Hej vänner!

Jag fick ett gott råd häromdagen när jag träffade en kille jag jobbat med en gång, för flera år sedan. Vi pratade om hur eländig världen känns, med mörker och galenskap överallt. Jag berättade att jag hade en blogg, som är ett jävla mörker också den. Ett trist ältande av vad ondskan i form av tokiga narcissistiska psykopater hittar på. Den ena värre än den andre. Det råd jag fick vara att trots detta mörker försöka hitta någon glädje och skriva om det. Så det var planen. Men så kom skolskjutningen i Örebro emellan och gjorde att den planen helt föll samman. Det är en så meningslös och förfärlig händelse att det inte går att skriva om något annat just nu.

En helt igenom tragisk historia där helt oskyldiga människor föll offer för en stackars högfungerande autistisk killes konstiga idéer, när han helt tappade kontakt med verkligheten. Kanske hade han rasistiska motiv för sin galenskap. Men säkert hade han också i sin förvirring kunnat döda av andra skäl. Jag läste i tidningarna om hans tragiska historia. Hur han gick runt i skolan mobbad, med luvan nerdragen, för att slippa möta andras blickar. Hur han inte fick några godkända betyg och började på individuella programmet på gymnasiet och misslyckades där också. Hur han nu vid 35 års ålder bodde ensam och alltmer isolerad i en lägenhet. Så ensam så att inte ens de närmaste grannarna kände igen honom. Hur han sedan barndomen varit insnöad på vapen och av någon konstig anledning hade fått licens på ett antal sådana. Frågar man inte om den som söker vapenlicens, har någon diagnos som gör att man inte borde få en sådan? Jag är rädd att missförstås. Säkert är 99 % av personer med diagnosen högfungerande autism snälla människor, som på inte sätt utgör en risk för andra. Men även de kan, när påfrestningarna och kraven blir för stora, tappa kontakten med verkligheten. Det brukar dock mer skada dem själva än andra.

Det finns andra som också borde fundera om sin skuld till denna katastrof. De som en gång mobbade och trakasserade honom. De som skriver hatiska och rasistiska saker i olika sociala forum och inte inser vad det kan leda till i förvirrade hjärnor. De som gav honom licens på vapen. Om han fick det stöd han behövde för att slippa gå under i sin ensamhet, vet jag inte. Jag undrar vad som utlöste galenskapen, men misstänker att det var något som gjorde det. Något som gjorde att han ville döda och dö själv. Det fanns ju en del varningstecken. Den monomana upptagenheten av vapen sedan tidigt. Anamnesen i övrigt och att han isolerade sig alltmer och inte ens ville besöka sina anhöriga. Vilka han i övrigt hade kontakt med vet jag inte. Socialtjänsten gissar jag. För någon måste betalat hans hyra och uppehälle, om han inte jobbade. Tragiskt är det alltihop. Helt igenom tragiskt och sorgligt.

Så gick det alltså med planen att försöka hålla det onda och ledsamma på lite avstånd och försöka hitta tillbaks till hopp och glädje. Men det måste gå på något sätt. Fan vet hur. Men nu skall jag iallafall gå en prommis med taxen Stefan. Han skall få leta frikadeller som jag gjort åt honom. Det är bara små bollar av kokt blandfärs, utan salt eller annat. Han tycker att de är jättegoda och kul att leta efter. Så livet går vidare trots allt. Även om det för närvarande känns rätt tufft att vara människa. Att vara tax verkar dock fyllt av glädjeämnen. Man kan rulla sig i något som luktar illa, leta efter godis eller bära runt på en fin pinne. Har man tur träffar man en tjejhund man känner, som man kan lukta i baken på.

Peter