Hej vänner!

Novell igen!

Han såg sig i spegeln och tänkte att han borde klippa håren i näsan i öronen. Fan, det växer ju som ogräs, tänkte han. Jag ser ju för fan ut som en ruggande skäggdopping i motvind. Men vem fan bryr sig. Han funderade på att ställa sig i duschen. För det var några veckor sedan han sist gjorde det. Men den enda som skulle märka den förändringen skulle ju varit ju hunden och hon verkade inte bry sig så mycket om hans bristande hygien.

Han gick ner och tittade i lagården. Det gjorde han varje kväll trots att det nu sedan länge var tomt i båsen. Några kor hade inte bott där på säkert mer än 40 år. Ändå hade han som vana att gå dit vid mjölkdags och se till. I ena ändan hade han ett tag haft höns och byggt upp med hönsnät och gjort en lucka så hönorna och tuppen kunde gå ut och in. Den hade han en kväll glömt och låsa så en räv hade kunnat gå in och ut. Han hade också bitit och skrämt ihjäl varenda höna. Så han samlade ihop de sista äggen och tänkte nästa gång köper jag dem i varubilen. Hönorna hade han lagt ut på bakom kåken till räven. Tuppfan hade överlevt, men blivit tokig och börjat fara runt och skrika så fort han hörde så mycket som en mus prassel. Så den stackarn hade han huggit huvudet av och lagt bredvid där hönorna legat någon vecka tidigare. För de hade försvunnit en efter en till alla sju var borta. Den räven och hennes ungar har det jävligt bra, tänkte han. På vintern hade han sett en räv dyka ner i snön efter sorkar och tänkt: ”nu får du allt kämpa lite din bortskämda fan”.

Han tänkte på tiden han varit en ung lantbrukare och lite känd och beundrad. Han hade ju redan som ung tagit över efter sina föräldrar. Lokaltidningen hade en gång skrivit en artikel om honom som ung mjölkbonde. Bara 21 år och satsat på lantbruk, vilket var ovanligt och imponerande. De hade tagit kort på honom när han satt i traktorn. Han hade också varit aktiv i partiet. Han hade en bild uppsatt i köket där Torbjörn Fälldin hälsade på honom, på en kongress. Det var när han var aktiv i att försöka stoppa kärnkraften. Vilket var den fråga som då var viktigast för partiet och lett till att detta låg bra till i opinionen. Själv litade han på Torbjörn. Ty denne var en karl som han tyckte förstå sig på. Som också talade långsamt, eftertänksamt och begripligt. Använde ord som ”dra i långbänk, dagtinga och övertygelse.” Han hade varit lite stolt över att vara medlem och betrodd i partiet.

Men det var motståndet mot kärnkraft som till slut fått honom och Torbjörn på fall och fått som hans värld att rasa samman. Ty som ett led i detta motstånd hade han varit initiativtagare till en grupp till stöd för folkkampanjen. Då han på grund av sitt jobb hade svårt att komma ifrån, hade man oftast samlats för möte i hans kök. De flesta som kom hade varit elever i den folkhögskola som låg några kilometer bort. Några hade varit lite intresserade av hur hans arbetsdagar såg ut och jämfört det, med det framgångsrika jordbruket i de kinesiska folkkommunerna. Där folk i glädje och sång sådde och skördade sitt ris, under ledning av sin ordförande Mao. De tyckte att hans arbetsdagar jämfört med detta föreföll gråa och politisk omedvetna. När han sedan berättade om att han var centerpartist och en stor beundrare av sin partiordförande, så hade de skakat på huvudet. Men nu delade de ju fiende i form av kapitalet i linje 1 och folkförrädarna i linje 2. Så klasskampen fick avvakta lite i avvaktan på resultatet i den utlysta folkomröstningen. Under tiden kunde man sitta i hans kök och informeras om det senast i folkkampanjens arbete och dricka rödvin. Själv fick han vara måttlig, för han skulle ju upp och mjölka redan vid sextiden.

En flicka som hette Ylva hade dröjt kvar några gånger och en kväll hade hon lagt sig att vila på hans soffa och när de andra gick stannade hon kvar. Det hade legat med varandra och han hade förstått att hon var mera van vid sådant än han var. När han nu tänkte tillbaka på detta, så skämdes han lite hur snabb och klumpig han varit vid detta tillfälle. Men de kommande månaderna hade det blivit bättre och han kände den manliga glädje och stolthet, som normala män känner, när de gör sina kvinnor lyckliga. Hon sa att hon älskade honom och han sa samma sak till henne, även om det kändes lite ovant i munnen i början, med dessa stora ord. Hon gick klart sin folkskolekurs i vävning och textilkonst. Sedan flyttade hon in till honom. Hennes föräldrar körde ner och han fick hälsa på dem. Han förstod att dessa inte var speciellt förtjusta i dotterns val av partner. De klev runt på gården som de var rädda att beröra marken och pappan undrade vad han hade för framtidsplaner. Själv var han docent i nordiska språk och mamman var psykolog. Men de talade vänligt till honom på det där vänliga sättet som gör, att man anar att de tänker något annat.

I ett och ett halvt år varade det. Men en helg hade hon åkt för att hälsa på sina föräldrar. Då hade hon träffat på några tidigare kamrater. Men också en rätt mycket äldre kille, som var från England och nu var i Sverige för att forska på Karolinska om nya botemedel mot högt blodtryck. Den killen hade redan samma kväll fått följa med hem till hennes föräldrar, som dukat upp vickning och bjudit på vin och undrat om han inte ville sova över. Hon hade ringt efter helgen och berättat att det var slut. Veckan därpå kom hon med ett gäng kamrater och den nya killen i hyrd lastbil och hämtade sina grejor. Så var han ensam. Hon ringde någon gång och frågade hur han mådde och väckte ett hopp, att hon skulle komma tillbaka. Det var jobbigt och han visste inte vad han skulle svara. Till slut bad han henne att ge fan i att ringa och störa.

Efter någon månad sålde han kossorna och traktorn och alla redskap. Tack vare en kompis fick han ett byggjobb i Stockholm. Han fick bo i samma kompis garage till att börja med. Sedan fick han hyra en lägenhet. Som tidigare lantbrukare hade han ju varit tvungen att vara händig och praktisk. Vilket han nu hade nytta av som grovis på byggen. Men via arbetsförmedlingen fick han gå en svetskurs. Han började jobba på en smidesverkstad under veckorna. Men på helgerna åkte han hem till gården. I början hade några arbetskamrater, försökt ta med honom ut att roa sig. Han tyckte det var tråkigt att sitta på en pub, där ljudnivån var sådan att det var omöjligt att föra ett vettigt samtal. Dansa kunde han ju inte heller. Så den typen av aktiviteter gick också bort. Vid något tillfälle hade han berusad fått med sig, en lika berusad dam hem till sin etta. Det hade varit så misslyckat som den typen av umgänge kan vara. Den kontakten hade bara fortsatt någon vecka, då han fått hjälpa till med smittspårning, efter att ha kissat taggtråd några dagar senare. Vilket fått honom att ligga lågt vad gäller kortvarigt umgänge med damer. Faktisk så han tappade lusten efter detta. Dessutom vill den som en gång har älskat, gärna göra det igen. Att få flugor på trumpeten, vill man bara vara med om än en gång i livet och är inte alls samma sak.

Så hade livet gått vidare år efter år. Jobb i staden under veckorna. Hem till gården under helgerna. Ett ensamt liv avbrutet bara av älgjakt och semester, då han rustade upp gården. Så blev han pensionär och flyttade hem för gott. Han hade köpt en hund, som visade sig vara värdelös att jaga med. Men var bra på alla andra sätt. Så han kände sig mindre ensam. Dessutom hade en katt en dag flyttat in. En mager stackare som antagligen övergivits av någon. Men efter några veckor hade den blivit rund och blank i pälsen. I början hade den skrämt hunden, så den inte vågade sova i sovrummet längre när katten var där. Men till slut hade de accepterat varandra och låg sedan ofta och sov i samma korg. En dag hade hunden inte velat äta och han åkte till veterinären, som sa att den hade fått fel på njurarna och annat. Vilket inte var så konstigt, då den var nästan 16 år. Så den mådde bäst av att få somna in. Då grät han för första gången på många år och tänkte att han själv gärna tagit en spruta han med, om han erbjudits. Sedan åkte han hem och begravde hunden bredvid dess favoritplats, där den brukade ligga och kolla in läget. Katten slutade efter detta ligga i korgen och började hoppa upp i sängen på kvällarna istället.

En dag fick han se en intervju på TV där en riksdagsman från Vänsterpartiet utfrågades om sin syn på bristen på skolbibliotek. Orsaken var att man valt just henne att svara på detta, var att hon var bibliotekarie, när hon inte var riksdagsman. Han kände omedelbart igen henne trots att hon numera var en rätt rund dam iklädd sådana där kläder från firma Gudrun Sjödén, som är ett gott alternativ till kalla avrivningar och händerna på täcket. Ger inte upphov till syndiga tankar. Han tänkte: ”nu har ett liv gått och dig har jag längtat efter hela detta liv. Nu står du i TV och är en av dem som styr detta land. Vi är gamla och har väl inte så mycket gemensamt, mer än minnen av en ung och rätt omöjlig kärlek, som i mitt fall aldrig riktig dött.” Han gick och öppnade en öl och en till. Sedan skrev han ett brev till henne om att han sett henne på TV och därefter tänkt på henne en hel del och på vad livet gjort med dem. Någon kärnkraft hade de inte lyckas stoppa trots sitt engagemang. Landsbygden hade lagts ner och avfolkats. Torbjörn Fälldin hade bitter fått sparken och var nu sedan länge död. Han tänkte skriva att nutida politiker inte var mycket med. Men så kom han på att hon ju var en av dessa. Längst ner gjorde han ett antal kryss. Brevet lade han i ett kuvert och tänkte det skall jag nog inte skicka. ”För jag var ju inte helt nykter när jag skrev det”.

Nästa dag kom lantbrevbäraren upp och frågade om han mådde bra. För han hade inte tömt brevlådan. Det hade mest varit reklam och räkningar. Men ett brev också. Brevbäraren fick syn på brevet han inte postat och tog det med sig och ropade att han lovade att sätta på frimärke, innan han skyndade iväg. När han öppnade brevet han fått stod det: ”Hej! Jag tänker ofta på dig och undrar hur du har det. Vill du träffa mig? I så fall ring mig på detta telefonnummer.” Undertecknat Ylva.

Så nu stod han och såg på sitt ansikte. Sedan började han klippa håren i näsan och öronen. Sedan rakade han sig, duschade och sprejade sig under armarna, för första gången på flera månader. För han ville vara fin när han ringde upp.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Jag tittade på en målning av en stäppbison. Målad för 15000 år sedan i Altamira-grottan. Den som målade denna bison hade säkert många gånger sett dessa djur vandra förbi. Nu avbildade hon dem i all deras muskulösa skönhet. Undra vad hon tänkte, när hon såg på det hon skapat. Hon var säkert nöjd över sitt verk och höll upp sin fackla för att se ordentligt på sin bild av något viktigt i hennes verklighet och i hennes tid. Kanske var stäppbison hennes totemdjur och heligt för henne. Att jag skriver ”henne” beror på att det finns indikationer att målningarna kan varit målade av kvinnor. Jag kommer inte ihåg varför man tror det. Kanske för att de handavtryck som finns i grottorna ofta verkar vara kvinnohänder. Men ingen kan ju vara riktigt säker på hur det förhöll sig med detta. Att målningarna är gjorda av stora konstnärer är i alla fall helt säkert.

Igår sken solen en stund på eftermiddagen och det var rätt varmt. Jag hade varit hos tandläkaren och på vägen hem hörde jag en talgoxe fila på, som det var vår redan. Inte så där lite tyst och tveksamt som fågelsång kan vara så här års. Som brukar beskrivas med det mycket vackra ordet ”skuggsång”. Men den här talgoxen tog i som det var i början på maj. Hade väl fått något sorts hormonpåslag i solen och blivit lite tidsvill. Men det har han inget för. Ty mörkret närmar sig obevekligt, hur mycket du än sjunger vårsånger. Många förståndiga fåglar flyttar ju härifrån för att slippa eländet. Kan jag vara sugen på själv ibland. För jag kan tycka att november och december är jävligt påfrestande, nu för tiden. Ty över detta land lägger sig snart ett stort mörker, som varar i flera månader.

Jag är orolig och ledsen över hur det ser ut i världen. Men har nu skrivit så mycket om detta, att jag känner mig tjatig. Så jag skall försöka sammanfatta detta kort i en mening igen: Putinjäveln, Trumphelvetet, sprängningar, skjutningar och riksdagsval. Det finns ta mig fan ingen som helst anledning att vara glad. Man borde gå in i en grotta och måla en stäppbison eller en lite yppig naken dam, eller något annat vackert. Så kan man tänka att det gått 15000 år och att det här ögonblicket i historien, var min tid. Precis som det var hennes tid, hon som sist målade en stäppbison. Vi sträcker våra händer mot varandra genom tiden och talar om att vi funnits. Men om hon fick se mina målningar skulle hon säkert säga: ”Den otäckingen har målat av mig näck, ja se karlar. Men jag blev rätt fin faktisk. Synd att vi aldrig får träffas.”

Så skiljer tiden oss åt. Vi som är här en kort stund vid olika tillfällen. Om vi råkar vara på samma plats vid samma tid gäller det att passa på. För dessa slumpmässiga sammanträffanden bör man ta tillvara på. Det är ju en oerhört liten chans att du och jag skall vara på jorden precis samtidigt. Sedan är vi borta och allt som möjligtvis är kvar är några år av sorg och längtan. Sedan är det över. Det enda som blir kvar är kanske en målad stäppbison i bästa fall. Det känns lite vemodigt.

Men i morgon skall jag smyga in i Lummelunda-grottan och rita stäppbison och en naken tjej. Så något blir kvar av mig. Hoppas den får vara kvar i 15000 år.

Peter

 

 

Hej vänner!

Ute skiner solen från klarblå himmel. Jag borde gå ut och inte sitta inne och uggla. Av någon anledning känner jag alltid lite dåligt samvete, om jag inte går ut när världen bjuder på sol. Det kan ibland vara skönt att vakna till en mulen kravlös dag, då man får stanna inne och ta det lugnt. Men då kan man få för sig att man borde passa på att städa. Så riktigt avslappnad och fri från alla krav är jag sällan. Det finna alltid anledning till att känna sig lite dålig och att ha lite dåligt samvete. Vare sig solen skiner eller det regnar. Det är då själva fan.

*

Jag har drömt mardrömmar i natt. Det handlade om att jag satt i ett väntrum och väntade på något otäckt. Vad visste jag inte. Att jag drömde denna mardröm, beror nog på att jag ringde och försökte få någon sorts besked om när den operation jag väntar på skall bli av. I alla fall under vilken månad. Men något besked om detta kunde de ännu inte ge. Vilket är jobbigt. För jag är ibland väldigt rädd och orolig för det som skall hända och hur det skall gå.

*

I den stora världen fortsätter den ryska giftmördaren och krigsförbrytaren ställa till det. Ibland undrar jag om han tror på sina egna tokiga idéer. För det är ju ren galenskap. Det värsta är att det verkar finnas ett helt gäng med samma övertygelse om att hela världen vill Ryssland illa och är ute efter att förstöra detta land. En paranoia som inte står Stalin efter i galenskap. Jag läste någon som sa: om de ryska soldaterna slutar slåss och lämnar Ukraina blir det fred. Om de Ukrainska soldaterna slutar slåss, finns deras land och dess invånare inte längre kvar. Vilket är alldeles sant.

*

I Sverige fortsätter sprängandet och skjutandet. Detta i en omfattning som politikerna oavsett parti, beskriver som systemhotande. En grupp kriminella på några tusen har alltså startat krig mot oss och terroriserar hederligt folk. Nu senast var det i Skåne några stackars människor fick vakna upp av att deras port och trapphus blev söndersprängt och de fick evakueras för huset hade fått sådana skador att det var farligt att bo i det. De som utförde detta dåd har säkert inte dåligt samvete. För de har nog inget samvete alls och lär nog aldrig få något.

*

I Iran blev en ung kvinna ihjälslagen av någon sorts moralpolis, för att hon inte haft slöjan på rätt sätt. Vilket lett till protester som säkert kommer slås ner till slut. Men det finns ju sådana där moralpoliser i våra förorter också. Som tillåts terrorisera kvinnor och ger sig rätten att ha synpunkter på deras klädsel. Så vi har ju ett litet eget Iran i landet minsann.

*

Igår åt jag rödbetssoppa. Så idag pissar jag rött. Vilket är okej om man vet varför. Annars skulle man bli orolig.

*

Jag funderar på vad jag tror på. Det är inte mycket. För jag tvivlar ju på det mesta. Men någon sorts trosbekännelse skall jag väl kunna få till, efter känd förebild:

Vi tror inte på gud eller
på skapelseberättelsen. Vi tror
evolutionsteorin och förnuft.

Vi kan tycka att Jesus
verkar vara en bra karl,
avlad av sin far Josef och hans
tillkommande Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst död och begraven.

Vi tror inte ett dugg
på den helige ande,
eller på någon form av
kyrka eller samfund,
däremot kan vi som
människor förlåta andra
och oss själva,
på något så dumt som
evigt liv tror vi inte alls,
ty vi äro inte dumma i huvudet.

Peter

 

Hej vänner!

Jag har fått anledning att tänka en del på livet och dess detaljer. Jag har ju alltid haft lätt för att slänga saker. Faktiskt har jag aldrig ångrat att jag slängt en enda pryl. Men ibland dyker det trots allt upp någon liten pryl som påminner mig om att jag trots allt levat rätt många år. Ni vet de där grejerna som man hittar när man håller på med annat och är som små madeleinekakor. En ask med några mjölktänder. En bok som fortfarande luktar av farsans cigarettrökning (John Silver utan filter). En ring med Fantomens goda märke. Ett hårspänne som aldrig hämtades i en tändsticksask. Ett märke med en sol på vilket det står ”Stoppa kärnkraften”. Ett annat på vilket det står ”Solidaritet” i Polens färger. Eller en kvarglömd kondom längs ner i en gammal värdelös sovsäck, som var rätt värdelös redan när den inköptes. Men som när det är riktigt kallt kan användas, i en bra sovsäck. Några kassettband med blandad musik från 70-talet. Ett litet snöre som en gång användes för att sätta fast nappar i barnvagnen med. En liten hund av plast som en gång bodde med ett gäng gubbar och tanter också av plast, på vilka det stod Fisher Price, som man förstod hade mycket för sig om man lyssnade på allt de tydligen hittade på. En pingla från ett katthalsband som togs bort för att inte störa katten på hans promenader. Saker som utan avsikt legat i någon låda eller av andra skäl råkat få följa med vid alla flyttar. Som nu blir minnen av ett liv. Mitt liv.

När jag föddes hade det gått nio år sedan en liten otäck människa med missprydande hårväxt under näsan, skjutit sig själv i huvudet. Detta efter ha angripit och ockuperat ett antal fredliga grannländer och bombat dessa länder sönder och samman utan minsta hänsyn till dess civilbefolkning. Som låtit sina soldater terrorisera och plåga de som bodde i de angripna länderna och mörda de invånare som gjorde motstånd eller var judar eller för att bara för de fanns till. Som skickade människor till läger för att utrotas. Det hade gått nio år sedan detta hände när jag föddes och man sa ”aldrig mer”. Nu har det gått 77 år sedan den otäcka fan sköt sig i bunkern i Berlin. Men innan jag dör skall jag alltså behöva uppleva att ett ungefär likadant svin, skall jävlas med mänskligheten och mörda, terrorisera oskyldiga människor i ett grannland. Det är då själva fan att det aldrig tar slut.

Numera är det väl få som inte håller med om att ovanstående fanskap inte är en idiot. Men innan han startade sitt meningslösa dödande, så var han rätt poppis hos folk i partier långt till höger som gillade hans nationalism och homofobi. Som menade att en kille som delade deras egna ideologiska övertygelser, nog var en bra karl. Den ungerska premiärministern, som inte heller är mycket för demokrati, gillar honom visst fortfarande. De finns de i Sverige som tycker Ungerns premiärminister gör ett bra jobb. Han är ju också nationalist, har en otäck kvinnosyn och är homofobisk. Något att ta efter tycker en del även i Sverige tydligen. Som tycker att fanskapet gott kan få hållas och ändå få vara med och ta del av EU:s pengar. Samma människor sa att de hoppades att USA:s förre president skulle vinna presidentvalet. Så folk i detta parti tycks tycka rätt bra om de människor, som jag hatar mest i hela världen. Så de är inte kompis med mig, som ni förstår.

Så går livet vidare. Idag skall jag åka båt igen. Detta efter ha firat ett barnbarns födelsedag och varit hundvakt. Så jag har hunnit med mycket på bara några dagar. Nu är det snart dags att ge sig iväg till båten. På denna resa avser jag missköta mig genom att inta en starköl eller två. Det blir nog bara en, för annars tittar M lite surt på mig och skakar på huvudet. Vilket är lite jobbigt och är inget man vill vara med om. Inte heller att få gikt igen. Vilket jag nu sluppit i mer än två år. Så jag får väl skaka på mitt eget huvud och säga ”det skall inte vara mer här, min herre” och se ut som en sträng hovmästare på Zum Franziskaner. Artigt men bestämt!

Peter

 

 

Hej vänner!

Dags för en ny novell.

Ungefär sex månader hade den snälla doktorn sagt. Sedan dess hade det gått en månad, så nu var det fem kvar. Vilket inte är mycket. Så han hade bestämt sig för att resa till Rom för att innan dess hinna se den ”eviga staden”. Det hade varit en charterresa med ett resebolag som specialiserat sig på att forsla pigga gubbar och damer i hans ålder till utlandet och trötta ut dem med dagliga bussresor, till intressanta platser. Rom hade tagit tre dagar. Sedan var det Neapel med Pompeji och Capri. Han hade gett fan i Capri, för han var trött. Han hade ju läst boken om San Michele och dess författares äventyr där. Han visste att denne författare minsann i denna villa på denna ö, satt på både drottningar och tjänstefolk. Men det skriver han inget om i sin bok. Vilket han tyckte var tråkigt. För då boken då hade varit mycket intressantare.

När resan var slut hade han beslutat sig för att inte åka hem vilket han informerat resledningen om. Detta hade lett till en betydande oro hos denna ledning. Vilket han struntat i. Det hade ringts till hans bägge döttrar som sedan ringt och försökt övertala honom att resa med hem. Men den som bara har fem månader kvar, kan vara svår att övertala, när han bestämt sig. Dessutom hade han lite pengar som han beslutat göra sig av med. Något arv tänkte han inte lämna efter sig. De fick väl räcka med lägenheten på Grindsgatan. Som oväntat gjort honom till miljonär, bara genom att bo där. När han flyttade dit hade han betalt en insats till HSB, som han hade råd med. Nu hade han inte haft en chans att köpa ens en etta i huset, om han behövt. Hans lägenhet hade stigit med många hundra procent i värde sedan han och hans dåvarande fru flyttat in 1974.

Han hade hyrt en bil på flygplatsen, som han sedan skulle kunna lämna på valfri flygplats i Italien, där företaget hade uthyrning. Vilken flygplats det blir får bli en senare fråga. Eller så dör jag och slipper både betala och lämna tillbaks bilen, tänkte han. Sedan tog han sikte österut mot bergen.

Så nu satt han på en liten restaurang i den lilla orten Campoli del Monte Taburno och käkade middag. Antipastan var avklarad och han fick just in pastan. Någon variant med köttsås som var jävligt god. Till det en flaska rött från trakten. Han var rätt ensam på restaurangen. För italienarna äter ju senare, än vi brukar göra. Han förstod att damen som serverade, också var hon som lagade maten. Det hade kommit in en flicka och kramat denna dam, som han gissade var ett av hennes barnbarn.

Denna dam som lagade utmärkt pasta hade sett glad ut när han gjorde heder åt anrättningen. Han var rätt mätt, när det var dags för ”secondi”. Som var en skiva kalvkött med någon sorts god sås till. Som dessert var det någon liten chokladgrej. Han avslutande med en grappa som digistivo. Även nu såg matlagerskan nöjd ut. Turisten åt alldeles för tidigt. Men var i övrigt en man som visste hur man åt och inte satt och petade i maten. Hon hade gärna pratat lite med honom. Han såg ut som han behövde prata med någon.

Då kom flickan som nog var ett barnbarn tillbaka. Han undrade om hon talade engelska. Vilket hon, som många italienska ungdomar gör på ett utmärkt sätt. Han frågade om det fanns något billigt hotell i Campoli del Monte Taburno. Det fanns det. Men hennes mormor, vars mat han just ätit, hade rum att hyra ut. Han sa att det passade honom utmärkt. Vidare att han ville framföra att den mat han just ätit var tillredd, av en kastrullernas drottning och att den man som var gift med henne kunde skatta sig lycklig. Han fick då reda på att det i det här fallet inte längre fanns någon man. Flickan frågade hur det kom sig att han hamnat här. Då en flaska vin och ett glas grappa kan få en att berätta mer än man tänkt sig så berättade han att detta var, en sista resa för att avsluta något viktigt. Han såg att hon nog anade vad han menade. För därpå utbröt i köket en väldig massa ord på italienska.

Rummet var ljust och fint, med utsikt över det närliggande naturreservatet. När han gått och lagt sig, knackade det på dörren och hon som hyrde ut rummet kom in. Hon kom fram och klappade honom på kinden och ställde en flaska vatten på sängbordet, sa Buona Notte och gick ut igen. Han lade handen på sin nyklappade kind och tänkte på detta skulle han bära med sig genom livet. Även om den tid av livet som återstår är begränsad. Han tänkte att han i dessa yttersta av dagar var förälskad och somnade.

Peter 

 

 

Hej vänner!

Jag var dum nog att lyssna på nyheterna nu på morgonen. Så var den här dagen förstörd. Det handlade bland annat om hur barn på flykt utsätts för misshandel och övergrepp av flyktingsmugglare och gränsbevakare. Sedan var väl det vanliga om krig, kriminalitet och jävelskap. Samt om valet i söndags. Då ett parti som inte gillar folk som invandrat och är muslimer, var framgångsrikt och ett annat parti som inte gillar folk, som inte invandrat och inte är muslimer, också var framgångsrikt. Och fick massa röster, i områden med mycket invandrare.

Jag blir bara trött och tänker på den Jesus berättelse om den barmhärtiga samariten. Som ni säkert kan. Men kort repetition. En man på resa blir överfallen av rövare, som snor allt från honom. Dessutom misshandlar det honom, så han blir liggande och halvdöd. Då kom en präst förbi som bara tittade åt ett annat håll och gick förbi, utan att bry sig. Sedan kom en kille som var levit, vad fan det nu är för löst folk och uppförde sig lika illa som prästfan. Han knallade bara förbi han med. Men som tur var kom en hederlig karl, som kom från Samarien förbi. Samarier var av något skäl illa sedda av andra på Jesus tid. Denne samarier tog hand om den stackars misshandlade killen och förband hans sår. Sedan satta han honom på sin åsna och tog honom till ett värdshus och betalade värden stålar, för att han skulle vårda killen och lovade att betala mer om det kostade mer när han kom förbi på hemvägen. En toppenkille med andra ord och en förebild för oss andra, trots att han var från Samarien. ”Så skall ni bete er” avslutade Jesus ungefär denna berättelse. Inte som en del präster eller leviter, som inte är pålitliga. Det tycker jag Jesus har förbannat rätt i. Så det så! Man skall var snäll och hjälpsam.

Det finns en visa av Evert Taube i vilken han sjunger: ”Det är krig och politik som fördärvat vår jord”. Vilket jag håller med om. Speciellt idag. Då jag redan nu kl: 07:37 är på jävligt dåligt humör. Dessutom är det tisdag. Va fan det nu skall vara bra för. Nu skall jag gå och koka havregrynsgröt. Vilket är mera nyttigt än gott. Denna dag borde jag egentligen börja, med en frukost bestående av en på Systemet inköpt öl och en knäckemacka, med stekt inlagd strömming. Men jag har varken det ena eller andra. Vilket är tråkigt. Sålunda blir det havregrynsgröt som jag kan salta med mina egna tårar. Dessutom kan jag inte tänka på strömming, utan att bli ledsen, ty till följd av överfiske och vår förstöring av Östersjön och Bottenhavet, håller ju den på att utrotas. Vilket är för sorgligt. Dikt med nödrim på det:

En tisdag i september
var inget riktigt kul.

Jag kände mig rätt
gammal, dum och
ful.

Och världen var
en ont och elakt ställe,
där man inte ville bo.

Jävligare än man trodde,
man nånsin kunde tro.

Då får man liksom
skärpa sig och tänka
på allt fint som finns.

På blommor, öl och
lite grann på
nakna kvinns.

Peter

 

 

Hej vänner!

”Intet är som väntans tider” brukar man ju säga. Men det handlar väl om graviditet. Själv väntar jag i en kö för en operation. Vilket är rätt jobbigt. För jag skulle gärna vilja få ett datum när detta skall inträffa. Nu går jag och väntar och är osäker på, när denna väntan tar slut. När man var liten och fortfarande trodde på tomten gick man ju och väntade en hel julafton. Det var lite jobbigt det med. Men när han äntligen kom var väntan över. Men farsan brukade missa honom för han var och handlade tidningen eller ett paket John Silver, just då. Så han hade oturen att missa tomten varje gång han dök upp. Så han fick vänta till julen därpå.

Det skall bli val och jag känner mig rätt oengagerad i detta. Vilket känns konstigt. För jag var förr rätt intresserad av politik och tyckte det var spännande. Men nu känner jag mig på ett konstigt sätt rätt likgiltig. Som om livet är något som pågår i en tid, där jag inte riktigt är med. Det finns så mycket att vara arg, ledsen och upprörd över. Men jag är inte riktigt närvarande och känner som det är något som pågår någon annanstans och inte berör mig.

Sedan det jävla kriget startade i Ukraina känns dessutom mycket annat som ett löjligt tjafs. Som att dumt rädda någon jävla krukväxt, när kåken brinner ner. ”Vi har iallafall saintpaulian kvar även om allt annat är kol och aska”. Så känns det just nu. Dessutom tycker jag många politiker inte ger mycket till hopp och förtroende. I bibelns klagovisor står det:

”Ännu försmäkta våra ögon
i fåfäng väntan efter hjälp;
från vårt vårdtorn speja vi
efter ett folk som ändå ej kan frälsa oss.”

Det kanske handlar om politikerna på den tiden. Vad vet jag. Men det skulle inte förvåna mig. Själv spanar jag från vårdtornet och hoppas på hjälp. Undra vad ett ”vårdtorn” är förresten. Jag vet vad ett vårdträd är. Men vad ett vårdtorn är för sorts torn har jag ingen aning om. Kanske ett ställe där man står och spanar efter när man kan få vård, utan något större hopp .

I bibeln finns alltså Klagovisor. Vilket egentligen inte är något att ta efter. Där finns också ett kapitel Höga visor som handlar om kärlek. Vilket är bra mycket bättre. Borde jag själv skriva om. Men det är svårt. För den är ju lite som att cykla. Man vet hur man gör. Men det är krångligt att förklara känslan. Det är väl en massa hormoner och neuron som styr detta och gör att man blir förälskad och dum i huvudet. Men att beskriva hur det känns är svårt. Som en blandning mellan mani, bli kittlad och två glas Gula Änkan ungefär. Som tur är går det över och man blir normal igen. Men riktigt vad det är som händer kommer man aldrig begripa och helt normal blir man väl aldrig efter denna åkomma.

Har ni röstat. Det har inte jag. Däremot har jag fyllt i sådana där valkompasser som skall hjälpa en med att se vilket parti som mest tycker som man själv. Det har väl utfallit som jag förväntade mig ungefär. Nämligen svaret: ”Du vet ju för fan inte vad du vill vingelpelle, stanna hemma”. Men det är ju en plikt att rösta, även om man inte är så sugen. Så jag knallar väl iväg på söndag trots allt. Men någon valvaka tänker jag inte följa på TV. För det blir bara nervöst och man får ju ändå läsa hur det gick morgonen därpå.

När jag satt och skrev detta fick jag höra att drottning Elisabeth gått bort. Vilket känns lite konstig. Hon blev ju drottning två år innan jag föddes och var alltså drottning till jag blev 68 år. Det är ju annars så mycket som hänt. Folk har knallat på månen. Sovjetunionen har upphört att existera. Tjernobyl har pajat ihop. Länder har delats upp i bitar. ABBA har vunnit melodifestivalen. Beatles har kommit med en ungdomskultur som präglat min barndom och ungdom. Mina föräldrar har dött och likaså en syster. Jag har fått två döttrar och blivit morfar. Vad som än har hänt har drottning i Storbritannien hetat Elisabeth. På något sätt har det varit lite stabilt, i en värld där inget annat varit det. Nu har även denna drottning lämnat oss med en känsla att allting flyter och inget är beständigt. Vilket jag egentligen vet. Det finns ingen trygghet i det bestående och nostalgi är längtan efter något som är borta. För första gången i mitt liv heter inte Englands drottning Elisabeth. Vilket känns lite ovanligt, annorlunda och lite dumt. För det bör Storbritanniens drottning heta.

Peter