Hej vänner!

Jag har fått anledning att tänka en del på livet och dess detaljer. Jag har ju alltid haft lätt för att slänga saker. Faktiskt har jag aldrig ångrat att jag slängt en enda pryl. Men ibland dyker det trots allt upp någon liten pryl som påminner mig om att jag trots allt levat rätt många år. Ni vet de där grejerna som man hittar när man håller på med annat och är som små madeleinekakor. En ask med några mjölktänder. En bok som fortfarande luktar av farsans cigarettrökning (John Silver utan filter). En ring med Fantomens goda märke. Ett hårspänne som aldrig hämtades i en tändsticksask. Ett märke med en sol på vilket det står ”Stoppa kärnkraften”. Ett annat på vilket det står ”Solidaritet” i Polens färger. Eller en kvarglömd kondom längs ner i en gammal värdelös sovsäck, som var rätt värdelös redan när den inköptes. Men som när det är riktigt kallt kan användas, i en bra sovsäck. Några kassettband med blandad musik från 70-talet. Ett litet snöre som en gång användes för att sätta fast nappar i barnvagnen med. En liten hund av plast som en gång bodde med ett gäng gubbar och tanter också av plast, på vilka det stod Fisher Price, som man förstod hade mycket för sig om man lyssnade på allt de tydligen hittade på. En pingla från ett katthalsband som togs bort för att inte störa katten på hans promenader. Saker som utan avsikt legat i någon låda eller av andra skäl råkat få följa med vid alla flyttar. Som nu blir minnen av ett liv. Mitt liv.

När jag föddes hade det gått nio år sedan en liten otäck människa med missprydande hårväxt under näsan, skjutit sig själv i huvudet. Detta efter ha angripit och ockuperat ett antal fredliga grannländer och bombat dessa länder sönder och samman utan minsta hänsyn till dess civilbefolkning. Som låtit sina soldater terrorisera och plåga de som bodde i de angripna länderna och mörda de invånare som gjorde motstånd eller var judar eller för att bara för de fanns till. Som skickade människor till läger för att utrotas. Det hade gått nio år sedan detta hände när jag föddes och man sa ”aldrig mer”. Nu har det gått 77 år sedan den otäcka fan sköt sig i bunkern i Berlin. Men innan jag dör skall jag alltså behöva uppleva att ett ungefär likadant svin, skall jävlas med mänskligheten och mörda, terrorisera oskyldiga människor i ett grannland. Det är då själva fan att det aldrig tar slut.

Numera är det väl få som inte håller med om att ovanstående fanskap inte är en idiot. Men innan han startade sitt meningslösa dödande, så var han rätt poppis hos folk i partier långt till höger som gillade hans nationalism och homofobi. Som menade att en kille som delade deras egna ideologiska övertygelser, nog var en bra karl. Den ungerska premiärministern, som inte heller är mycket för demokrati, gillar honom visst fortfarande. De finns de i Sverige som tycker Ungerns premiärminister gör ett bra jobb. Han är ju också nationalist, har en otäck kvinnosyn och är homofobisk. Något att ta efter tycker en del även i Sverige tydligen. Som tycker att fanskapet gott kan få hållas och ändå få vara med och ta del av EU:s pengar. Samma människor sa att de hoppades att USA:s förre president skulle vinna presidentvalet. Så folk i detta parti tycks tycka rätt bra om de människor, som jag hatar mest i hela världen. Så de är inte kompis med mig, som ni förstår.

Så går livet vidare. Idag skall jag åka båt igen. Detta efter ha firat ett barnbarns födelsedag och varit hundvakt. Så jag har hunnit med mycket på bara några dagar. Nu är det snart dags att ge sig iväg till båten. På denna resa avser jag missköta mig genom att inta en starköl eller två. Det blir nog bara en, för annars tittar M lite surt på mig och skakar på huvudet. Vilket är lite jobbigt och är inget man vill vara med om. Inte heller att få gikt igen. Vilket jag nu sluppit i mer än två år. Så jag får väl skaka på mitt eget huvud och säga ”det skall inte vara mer här, min herre” och se ut som en sträng hovmästare på Zum Franziskaner. Artigt men bestämt!

Peter