Hej vänner!

”Intet är som väntans tider” brukar man ju säga. Men det handlar väl om graviditet. Själv väntar jag i en kö för en operation. Vilket är rätt jobbigt. För jag skulle gärna vilja få ett datum när detta skall inträffa. Nu går jag och väntar och är osäker på, när denna väntan tar slut. När man var liten och fortfarande trodde på tomten gick man ju och väntade en hel julafton. Det var lite jobbigt det med. Men när han äntligen kom var väntan över. Men farsan brukade missa honom för han var och handlade tidningen eller ett paket John Silver, just då. Så han hade oturen att missa tomten varje gång han dök upp. Så han fick vänta till julen därpå.

Det skall bli val och jag känner mig rätt oengagerad i detta. Vilket känns konstigt. För jag var förr rätt intresserad av politik och tyckte det var spännande. Men nu känner jag mig på ett konstigt sätt rätt likgiltig. Som om livet är något som pågår i en tid, där jag inte riktigt är med. Det finns så mycket att vara arg, ledsen och upprörd över. Men jag är inte riktigt närvarande och känner som det är något som pågår någon annanstans och inte berör mig.

Sedan det jävla kriget startade i Ukraina känns dessutom mycket annat som ett löjligt tjafs. Som att dumt rädda någon jävla krukväxt, när kåken brinner ner. ”Vi har iallafall saintpaulian kvar även om allt annat är kol och aska”. Så känns det just nu. Dessutom tycker jag många politiker inte ger mycket till hopp och förtroende. I bibelns klagovisor står det:

”Ännu försmäkta våra ögon
i fåfäng väntan efter hjälp;
från vårt vårdtorn speja vi
efter ett folk som ändå ej kan frälsa oss.”

Det kanske handlar om politikerna på den tiden. Vad vet jag. Men det skulle inte förvåna mig. Själv spanar jag från vårdtornet och hoppas på hjälp. Undra vad ett ”vårdtorn” är förresten. Jag vet vad ett vårdträd är. Men vad ett vårdtorn är för sorts torn har jag ingen aning om. Kanske ett ställe där man står och spanar efter när man kan få vård, utan något större hopp .

I bibeln finns alltså Klagovisor. Vilket egentligen inte är något att ta efter. Där finns också ett kapitel Höga visor som handlar om kärlek. Vilket är bra mycket bättre. Borde jag själv skriva om. Men det är svårt. För den är ju lite som att cykla. Man vet hur man gör. Men det är krångligt att förklara känslan. Det är väl en massa hormoner och neuron som styr detta och gör att man blir förälskad och dum i huvudet. Men att beskriva hur det känns är svårt. Som en blandning mellan mani, bli kittlad och två glas Gula Änkan ungefär. Som tur är går det över och man blir normal igen. Men riktigt vad det är som händer kommer man aldrig begripa och helt normal blir man väl aldrig efter denna åkomma.

Har ni röstat. Det har inte jag. Däremot har jag fyllt i sådana där valkompasser som skall hjälpa en med att se vilket parti som mest tycker som man själv. Det har väl utfallit som jag förväntade mig ungefär. Nämligen svaret: ”Du vet ju för fan inte vad du vill vingelpelle, stanna hemma”. Men det är ju en plikt att rösta, även om man inte är så sugen. Så jag knallar väl iväg på söndag trots allt. Men någon valvaka tänker jag inte följa på TV. För det blir bara nervöst och man får ju ändå läsa hur det gick morgonen därpå.

När jag satt och skrev detta fick jag höra att drottning Elisabeth gått bort. Vilket känns lite konstig. Hon blev ju drottning två år innan jag föddes och var alltså drottning till jag blev 68 år. Det är ju annars så mycket som hänt. Folk har knallat på månen. Sovjetunionen har upphört att existera. Tjernobyl har pajat ihop. Länder har delats upp i bitar. ABBA har vunnit melodifestivalen. Beatles har kommit med en ungdomskultur som präglat min barndom och ungdom. Mina föräldrar har dött och likaså en syster. Jag har fått två döttrar och blivit morfar. Vad som än har hänt har drottning i Storbritannien hetat Elisabeth. På något sätt har det varit lite stabilt, i en värld där inget annat varit det. Nu har även denna drottning lämnat oss med en känsla att allting flyter och inget är beständigt. Vilket jag egentligen vet. Det finns ingen trygghet i det bestående och nostalgi är längtan efter något som är borta. För första gången i mitt liv heter inte Englands drottning Elisabeth. Vilket känns lite ovanligt, annorlunda och lite dumt. För det bör Storbritanniens drottning heta.

Peter