God morgon vänner!

Fast egentligen är det inte en så jättegod morgon. För jag har drabbats av årets giktanfall. Jag brukar ju ungefär en gång om året drabbas av denna åkomma. Det är lika tråkigt varje gång. Den här gången är det vänster stortå som är röd, varm och gör jätteont. Det brukar ju vara stortån till höger som drabbas. Men den här gången är det alltså vänstertån. Och det är ju alltid trevligt med lite omväxling.  Trots min onda tå har jag under morgonen hunnit med att halta runt och göra en del nyttiga saker.

Ni som då och då drabbas av gikt i stortån vet att denna åkomma minsann inte är någon lek. Det gör ont som fan. Samtidigt är det en lite löjlig sjukdom. Man tänker på äldre engelska gentlemen som sitter i sitt bibliotek och ser sura ut med whiskyglas i handen. Förr kallade man ju gikt i tån för portvinstå. Antagligen på grund av den blåröda kulör som den drabbade tån får. Det antyds ofta att gikt hänger ihop med ett mindre hälsosamt leverne och alkoholkonsumtion. Men jag har faktiskt skött mig rätt hyggligt sedan jul och bara druckit öl utan alkohol på vardagarna samt på lördag och söndag. Endast på fredagarna har jag druckit vin så det är faktiskt orättvist att en skötsam person som jag skall drabbas av gikt. Det har väl funnits andra tider i livet då skötsamheten varit mindre än nu. Men att man så här i efterhand skall straffas för detta är alltså orättvist. Fast det kanske inte är bra att dricka öl ens utan alkohol när man har gikt. Man bör nog egentligen avstå från alla livets glädjeämnen och laster för att slippa drabbas av detta. Man bör framleva sitt liv i kontemplation och endast inta källvatten och sallader utan dressing. Då kan man säga: ”Sedan jag avstod från vin, kvinnor och sång slipper jag gikt i stortån och kramp i benen”. 

Fast om man läser i bibeln så står det inga goda råd om hur man bör leva för att slippa få gikt. Tvärtom står det i Höga visan följande kloka ord:

”Jag kommer till min trädgård,
min syster och brud.
Jag plockar min myrra och mina kryddor,
jag smakar mina bikakor och min honung,
jag dricker mitt vin och min mjölk.
Ät, ni älskande, och drick!
Berusa er av kärlek!”

Jag gissar att det är dessa ord som inspirerade den franska poeten Charles Baudelaire (1821 - 1867) att säga dessa ur giktsynpunkt inte så förståndiga synpunkter: ”Man måste alltid vara berusad. Det är allt, det är det, det gäller. För att inte känna tidens förfärliga ok, som krossar och tynger er till  jorden, måste ni berusa er, oavlåtligt. Men med vad? - Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!”

Vi som har ont i stortån får nog satsa på att berusa oss med poesi eller dygd. Sitter man, som jag den här helgen, ensam med en katt och en värkande tåjävel, så känns det bara jobbigt att halta upp till bolaget. Fast det är fredag.

Nu skall jag till att börja med att försöka halta ner till affären och se om det finns Voltaren där. För nu gör det riktig jävla ont minsann.

Trevlig helg

Peter