Hej vänner!

Det är idag när jag skriver detta första advent. Som ni säkert redan vet beror det på att adventus på latin betyder ankomst. Adventus Domini betyder Herrens ankomst. Vi skall alltså minnas att Jesusbarnet är på väg och att hans mor Maria är höggravid. Hon har ju blivit befruktad av den helige ande och är enligt vissa jungfru, trots att hon är i detta tillstånd. Vilket jag tycker är en ovanligt dum idé. Men att hennes partner Josef gick på detta, är ännu dummare. Undra var hans kompisar sa, när han berättade att Maria var på smällen och att han inte kunde vara pappan. När han förklarade att det var en helig ande, som var fadern. De måste ha skakat på huvudet och sagt till varandra ”den är inte lite dum den”. Men jag tror att det bara är ett påhitt och att snickaren Josef visst var barnets pappa. Hoppas det. För annars vore det synd om Josef. Bedragen och lite dum i huvudet.

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.” Så skriver Lukas och vilket jag tycker är fint. Dessutom börjar han sin mening med ”Och” vilket jag också gör ibland. Men en del säger att det är fel. Men då kan jag säga att varken jag eller Lukas bryr oss om sådant. Jag kollade och den där Kvirinus hette egentligen Publius Sulpicius Quirinius, vilket är ett trevligt romersk namn. Men det är en del saker som inte riktigt verkar stämma. För skattskrivningen genomfördes 6-7 år efter Jesus födelse och den elake Herodes dog fyra år före Jesus födelse. Nu är det väl inte så viktigt exakt när Jesus föddes. En bisak i sammanhanget.

Själv föddes jag den 14 augusti 1954 på Sundsvalls lasarett. Vilket nu börjar bli rätt länge sedan. När jag ser detta årtal känner jag mig gammal. En del brukar uppmuntrande säga att man är så gammal som man känner sig. Vilket inte stämmer alls i mitt fall. För jag känner mig precis så gammal som jag är. Vilket ibland känns lite jobbigt. Oftast bryr jag mig inte alls. Men ibland slår det mig som en istapp i huvudet och gör mig lite rädd. För det finns saker man vill hinna med och avsluta. Vad man inte vill tänka är ”så det här var livet”. För det är ju inte sant. Har man tur så är det ju ett varv kvar, före upploppet. Men det har pinglat en del för att påminna om att man är inne på slutvarvet..

Nio år innan jag föddes sköt sig en obehaglig gubbe med missprydande hårväxt under näsan sig själv i huvudet i Berlin. Innan dess hade han lurat i en massa människor att all världens olyckor och problem berodde på människor, som var judar. Det är ju så utomordentligt korkat att man inte kan begripa hur någon kunde gå på det. Men det gjorde massa tyska människor och medverkade till massmord. Så dumhet är inte ofarligt, utan tvärtom livsfarlig. Det skrämmer mig hur lätt det verkar vara att få folk att vilja tro på de mest dumma och onda idéer. Som vill att verkligheten skall vara som de vill att den skall vara och att det finns enkla lösningar på svåra problem. Som att skapa ett tusenårigt lyckorike om bara judarna försvinner. Eller ett rysk imperium om bara ukrainarna försvinner och slutar göra motstånd. Eller om bara demokratin avskaffas och folk som stormar kongressen och slår ihjäl de som inte är med på detta, får göra det i lugn och ro, så kommer folkets vilja råda och alla bli lyckliga.

Men vägen till Auschwitz började ju någonstans och med först små steg och sedan allt större mot katastrofen. I Ryssland har man nu för länge sedan slutat med små steg och tar jättekliv. Men i Sverige tas det små steg, än så länge. Det finns redan nu de som vill avskaffa det fria ordet och göra etermedia till ett språkrör för makten. Som menar att de som inte säger det de vill höra, ljuger och undanhåller sanningen. I USA så kallade den förre presidenten journalister för ”folkets fiende”, när de beskrev verkligheten på ett sätt som han inte gillade. Här i Sverige hotas och förföljs både journalister och politiker av folk, som inte gillar de de säger eller skriver. Folk som gör så, borde låsas in under några år samt fråntas rätten att äga dator och mobiltelefon. Men alla de som skriver eller ”gillar” på internet tycker jag bör fundera på, vilka de uppmuntrar med det de skriver.

Folk har olika uppfattningar och åsikter och det måste man lära sig stå ut med och respektera. Men det finns gränser även för detta. För folk som säger att de hatar andra människor på grund av deras sätt att vara eller deras åsikter, kan man inte respektera. För de tar ju de första stegen mot barbariet och stoppar man dem inte där, så tar de ett steg till. På internet har de ju numera tyvärr, möjlighet att rulla sig i all möjlig dumhet och tokighet, med sina likasinnade.

Jag brukar ju på den här bloggen ibland skriva citat av den engelske filosofen Bertrand Russel. För jag tycker han sagt så mycket klokt. Han sa så insiktsfullt:

"The first step in a fascist movement is the combination under an energetic leader of a number of men who possess more than the average share of leisure, brutality, and stupidity. The next step is to fascinate fools and muzzle (munkorg) the intelligent, by emotional excitement on the one hand and terrorism on the other."

Vilket är klokt sagt och i denna tid jävligt skrämmande. Själv skulle jag säga att det gäller alla totalitära idéer.

Peter

 

 

Hej vänner!

Kort novell igen.

Egentligen kunde det vara en rätt bra dag. Men det var det inte. Utan en dag av sorg. Han satt på en bänk på Nytorget och drack en starköl i smyg. ”Nu sitter jag på en bänk och dricker öl”, tänkte han. "Om någon ser mig nu kommer de tänka, att jag är rejält på dekis. Vilket jag kanske är"

Det var i slutet på mars och han satt ensam på en bänk och drack sig full. Han öppnade en öl till och en tittade ner i marken, rädd att möta någons föraktfulla blickar. Det började bli kväll och i väster var himlen i eld. Han borde gå hem. Men var rädd för att där möta ensamheten och satt kvar.

Då stannade någon framför honom. Han såg att det var en dam på skorna. När han tittade upp kände han genast igen vem det var. För det var henne han för någon timme sedan inhandlat en påse öl av på systemet.

- Hej, så här sitter du, sa hon.
- Ja, här sitter jag.
- Jag såg att du grät när du betalade.
- Ja, idag har jag varit och avlivat min hund. Så jag är jävligt under isen.
- Inte så konstigt. Klar att du mår jävligt dåligt. Var den sjuk.
- Ja och gammal. Sjutton år.
- Vi börjar också bli gamla. Känner du igen mig?
- Jo, du jobbar på bolaget och har rätt ofta sålt öl till mig.
- Men du minns inte att vi en gång gick i samma klass på Södra Latin.
- När du säger det tycker jag att jag minns det lite svagt.
- Du satt oftast bredvid Nisse Oskarsson, som jag tyckte var en jävla typ. Var ni kompisar.
- Ja, men det slutade vi med. Han och min dåvarande flickvän blev ihop. Vilket var jävligt smärtsamt.
- Sånt gör ont. Jag vet, för jag har också blivit bedragen. Tar tid innan den smärtan släpper.
- Här sitter jag och ser ut som jag är helt jävla alkoholiserad. Vilket jag funderar på att bli. Kommer förbi dig i morgon bitti och köper en flaska Rosita, så det blir klart med det.
- Jaha, eller så går du hem och gråter över din hund. För jag ser att du behöver gråta.
- Jag vågar inte gå hem. För hela lägenheten kommer att dåna av ensamhet.
- Nu är vi 67 år och gamla klasskompisar och tydligen bor vi ensamma bägge två. Vi bär också med oss smärtan av att blivit svikna, även om det var länge sedan. Låt oss gå hem till mig och på vägen inhandla två pizzor. Öl har du ju i påsen, så det räcker till i kväll.
- Du är inte lite tokig du, som tar hem en kille som sitter på en parkbänk och dricker öl.
- Jag var lite kär i dig när vi gick i samma plugg och det kanske jag kan bli igen. Vad fan har vi att förlora? Dessutom behöver du tröst i din sorg. Men om du hellre vill sitta här och frysa, så får du väl göra det. Eller så går vi hem till mig och äter pizza och du kan storböla i ett glas rött. Sedan kan vi se på TV tillsammans. Fast du får inte sova över, utan gå hem, senast klockan nio. Någon jävla ordning skall det vara, även en sorgens dag som denna. Full av tomhet och mörker.
- Ja det var ju min bästa kompis som försvann.
- Sånt tar tid att komma över. Men vi har ju tid kvar, trots allt. Den får vi försöka göra något av.
- Får jag krama dig?
- Okej, men sedan går vi.

Peter

 

Någon gång
när du som minst
är beredd,
stannar livet till.

Du anar varför
just du, blev
den här mannen.

Som när man
i dubbla speglar,
ser sitt ansikte
försvinna i fjärran.

Minnen av minnen
dyker upp ur
djupet.

Man ropar ner
i avgrunden,
det här är jag.

Till er som ville
ha en annan
kan jag bara säga,
det här är jag.

Vad förde mig hit?
En mors maktlösa
tårar eller skammen
över att inte duga.

Kanske ärvde jag
en mörk väg av is.

Gåtor, gåtor
i novembernatten.
Det här är jag.

Peter

 

Hej vänner!

Det är torsdag i en av dessa de yttersta av dagar. Jag sitter här och funderar. Det spelas fotboll på TV nästan hela dagarna. Men jag är inte så intresserad av detta. Dessutom spelas man i ett otäckt land som med hjälp av mutor fick detta världsmästerskap. Ett land där man varken får dricka öl på matcherna eller vara homosexuell, fast det är VM. För det är tydligen något som gud i det landet har något emot. Däremot tycker han att det är helt okej att behandla gästarbetare jävligt illa och kvinnor minst lika illa. Sverige slapp skicka dit något fotbollslag. Vilket var bra. För vad fan skall man där och göra. Egentligen borde man i ren solidaritet, åka dit och dricka sju starköl och klä sig i klänning i regnbågsfärger, bara för att jävlas med alltihop. Men då blir man väl satt i cell och blir sönderslagen. Fast jag säkert är jättesöt i klänning, när jag är full.  

En sak som jag inte förstår är homofobi och folk som blir så upprörda över att det finns människor som tänder på folk av samma kön. Är de rädda att det skall smitta på något sätt. Att man om man suttit och pratat med Marc Levengood och morgonen därpå skall vakna upp och titta på sin fru och tänka ”om hon ändå var en kille”. Det skulle vara tråkigt och besvärligt. Nu är jag rätt säker på att sexuell läggning är något vi föds med. Men en del har tur och är bi-sexuella, vilket gör att chanserna att träffa någon en kväll, om man vill det, ökar med inte mindre än 100 %. Själv är jag jävligt tråkig och ensidig vad gäller det sexuella. Det är tjejer för hela slanten. Men att det finns killar som föredrar killar är ju bara bra. Gör mig inte ett dugg. Inget jag behöver lägga mig i eller ha synpunkter på. Tvärtom blir man ju lite glad när man ser två människor som älskar varandra. Men det blir man inte i arabiska öknen, där Ture Sventons kompis herr Omar bor. Där är man nämligen skittråkig och gläds varken över kärlek eller öl. Dessutom kan man få sand i ögonen.

Jag har svårt att vara glad. För det jävla kriget bara fortsätter och fortsätter.  I kväll är det lite kallt i lägenheten. Men när jag tänkte denna tanke, så kände jag mig dum. För i Ukraina är det många som varken har elektricitet eller vatten och säkert som fryser i kväll. Även små barn. Jag blev väldigt ledsen när jag tänkte på detta och tappade liksom lusten att skriva. För allt känns så sorgligt och meningslöst. Tyvärr är det väl svårt att få tag på den kriminella fan, som nu begår detta brott mot mänskligheten. Man får hoppas att han en dag förs till Nürnberg och där döms för sina brott liksom hans föregångare och krigsbrottslingar gjorde. Det är väl högst osannolikt att det blir så. Jag är ju inte troende. Men om den fan förs till domstol och där får sitt rättmätiga straff, så skall jag minsann tacka gud. Tills vidare måste jag säga att jag är ytterst besviken på den allsmäktige, som låter sådana figurer gå lösa.

Problemet med hur en allsmäktig och god gud, kan ge fan i att göra något åt ondskan heter ju ”theodicé-problemet och det finns en väldig massa funderingar kring detta. Men alla verkar mer eller mindre konstiga. Den enda vettiga förklaringarna, som jag kan se är att han inte finns eller att han finns och ger fan i att göra något åt eländet. I det senare fallet är han ju inte ett dugg god, utan grym och elak. Då är det ju faktisk bättre att inte finnas. Själv går jag ju runt och finns efter bästa förmåga, i min maktlöshet.

Det är november och ett stort mörker har kommit över detta land. Vilket inte är oväntat, då det händer varje år. Men i år är det lite extra mörkt. För den samiske och svenska ishockeyspelaren Börje Salming har idag dött i den hemska sjukdom, han drabbats av. Jag har läst att han var jävligt förbannad på sverigedemokraten Björn Söder, för han en gång sa att samer inte var svenskar. För själv var han ju just både same och svensk. Vilket han visade gick alldeles utmärkt. Men om den där skåningen Söder är svensk, vet i fan.

Peter

 

Hej vänner!

Igår så stod jag på Fjällgatan och såg ut över Stockholm. Då kom jag att tänka på hur Röda Rummet börjar. Falk står visserligen uppe vid Mosebacke och kollar in utsikten. Men den är ju ungefär den samma som den jag såg. Inte riktigt, men ungefär. Jag tror att den ”lilla trädgården” finns kvar men jag är inte säker. Ni kommer väl ihåg början på denna bok:

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.”

Visst är det en bra början på en bok. Utan tvekan skrivet av en stor författare. Som i övrigt verkar ha varit en omöjlig jävel, att ha att göra med. Idag hade han väl fått ett antal diagnoser. Men han förefaller varit en mycket känslig människa, som under stor del av sitt liv verkar ha levat på gränsen till tokighet. Med en ständig känsla att inte räcka till som man och människa, hur framgångsrik han än blev som författare av böcker och pjäser. Han lyckades ju göra ett antal kvinnor olyckliga, genom att vara omöjlig att leva med. Men han var en jäkel på att skriva och som ni ser ovan kunde han minsann använda semikolon. Vilket jag inte kan. Vet inte riktigt när man skall använda ett sådant skiljetecken, istället för punkt. Men jag få väl kolla hur August gör. Han blev visst jätteförbannad om någon kallade honom August med A i början. För han menade att det korrekta var uttalet ”Ågust”. Så det gällde att säga rätt för, som sagt, var han var en långsint och omöjlig jävel. Som kunde älta oförrätter i åratal. På vägen tillbaks från Söder gick jag förresten på Drottninggatan. Där finns ju citat skrivna i metallbokstäver inlagda i asfalten. Bland annat ”Det är synd om människorna”, vilket man får hålla med om. Det är ju Indras dotter i ett Drömspel som tjatar om det. Men det var också synd Strindberg, som var rätt krisig när han skrev detta; då hans sista dam Harriet Bosse, drog ifrån honom som en avlöning. Så visst var det synd om människorna. Inte minst Ågust.

Det finns ett antal presidenter och före detta presidenter, som det inte är ett dugg synd om. Som för min del gärna skulle halka på ett bananskal och slå ihjäl sig. Ett bananskal som skulle göra mänskligheten en så stor tjänst, att det borde bevaras i ett mausoleum, i en ask av guld. Men ett stort ”TACK” av diamanter på locket.

När jag var ung och det ännu var en viss ordning i landet så visade man Röda Rummet på TV och lite tidigare Hemsöborna. Så nästan alla från tio till hundra satt och tittade på dessa serier på TV. Nu hade väl de flesta bara bytt kanal till en, där bönder söker partner eller där andra visar upp sig barfota över hela kroppen och söker partner på så sätt. Vilket säger allt om konstigt allt blivit. Sådant får mig att känna mig gammal.

Jag läste att 33 000 barn förra året medicinerades med antidepressiva läkemedel. Det är tre gånger så många som för femton år sedan. Vad är det för fel på ett samhälle där så många barn är så olyckliga att de behöver medicineras med den typen av läkemedel? Något är uppenbarligen helt åt helvete. Är ungar lika olyckliga i Norge och Finland? Om inte, vad beror det på? Något borde göras. Men fan vet vad. Jag är ju pensionär och ändå känner jag, att jag borde göra något. Men just nu har jag mycket annat att tänka på. Men som Hamlet säger: ”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Hur fan jag skall lyckas med det vridandet har jag ingen aning om. Men helt klart är tiden ur led!

Jag vaccinerade mig mot influensa igår. För om några veckor skall jag opereras och då vill jag absolut inte drabbas av något sådant, om det går att undvika. Jag sköter mig överhuvudtaget exemplariskt, för att vara i så god form som möjligt inför detta. Så om någon nu ringer och vill locka ut mig på dåligheter, så säger jag nej. Vi får ta det om några månader. Alkohol och sena kvällar är inget för mig just nu. Långpromenader och Ramlösa, är det som gäller. Inte som Ågust, åka till Paris dricka absint och göra guld. Det får bli nästa höst. För bristen på guld börjar nog då, bli besvärande. Finns absint förresten kvar att köpa i butiken?

Peter

 

Hej vänner!

Nu var det länge sedan jag skrev något på denna blogg. Vilket man bör göra om man har en blogg. Jag har haft några jobbiga dagar. För förra måndagen ringde man och sa att jag kunde få genomgå en operation jag väntat på, samma veckas onsdag. Vilket var ett kort varsel. Dessutom var jag hundvakt så jag jag var tvungen att be M komma och ta över den sysslan. Men det ordnade sig. Så på tisdagen fick jag komma till sjukhuset för undersökningar och förberedelser. Jag har ju haft lite ont i huvudet rätt ofta de senaste året. Så jag hade dagen innan tagit en Treo. När jag berättade detta så fick jag reda på att Treo är blodförtunnande och en medicin som man absolut inte får ta veckorna innan en sådan operation, som jag skall genomgå. Vilket jag inte visste. Men de mycket professionella läkarna visste detta och därför ställdes operationen in. Vilket jag tyckte var rätt jobbigt. Men samtidigt är jag glad att det är så skickliga läkare, som uppmärksammar sådant som kan innebära en ökad risk för komplikationer. Men det var ändå jävligt jobbigt, att det blev på det sättet. Nu har jag fått en ny tid ganska snart, vilket känns bra. Så nu vet ni hur det är med mig.

Världen fortsätter att vara otäck och fylld av ondska, krig, lögner och elakhet. För närvarande jävligt välfylld vad gäller just dessa ingredienser i soppan. Men det har den väl egentligen alltid varit. Det har ju alltid varit krig någonstans, så länge som det finns något nedskrivet om vad människor hittar på. Men som det så klokt står i bibeln:

”Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.”

Men det är fördelning som jag finner så felaktig för närvarande. Det är för mycket dräpa, bryta ner, riva sönder, gråta, hata och krig. Detta i förhållande till bygga upp, älska och fred. Det är också på tok för mycket klaga i förhållande till dansa. Vad gäller kasta stenar eller samla ihop dem, tycker jag det är rätt lagom. Det är nog egentligen för mycket tala i förhållande till tiga också. Vilket även jag bidrar till just nu. Egentligen borde jag väl hålla käften och lägga ner denna blogg. Så fylld av tråkighet och surhet som den innehållit de senaste året. Har ett ph-värde på samma nivå som svavelsyra gissar jag.

Det jävla kriget har gjort mig jävligt nedstämd. Det ligger där i bakgrunden och förstör alla möjligheter att vara riktigt glad, så länge det håller på. Iallafall för mig. Det är som en jävla mardröm som man bara vill vakna ur. Men om man nyper sig i armen märker man att man redan är vaken och inte drömmer. Vilket är synd. För annars kunde man kliva upp och tänka ”det var bara en dröm. Den där jävla Putin och hans skräckkabinett till vänner, finns inte på riktigt.”

Läste ni om djurplågeriet på Kronfågels kycklingfarmer. Så jag vet inte om jag skall äta kyckling längre. Fläsk har jag länge haft svårt för. Det började för rätt många år sedan. Då var det ett reportage om sådana där fabriker där man föder om grisar som gjorde att jag sedan dess oftast undviker att äta fläsk. Det händer, men jag får alltid dåligt samvete efteråt. Jag tror att lamm har det rätt bra, för det mesta. Vilket är bra, för det är mitt favoritkött. Vilt äter jag också, utan dåligt samvete. Ibland har jag tänkt på att bli vegetarian. Men min mage mår inte bra av för mycket rotfrukter och bönor. Så jag är en typisk karnivor precis som vargar och rävar, som nog inte mår så bra av bönor och rotfrukter de heller. När jag var ung var det rätt poppis med linsgrytor. Det var rätt gott men efteråt såg magen ut som en spinnaker i stark medvind och det tog någon dag att hämta sig. När jag var barn var det kött, sås och potatis och olika variationer på detta det vanligaste på menyn. Iallafall hemma hos mig. Numera äter jag oftast sallad till varje måltid. Vilket när jag var barn, mera var en prydnad att pilla undan. Jag har läst att in på 60-talet kunde man bara köpa olivolja på apoteket. Vet inte om det stämmer. Men jag har inget minne av att det fanns olivolja eller någon annan olja i mitt hem. Min pappa var dock en duktig matlagare och en jäkel på svensk husmanskost. Han var också mycket bestämd och visste vad som gick att äta och inte. Pizza gick inte att äta. Inte heller någon form av inälvsmat. Får och lamm smakade kofta och gick alltså inte att äta. Men annars gick det mesta att äta. Kyckling var egentligen gott. Men den moderna varianten broiler, gick knappast att äta. Han pratade om ”vårkyckling” som tydligen var något annat, än de kycklingar som nu snabbuppföds på fabriker. Kycklingar som säkert hade det okej, tills någon högg huvudet av dem.

I bibeln står alltså att fred har sin tid. Synd att det inte verkar vara just den tid i vilken jag lever. För det måste vara en utmärkt tid. När den kommer lovar jag att dansa utav helvete och älska allt vad jag orkar. Jag tänker inte heller avhålla mig från famntag. Då skall jag sjunga med i den gamla Beatles-låten ”All you need is love” till jag blir hes, så det så.

Peter

 

 

 Hej vänner!

Idag gick jag ner till de "Badande vännernas" botaniska trädgård här i Visby! Där var det höst. Men rosorna kämpade på ett tag till och några snödroppar hade fått för sig att det var vår.

 

 

 

Hej vänner!

Jag såg att man i affärerna börjat plocka fram julgrejer redan. Vilket känns lite tidigt. Men med tanke på hur tiden numera rusar fram är det kanske lika bra att förbereda sig. På Bolaget har man redan glöggen framme om man blir sugen på denna söta dryck. Vilket jag sällan blir. Julöl brukar jag dock bli sugen på. Så det skall jag köpa några olika sorter. Tyvärr finns inte det isländska julölet Julàbjór längre att köpa på bolaget. Förra året gick det inte ens att beställa. Vilket är tråkigt, för det var ett gott öl. Men på etiketten var en ovanligt ful käring. Men det är trots allt bättre med en flaska gott öl med en ful käring på, än tvärtom. Men ett gott öl med en snygg tjej på vore väl optimalt.

Igår flög en blåmes in i mitt sovrum. Det har hänt en gång förut. Den satte sig högst upp på en dörr och kollade in mig. Jag tänkte nu blir det väl ett jävla fladder. Men den satt lugnt där medan jag öppnade fönstren på vid gavel. Då flög den ut och satte sig i ett träd mittemot. Hoppas den inte blev rädd utan kommer tillbaka och håller mig sällskap. För jag har känt mig rätt ensam sista tiden. Samtidigt har jag inte varit speciellt sugen på sällskap. Det kanske låter konstigt. Men socialt umgänge innebär ju ofta att man måste vara närvarande och trevlig. Inte ha tankarna på annat håll och inte riktigt närvarande. Detta utan att anstränga sig. Där är jag inte just nu.

Det finns så mycket att oroa sig för och jag lyckas för närvarande finna allt som har denna möjlighet. Det är jobbigt. Jag är sålunda en orolig själ. Kanske för att jag har så mycket tid att oroa mig med. Kanske beroende på något annat. Men som Job så riktigt påpekar i sin bok i bibeln:



 ”Människan, av kvinna född,
lever en liten tid och mättas av oro
 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,
hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.”


Jag har ju ibland hjälpt andra att hantera sin oro och det med viss framgång. Men att använda samma metoder på mig själv fungerar dåligt. Ibland fantiserar jag om att bo i en liten stuga långt in i storskogen utan telefon, tv, dator eller annat som kan förmedla orsaker till oro. Där skulle jag bo och ha med mig 50 burkar Bullens pilsnerkorv, tre flaskor irländsk Whiskey (det stavas så på Irland), en såg, en kniv och boken Walden av Henry David Thoreau. Fast då skulle jag väl oroa mig lik förbannat gissar jag. Oroa mig för vad som händer, som jag inte längre har en aning om. Oroa mig för att få skörbjugg och allmän vitaminbrist. Oroa mig för att korven och whiskeyn skall ta slut och för att bli galen av ensamhet. Men några veckor skulle nog gå bra. Det har det gjort förut. Sedan får man väl lappsjuka och vill kramas.

I Ukraina fortsätter kriget. Så om inte annat kan man ju oroa sig för detta. Men det är ju förknippat med en sorg över allt lidande som människorna där utsätts för. Fan ta den otäcka jävla psykopat-jävel som startade alltihop och hans kriminella jävla kompisar.

Nu skiner solen över Visby och det ser ut att bli en rätt fin dag. Så jag får väl ge mig ut en stund. Kanske gå ner och sätta mig vid havet och lyssna på hur vågorna lugnt mäter tiden. Ta med choklad och en bulle. Jobba på lite med acceptans och medveten närvaro eller ge fan i det och bara käka upp bullen i total omedvetenhet.

Peter