Hej vänner!

Novell igen!

Han såg sig i spegeln och tänkte att han borde klippa håren i näsan i öronen. Fan, det växer ju som ogräs, tänkte han. Jag ser ju för fan ut som en ruggande skäggdopping i motvind. Men vem fan bryr sig. Han funderade på att ställa sig i duschen. För det var några veckor sedan han sist gjorde det. Men den enda som skulle märka den förändringen skulle ju varit ju hunden och hon verkade inte bry sig så mycket om hans bristande hygien.

Han gick ner och tittade i lagården. Det gjorde han varje kväll trots att det nu sedan länge var tomt i båsen. Några kor hade inte bott där på säkert mer än 40 år. Ändå hade han som vana att gå dit vid mjölkdags och se till. I ena ändan hade han ett tag haft höns och byggt upp med hönsnät och gjort en lucka så hönorna och tuppen kunde gå ut och in. Den hade han en kväll glömt och låsa så en räv hade kunnat gå in och ut. Han hade också bitit och skrämt ihjäl varenda höna. Så han samlade ihop de sista äggen och tänkte nästa gång köper jag dem i varubilen. Hönorna hade han lagt ut på bakom kåken till räven. Tuppfan hade överlevt, men blivit tokig och börjat fara runt och skrika så fort han hörde så mycket som en mus prassel. Så den stackarn hade han huggit huvudet av och lagt bredvid där hönorna legat någon vecka tidigare. För de hade försvunnit en efter en till alla sju var borta. Den räven och hennes ungar har det jävligt bra, tänkte han. På vintern hade han sett en räv dyka ner i snön efter sorkar och tänkt: ”nu får du allt kämpa lite din bortskämda fan”.

Han tänkte på tiden han varit en ung lantbrukare och lite känd och beundrad. Han hade ju redan som ung tagit över efter sina föräldrar. Lokaltidningen hade en gång skrivit en artikel om honom som ung mjölkbonde. Bara 21 år och satsat på lantbruk, vilket var ovanligt och imponerande. De hade tagit kort på honom när han satt i traktorn. Han hade också varit aktiv i partiet. Han hade en bild uppsatt i köket där Torbjörn Fälldin hälsade på honom, på en kongress. Det var när han var aktiv i att försöka stoppa kärnkraften. Vilket var den fråga som då var viktigast för partiet och lett till att detta låg bra till i opinionen. Själv litade han på Torbjörn. Ty denne var en karl som han tyckte förstå sig på. Som också talade långsamt, eftertänksamt och begripligt. Använde ord som ”dra i långbänk, dagtinga och övertygelse.” Han hade varit lite stolt över att vara medlem och betrodd i partiet.

Men det var motståndet mot kärnkraft som till slut fått honom och Torbjörn på fall och fått som hans värld att rasa samman. Ty som ett led i detta motstånd hade han varit initiativtagare till en grupp till stöd för folkkampanjen. Då han på grund av sitt jobb hade svårt att komma ifrån, hade man oftast samlats för möte i hans kök. De flesta som kom hade varit elever i den folkhögskola som låg några kilometer bort. Några hade varit lite intresserade av hur hans arbetsdagar såg ut och jämfört det, med det framgångsrika jordbruket i de kinesiska folkkommunerna. Där folk i glädje och sång sådde och skördade sitt ris, under ledning av sin ordförande Mao. De tyckte att hans arbetsdagar jämfört med detta föreföll gråa och politisk omedvetna. När han sedan berättade om att han var centerpartist och en stor beundrare av sin partiordförande, så hade de skakat på huvudet. Men nu delade de ju fiende i form av kapitalet i linje 1 och folkförrädarna i linje 2. Så klasskampen fick avvakta lite i avvaktan på resultatet i den utlysta folkomröstningen. Under tiden kunde man sitta i hans kök och informeras om det senast i folkkampanjens arbete och dricka rödvin. Själv fick han vara måttlig, för han skulle ju upp och mjölka redan vid sextiden.

En flicka som hette Ylva hade dröjt kvar några gånger och en kväll hade hon lagt sig att vila på hans soffa och när de andra gick stannade hon kvar. Det hade legat med varandra och han hade förstått att hon var mera van vid sådant än han var. När han nu tänkte tillbaka på detta, så skämdes han lite hur snabb och klumpig han varit vid detta tillfälle. Men de kommande månaderna hade det blivit bättre och han kände den manliga glädje och stolthet, som normala män känner, när de gör sina kvinnor lyckliga. Hon sa att hon älskade honom och han sa samma sak till henne, även om det kändes lite ovant i munnen i början, med dessa stora ord. Hon gick klart sin folkskolekurs i vävning och textilkonst. Sedan flyttade hon in till honom. Hennes föräldrar körde ner och han fick hälsa på dem. Han förstod att dessa inte var speciellt förtjusta i dotterns val av partner. De klev runt på gården som de var rädda att beröra marken och pappan undrade vad han hade för framtidsplaner. Själv var han docent i nordiska språk och mamman var psykolog. Men de talade vänligt till honom på det där vänliga sättet som gör, att man anar att de tänker något annat.

I ett och ett halvt år varade det. Men en helg hade hon åkt för att hälsa på sina föräldrar. Då hade hon träffat på några tidigare kamrater. Men också en rätt mycket äldre kille, som var från England och nu var i Sverige för att forska på Karolinska om nya botemedel mot högt blodtryck. Den killen hade redan samma kväll fått följa med hem till hennes föräldrar, som dukat upp vickning och bjudit på vin och undrat om han inte ville sova över. Hon hade ringt efter helgen och berättat att det var slut. Veckan därpå kom hon med ett gäng kamrater och den nya killen i hyrd lastbil och hämtade sina grejor. Så var han ensam. Hon ringde någon gång och frågade hur han mådde och väckte ett hopp, att hon skulle komma tillbaka. Det var jobbigt och han visste inte vad han skulle svara. Till slut bad han henne att ge fan i att ringa och störa.

Efter någon månad sålde han kossorna och traktorn och alla redskap. Tack vare en kompis fick han ett byggjobb i Stockholm. Han fick bo i samma kompis garage till att börja med. Sedan fick han hyra en lägenhet. Som tidigare lantbrukare hade han ju varit tvungen att vara händig och praktisk. Vilket han nu hade nytta av som grovis på byggen. Men via arbetsförmedlingen fick han gå en svetskurs. Han började jobba på en smidesverkstad under veckorna. Men på helgerna åkte han hem till gården. I början hade några arbetskamrater, försökt ta med honom ut att roa sig. Han tyckte det var tråkigt att sitta på en pub, där ljudnivån var sådan att det var omöjligt att föra ett vettigt samtal. Dansa kunde han ju inte heller. Så den typen av aktiviteter gick också bort. Vid något tillfälle hade han berusad fått med sig, en lika berusad dam hem till sin etta. Det hade varit så misslyckat som den typen av umgänge kan vara. Den kontakten hade bara fortsatt någon vecka, då han fått hjälpa till med smittspårning, efter att ha kissat taggtråd några dagar senare. Vilket fått honom att ligga lågt vad gäller kortvarigt umgänge med damer. Faktisk så han tappade lusten efter detta. Dessutom vill den som en gång har älskat, gärna göra det igen. Att få flugor på trumpeten, vill man bara vara med om än en gång i livet och är inte alls samma sak.

Så hade livet gått vidare år efter år. Jobb i staden under veckorna. Hem till gården under helgerna. Ett ensamt liv avbrutet bara av älgjakt och semester, då han rustade upp gården. Så blev han pensionär och flyttade hem för gott. Han hade köpt en hund, som visade sig vara värdelös att jaga med. Men var bra på alla andra sätt. Så han kände sig mindre ensam. Dessutom hade en katt en dag flyttat in. En mager stackare som antagligen övergivits av någon. Men efter några veckor hade den blivit rund och blank i pälsen. I början hade den skrämt hunden, så den inte vågade sova i sovrummet längre när katten var där. Men till slut hade de accepterat varandra och låg sedan ofta och sov i samma korg. En dag hade hunden inte velat äta och han åkte till veterinären, som sa att den hade fått fel på njurarna och annat. Vilket inte var så konstigt, då den var nästan 16 år. Så den mådde bäst av att få somna in. Då grät han för första gången på många år och tänkte att han själv gärna tagit en spruta han med, om han erbjudits. Sedan åkte han hem och begravde hunden bredvid dess favoritplats, där den brukade ligga och kolla in läget. Katten slutade efter detta ligga i korgen och började hoppa upp i sängen på kvällarna istället.

En dag fick han se en intervju på TV där en riksdagsman från Vänsterpartiet utfrågades om sin syn på bristen på skolbibliotek. Orsaken var att man valt just henne att svara på detta, var att hon var bibliotekarie, när hon inte var riksdagsman. Han kände omedelbart igen henne trots att hon numera var en rätt rund dam iklädd sådana där kläder från firma Gudrun Sjödén, som är ett gott alternativ till kalla avrivningar och händerna på täcket. Ger inte upphov till syndiga tankar. Han tänkte: ”nu har ett liv gått och dig har jag längtat efter hela detta liv. Nu står du i TV och är en av dem som styr detta land. Vi är gamla och har väl inte så mycket gemensamt, mer än minnen av en ung och rätt omöjlig kärlek, som i mitt fall aldrig riktig dött.” Han gick och öppnade en öl och en till. Sedan skrev han ett brev till henne om att han sett henne på TV och därefter tänkt på henne en hel del och på vad livet gjort med dem. Någon kärnkraft hade de inte lyckas stoppa trots sitt engagemang. Landsbygden hade lagts ner och avfolkats. Torbjörn Fälldin hade bitter fått sparken och var nu sedan länge död. Han tänkte skriva att nutida politiker inte var mycket med. Men så kom han på att hon ju var en av dessa. Längst ner gjorde han ett antal kryss. Brevet lade han i ett kuvert och tänkte det skall jag nog inte skicka. ”För jag var ju inte helt nykter när jag skrev det”.

Nästa dag kom lantbrevbäraren upp och frågade om han mådde bra. För han hade inte tömt brevlådan. Det hade mest varit reklam och räkningar. Men ett brev också. Brevbäraren fick syn på brevet han inte postat och tog det med sig och ropade att han lovade att sätta på frimärke, innan han skyndade iväg. När han öppnade brevet han fått stod det: ”Hej! Jag tänker ofta på dig och undrar hur du har det. Vill du träffa mig? I så fall ring mig på detta telefonnummer.” Undertecknat Ylva.

Så nu stod han och såg på sitt ansikte. Sedan började han klippa håren i näsan och öronen. Sedan rakade han sig, duschade och sprejade sig under armarna, för första gången på flera månader. För han ville vara fin när han ringde upp.

Peter