I Ravenna såg
den av miljoner bitar glas
skapade kejsarinnan,
strängt på mig.

Och hon sa: Du är
alltså här för att minnas
mig och min skönhet.

Glöm inte att
jag en gång gick
de gator där du nu går.

Hade vi då träffats,
hade du stannat
och förundrats.

Du hade böjt
ditt ansikte mot
marken för att
visa din vördnad.

Inför mig Theodora
kvinna, kejsarinna och
björntämjarens dotter,
hade du sänkt dina
ögon mot marken.

När du sedan såg upp,
hade jag kanske
unnat dig ett leende.

Ett leende som
du aldrig kunnat
glömma.

Ett leende som
du sedan drömt om
att få se igen.

Din dag hade
blivit längtan.
Din natt hade
blivit längtan.
I nattens drömmar
hade du längtat.