Hej vänner!

Som ni kanske märkt har jag inte skrivit på rätt många dagar. Det beror på att jag haft svårt att komma på något att skriva om. För jag hade ju bestämt mig för att sluta skriva om de vidriga äckel som nu styr i Ryssland och USA. Men samtidigt är det hopplöst. För de hittar på så mycket jävelskap att mina tankar fastnar i deras göranden och låtanden. Som jag skrivit förut är den ryska jävla tyrannen, bara en av dessa psykopater, som som alltid styrt i detta land. En ny variant av Ivan den förskräcklige eller Stalin. Onda grymma lögnaktiga psykopater utan tillstymmelse till medkänsla och medmänsklighet. Så det är som det brukar vara i det landet. Men att miljoner människor kan rösta på en dum äcklig tokfrans och putinkramare som Trump, gör på något sätt att jag känner hopplöshet och tappar tron på mänskligheten.

Det senaste jag läste i tidningen är att han tydligen sagt att ”Ukraina aldrig borde startat kriget” och kallat president Volodymyr Zelenskyj för ”diktator”. Vilket är lika sjuka, som konstiga uttalanden. Han har visst också försökt få Ukraina att skriva på ett avtal, där de skänker bort hälften av sina naturtillgångar, som någon sorts betalning för det stöd den tidigare administrationen gett. Då i syfte att stötta Ukraina, i kampen för självständighet och frihet. Det är ju som att komma efter några år och kräva betalning för de julklappar, man gett de senaste åren. Han och hans ryska kompis kommer väl nu sitta och förhandla hur man lämpligen delar upp Ukraina mellan sig, för att göra största möjliga vinst. Sedan får väl USA ta Grönland och Ryssland får Gotland, gissar jag. Fan ta alltihop.

I Kanada har folk slutat köpa varor från USA och börjat bua när man på hockey-matcher spela USA:s nationalsång. Vilket jag tycker är en utmärkt markering, mot den jävla presidenten och hans anhängare. För det går tydligen dåligt att sälja whisky från Kentucky och andra varor från USA i Kanada, nu för tiden. Så kan det gå om man hotar att förvandla ett grannland till en delstat och hota med höga strafftullar. Själv dricker jag ju inte whisky eller amerikanskt vin. Deras öl smakar ju mest vatten, så det är också lätt att avstå från. Men om jag skulle bli bjuden på sådan smörja, skulle jag ta mig fan hälla ut det direkt.

Här hemma fortsätter mördandet utpressandet, skjutandet och bombandet. Vilket inte direkt muntrar upp en. Några tusen helt samvetslösa individer förstör för oss alla. En organiserad brottslighet som nu börjar tränga in överallt och skrämma till uppgivenhet och tystnad. Jag minns att jag skrev om detta för flera år sedan och varnade för en sådan utveckling. Då tyckte nog en del som tyckte jag överdrev och var alarmistisk. Men det känns som jag fått rätt. Nu är de ju mycket få som läser min blogg och bryr sig om vad jag säger. Så jag får väl säga: ”Vad var det jag sa”, mest för mig själv.

Ute skiner solen och det kommer bli en fin dag. Jag skall snart gå ner med taxen Stefan och hälsa på hans kompisar på Paviljongplan. För där är det hundmöte varje morgon 8:30 till 9:00. Något som både Stefan och jag tycker är kul. Inte för han gör så mycket när han är där. Han går mest runt och kollar lite samt nosar hunddamerna där i rumpan. Men han längtar dit varje morgon och tycker tydligen att det är jättekul att vara där. Så nu går jag ut och skriver vidare när jag är tillbaka.

*

Nu är jag hemma efter morgonpromenaden. Som blev längre, än jag från början tänkt mig. För det var så skönt i solen, att jag inte ville gå in. Jag satt på en bänk utanför muren med Steffe och det var riktigt varmt och skönt. För Visby innerstad omges av en mur. Tyvärr kan denna mur inte stänga ut världens ondska, vilket är synd. För den kommer in genom muren och in i min skalle och gör det svårt att vara riktigt glad.

Min fot har blivit bättre, efter att ha jävlats sedan före jul. Vilket är typiskt, nu när jag äntligen skall få komma till en specialist och visa upp den jävla fulingen. Men den är inte helt bra och kommer säkert jävlas på nytt. Så jag får väl gå och berätta hur dum den kan vara för doktorn. För riktigt bra, är den trots allt inte. Inte så bra att jag vågar ge mig ut och fjällvandra precis.

Idag har jag lagat kokt torsk med äggsås. Blev faktiskt väldigt gott. Jag är en mästare på kokt torsk med äggsås. Det är inte så mycket annat jag är så jättebra på. Så det är kul att vara riktigt bra på något. Även om det bara är just på denna rätt jag är en stjärna. Något man kanske skulle skriva på sin gravsten. ”Här vilar en som var för jäklig på att laga torsk med äggsås”, kunde det stå.

Dikt på det:

Ibland
känns allting hopplöst
och ingenting känns
kul.

Man inser man
är gammal, trött
och ganska ful.

Och ondskan
slår in mot platsen
där man står.

Och det gör
ont i foten
när man knallar
och man går.

Men ändå kommer
våren med sippor och
i himlen lärkors sång.

Man får försöka
hitta glädjen,
fast skjortan känns
rätt trång.

 

Peter