Hej vänner!

Igår så stod jag på Fjällgatan och såg ut över Stockholm. Då kom jag att tänka på hur Röda Rummet börjar. Falk står visserligen uppe vid Mosebacke och kollar in utsikten. Men den är ju ungefär den samma som den jag såg. Inte riktigt, men ungefär. Jag tror att den ”lilla trädgården” finns kvar men jag är inte säker. Ni kommer väl ihåg början på denna bok:

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.”

Visst är det en bra början på en bok. Utan tvekan skrivet av en stor författare. Som i övrigt verkar ha varit en omöjlig jävel, att ha att göra med. Idag hade han väl fått ett antal diagnoser. Men han förefaller varit en mycket känslig människa, som under stor del av sitt liv verkar ha levat på gränsen till tokighet. Med en ständig känsla att inte räcka till som man och människa, hur framgångsrik han än blev som författare av böcker och pjäser. Han lyckades ju göra ett antal kvinnor olyckliga, genom att vara omöjlig att leva med. Men han var en jäkel på att skriva och som ni ser ovan kunde han minsann använda semikolon. Vilket jag inte kan. Vet inte riktigt när man skall använda ett sådant skiljetecken, istället för punkt. Men jag få väl kolla hur August gör. Han blev visst jätteförbannad om någon kallade honom August med A i början. För han menade att det korrekta var uttalet ”Ågust”. Så det gällde att säga rätt för, som sagt, var han var en långsint och omöjlig jävel. Som kunde älta oförrätter i åratal. På vägen tillbaks från Söder gick jag förresten på Drottninggatan. Där finns ju citat skrivna i metallbokstäver inlagda i asfalten. Bland annat ”Det är synd om människorna”, vilket man får hålla med om. Det är ju Indras dotter i ett Drömspel som tjatar om det. Men det var också synd Strindberg, som var rätt krisig när han skrev detta; då hans sista dam Harriet Bosse, drog ifrån honom som en avlöning. Så visst var det synd om människorna. Inte minst Ågust.

Det finns ett antal presidenter och före detta presidenter, som det inte är ett dugg synd om. Som för min del gärna skulle halka på ett bananskal och slå ihjäl sig. Ett bananskal som skulle göra mänskligheten en så stor tjänst, att det borde bevaras i ett mausoleum, i en ask av guld. Men ett stort ”TACK” av diamanter på locket.

När jag var ung och det ännu var en viss ordning i landet så visade man Röda Rummet på TV och lite tidigare Hemsöborna. Så nästan alla från tio till hundra satt och tittade på dessa serier på TV. Nu hade väl de flesta bara bytt kanal till en, där bönder söker partner eller där andra visar upp sig barfota över hela kroppen och söker partner på så sätt. Vilket säger allt om konstigt allt blivit. Sådant får mig att känna mig gammal.

Jag läste att 33 000 barn förra året medicinerades med antidepressiva läkemedel. Det är tre gånger så många som för femton år sedan. Vad är det för fel på ett samhälle där så många barn är så olyckliga att de behöver medicineras med den typen av läkemedel? Något är uppenbarligen helt åt helvete. Är ungar lika olyckliga i Norge och Finland? Om inte, vad beror det på? Något borde göras. Men fan vet vad. Jag är ju pensionär och ändå känner jag, att jag borde göra något. Men just nu har jag mycket annat att tänka på. Men som Hamlet säger: ”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Hur fan jag skall lyckas med det vridandet har jag ingen aning om. Men helt klart är tiden ur led!

Jag vaccinerade mig mot influensa igår. För om några veckor skall jag opereras och då vill jag absolut inte drabbas av något sådant, om det går att undvika. Jag sköter mig överhuvudtaget exemplariskt, för att vara i så god form som möjligt inför detta. Så om någon nu ringer och vill locka ut mig på dåligheter, så säger jag nej. Vi får ta det om några månader. Alkohol och sena kvällar är inget för mig just nu. Långpromenader och Ramlösa, är det som gäller. Inte som Ågust, åka till Paris dricka absint och göra guld. Det får bli nästa höst. För bristen på guld börjar nog då, bli besvärande. Finns absint förresten kvar att köpa i butiken?

Peter