Då blev det till slut uppror mot den jävla planen att riva ner fina kåkar och ersätta dem med Sergels Torg och Hötorgsskrapor. Men för Hagalund var det försent. Både för kåkarna och konstnären. 

Någonting blev fel när de rev Hagalund som aldrig blivit riktigt bra sedan dess. Fan vet hur det skall gå med allting.


Peter

I Ravenna såg
den av miljoner bitar glas
skapade kejsarinnan,
strängt på mig.

Och hon sa: Du är
alltså här för att minnas
mig och min skönhet.

Glöm inte att
jag en gång gick
de gator där du nu går.

Hade vi då träffats,
hade du stannat
och förundrats.

Du hade böjt
ditt ansikte mot
marken för att
visa din vördnad.

Inför mig Theodora
kvinna, kejsarinna och
björntämjarens dotter,
hade du sänkt dina
ögon mot marken.

När du sedan såg upp,
hade jag kanske
unnat dig ett leende.

Ett leende som
du aldrig kunnat
glömma.

Ett leende som
du sedan drömt om
att få se igen.

Din dag hade
blivit längtan.
Din natt hade
blivit längtan.
I nattens drömmar
hade du längtat.

God morgon vänner!

Fast egentligen är det inte en så jättegod morgon. För jag har drabbats av årets giktanfall. Jag brukar ju ungefär en gång om året drabbas av denna åkomma. Det är lika tråkigt varje gång. Den här gången är det vänster stortå som är röd, varm och gör jätteont. Det brukar ju vara stortån till höger som drabbas. Men den här gången är det alltså vänstertån. Och det är ju alltid trevligt med lite omväxling.  Trots min onda tå har jag under morgonen hunnit med att halta runt och göra en del nyttiga saker.

Ni som då och då drabbas av gikt i stortån vet att denna åkomma minsann inte är någon lek. Det gör ont som fan. Samtidigt är det en lite löjlig sjukdom. Man tänker på äldre engelska gentlemen som sitter i sitt bibliotek och ser sura ut med whiskyglas i handen. Förr kallade man ju gikt i tån för portvinstå. Antagligen på grund av den blåröda kulör som den drabbade tån får. Det antyds ofta att gikt hänger ihop med ett mindre hälsosamt leverne och alkoholkonsumtion. Men jag har faktiskt skött mig rätt hyggligt sedan jul och bara druckit öl utan alkohol på vardagarna samt på lördag och söndag. Endast på fredagarna har jag druckit vin så det är faktiskt orättvist att en skötsam person som jag skall drabbas av gikt. Det har väl funnits andra tider i livet då skötsamheten varit mindre än nu. Men att man så här i efterhand skall straffas för detta är alltså orättvist. Fast det kanske inte är bra att dricka öl ens utan alkohol när man har gikt. Man bör nog egentligen avstå från alla livets glädjeämnen och laster för att slippa drabbas av detta. Man bör framleva sitt liv i kontemplation och endast inta källvatten och sallader utan dressing. Då kan man säga: ”Sedan jag avstod från vin, kvinnor och sång slipper jag gikt i stortån och kramp i benen”. 

Fast om man läser i bibeln så står det inga goda råd om hur man bör leva för att slippa få gikt. Tvärtom står det i Höga visan följande kloka ord:

”Jag kommer till min trädgård,
min syster och brud.
Jag plockar min myrra och mina kryddor,
jag smakar mina bikakor och min honung,
jag dricker mitt vin och min mjölk.
Ät, ni älskande, och drick!
Berusa er av kärlek!”

Jag gissar att det är dessa ord som inspirerade den franska poeten Charles Baudelaire (1821 - 1867) att säga dessa ur giktsynpunkt inte så förståndiga synpunkter: ”Man måste alltid vara berusad. Det är allt, det är det, det gäller. För att inte känna tidens förfärliga ok, som krossar och tynger er till  jorden, måste ni berusa er, oavlåtligt. Men med vad? - Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!”

Vi som har ont i stortån får nog satsa på att berusa oss med poesi eller dygd. Sitter man, som jag den här helgen, ensam med en katt och en värkande tåjävel, så känns det bara jobbigt att halta upp till bolaget. Fast det är fredag.

Nu skall jag till att börja med att försöka halta ner till affären och se om det finns Voltaren där. För nu gör det riktig jävla ont minsann.

Trevlig helg

Peter

Hej vänner!

I kväll är jag faktiskt på dåligt humör. Det finns en rad orsaker till detta. Men det tänker jag inte gå in på här. Bara konstatera att jag är ett ovanligt surt surkart i kväll. Undra förresten varför man säger att en människa på dåligt humör har lågt ph-värde. Egentligen är är man väl rent kemiskt ungefär som vanligt vad gäller surhet i kroppen. Om man blandar en syra med en bas bildas ju ett salt. Så om jag nu käkar något basiskt blir jag minsann en salt kille. Men så sur som jag är skulle man ju behöva sätta i sig något jävligt basiskt för att neutralisera. Det skulle väl krävas minst en hel burk bakpulver för detta och det kan inte vara nyttigt att sätta i sig. Fast i morgon funderar jag på att käka lutfisk. Inte för det är så himla gott. Men det är snällt mot magen och inte ett dugg surt.

Politiken är bara konstig, obegriplig och dum förresten. Men det struntar jag i. För jag har viktigare saker att tänka på. Som hur jag skall göra för att bli mindre sur och tråkig till exempel. Kanske genom att skriva en lite uppmuntrande dikt:

Visst är det skit
med det mesta
en tråkig kväll som den här.

Det finns inget roligt att le åt,
så småjävligt
som det är.

Det enda som
som skulle förbättra
ens trista och dumma humör.

Är om man får
gikt eller gallsten,
innan man ramlar
och dör.

Nu kommer säkert någon,
be en tänka positivt
och med hopp.

Men denne någon
är tråkig  och jag
säger nej och stopp.

För världen är
ond och besvärlig
och inte alls något kul.

Själv är jag trött
och förbannad
och känner mig
gammal och ful.

Det är ändå konstigt du säger,
du älskar
mig ändå.

Det går ej att
begripa och
ändå mindre förstå.

Nu skall jag gå och sova 
och i morgon
är jag pigg och på topp.

Då blir jag rolig att
träffa både till
själ och till  kropp.

Peter

Som när du i juli
sitter vid en
sommarsjö.

Två trollsländor
prasslar förbi
sammankopplade.

Småfisk gör
ringar på vattnet,
himlen i eld där
solen går ner
och i sammet
över ditt huvud.

Du har varit här
förut och suttit
just på denna
sten.

Det är mer än
fyrtio år sedan.
Så mycket har
passerat och så
många har döden tagit.

Och här vid denna sjö,
på denna sten sitter
du och lever.
Som du aldrig
gjort annat.

Hej vänner!

Jag såg ett TV-program om Svenne Hedlund som var sångare i popbandet Hep Stars. Det väckte barndomsminnen. Hep Stars var väl poppis när jag var så där elva tolv år. Jag var väl sådär måttligt musikintresserad på den tiden. Men när man såg och hörde inspelningar från uppträdanden blev man liksom påmind om den tiden och tidsandan. Fast för mig var det en jobbig tid på många sätt. Så jag började tycka synd om den lilla kille som var jag. Han hade det inte så kul på den tiden minsann.

Jag började förresten tänka på potatis. Denna trevliga knöl har, om jag förstår rätt, fått lite taskigt rykte sista tiden. Det finns nämligen dieter där man för att bli smal bör undvika kolhydrater. Man skall inte äta potatis och pasta till exempel. Fast det är ju synd och jag undrar om det är så klokt. För vi som tillhör min generation åt ju potatis till nästan alla måltider och som barn och ungdomar var vi inte speciellt överviktiga. Detta trots att vi käkade potatis nästan varje dag. Dessutom finns det ju så mycket gott man kan göra av potatis. Man kan ju variera sitt intag av potatis i det oändliga. Man kan koka, steka, göra gratäng, mos, baka i ugnen, göra klyftpotatis, hasselbackspotatis, jansson, rårakor, raggmunk, kroppkakor, potatissallad osv. Själv tror jag att man skall käka potatis på alla sätt utom som pommes frites med hamburgare och Coca Cola. Eller som chips i jättepåse. För det kan inte vara nyttigt att käka för ofta. Man bör heller inte i hemmet göra brännvin av potatis. För då kan man bli häktad och inlåst. Dessutom kan det smaka finkel och det är riktigt äckligt.

Jag hade gått och lagt mig. Men då jag inte kunde somna gick jag upp och började skriva dessa rader till er. Man kanske skulle skriva sina memoarer. Men jag har ett rätt dåligt minne så det skulle nog bli svårt. Jag minns det som varit riktigt roligt och det som varit riktigt svårt. Ibland dyker mer vardagliga detaljer upp som bloss i mörkret för att sedan slockna igen. En del saker som jag skulle vilja minnas är helt borta konstigt nog. Men en del saker jag vill glömma lyser desto starkare ibland. Dikt på detta:

I januari i år

kom livet

på besök.

Minns du

det första bettet

i äpplet?

Du gick hem

genom nattens regn

och gatlyktorna

gjorde cirklar

i de droppande träden.

Var du lycklig?

Stolt?

Vad tänkte du då

för barnsliga tankar

om kärlek.

Kanske kände du

dig utvald.

Kanske älskad.

Jag minns inte,

mer än att jag gick hem

i regn.

Peter

Hej vänner!

Stormen har dragit förbi och det har snöat. När jag öppnade fönstret sjöng faktiskt en talgoxe lite försiktigt. Han hade väl fått ett litet hormonpåslag av att det var lite ljusare än det varit på några dagar. Det lär lite hoppfullt. Kamrat katten har firat morgonen med att spy lite på hallmattan. Sedan ville han gå ut. Men när jag släppte ut honom så såg han ut som han ångrade sig och när jag började stänga dörren gjorde han också det. Han rusade in och uppför trapporna och ställde sig vid dörren och ville gå in igen. Sedan gick han och satte sig vid fönstret och kollande ut. Det fick tydligen räcka med det idag.

Katten är faktiskt både smartare och dummare än man tror. När vi skulle åka tillbaks till Visby så planerade vi det lite klokt. Så vi stängde alla dörrar till rum där det fanns sängar att krypa under och gömma sig. För annars är det ju standard att katten märker vad som är på gång och gömmer längst under en säng. Så får man krypa under för att få fram honom. Då gör han en rusning till en annan säng han kryper under och så får man göra samma sak där, med samma resultat. Han vet att han kommer bli instoppad i en bur och det vill han inte. Men det är faktiskt inte svårt att få in honom i buren när man fått fatt på honom. Då accepterar han sitt öde och går snällt in. Men innan dess kan det vara lite jobbigt. Men nu hade vi, som sagt, planerat infångandet. Då gick han och satte sig bakom en gardin och satt alldeles stilla. Dock stack en liten bit av bakdelen fram. Det var som en liten unge som gömt sig. Ni vet de där som tänker om jag inte ser dem ser de säkert inte mig. Det såg faktiskt lite kul ut när han satt där blickstilla och trodde att han hittat ett bra ställe. Han verkade faktiskt lite förvånad när jag hämtade honom.

Jag kom att tänka på Sveriges landskap. En del av dem har ju namn som är lätta att begripa var de kommer ifrån. Som Småland, Västerbotten och Dalarna. Småland kommer ju av småländerna. Västerbotten av att det är landet botten i på Bottenviken. Dalarna för att det är massa dalar där. Men varför Närke heter Närke och Medelpad heter Medelpad måste jag ta reda på om det går. Likaså varför Gästrikland heter Gästrikland. Där ligger förresten Gävle. Jag läste en gång en lite kul grej. Det var tydligen en liten kille som varit på skolresa till Gävle och efteråt skrev en kort uppsats om detta. Den började: ”Gävlarna ser ut andra människor och det är inte varmare där än här”. Och det var nog sant.

Nu skiner solen lite mellan molnen och jag skall gå en promenad. Det skulle vara kul att ha en hund att promenera med. Men tyvärr är det två här hemma som inte tycker det är någon bra idé. Den ena är dessutom katt och han säger att han tycker det är en ovanligt dum idé. Fast han är inte speciellt rädd för hundar. På sommaren brukar han gå förbi en uteservering på torget. Om det är en hund där kollar han in att den sitter fast i koppel. Gör den det, går han förbi provocerande långsamt. Bara för att retas. Sedan hoppar han upp och sätter sig på en stol, medan hundens ägare har all möda att hålla ordning på sin skällande jycke. Det är rätt kul att se.

Trevlig helg

Peter

Hej vänner!

Det fina paret på bilden är lärarinnan Jenny Maria Isaksson och hemmansägaren Karl Erik Nordström. De ser lyckliga ut vilket de ha all anledning att göra. Jenny Maria är 28 år och har sedan sju år arbetat som småskollärarinna på Brändön utanför Luleå. Karl Erik ser minsann lite mallig ut över att han lyckats få Brändöns snyggaste småskollärarinna till fru. Två år senare får de en dotter som de döpte till Ines Maria. Men bara två veckor efter barnets födelse drabbas Jenny Maria av en blodpropp och dör. Sannolikt hade hennes död med komplikationer efter förlossningen att göra. En vän till Jenny Maria skriver ett In memoriam i Norrbottens Tidning där hon beskriver Jenny Maria från barndom till hon blev maka till Karl Erik. Hon skriver att det var kul att leka med Jenny Maria för hon var alltid snäll och påhittig. Men så här skriver hon om att Jenny Maria hade varit bra med den små barn hon undervisade:

”Men din godhet i förening med rik ideell begåvning ville och kunde du på ett givande sätt åt barnen och ungdomens förädling och utveckling. Det goda du sått å dessa fält, bär väl ock en dag sina skördar, lika visst, som den vårvintersol som nu lyser över din bår, en gång skall väcka alla i jorden slumrande frö till blomstring och liv.”

Karl Erik levde vidare och blev minsann ledamot av både häradsnämnd och kommunalfullmäktige. Han gifte om sig efter några år. Men det blev visst inte så bra. För Karl Erik kom nog aldrig riktigt över sin småskolelärarinna. Han dog också relativt ung. Hans egna föräldrar överlevde honom. 

Karl Erik och Jenny Maria är min morfar och mormor. Deras dotter Ines Maria är min mamma. Så nu vet ni vilka som är på bilden. Tack vare dem är jag här på jorden och kan skriva detta till er.

God fortsättning på det nya året

Peter