Hej vänner!

Jag tittade på en målning av en stäppbison. Målad för 15000 år sedan i Altamira-grottan. Den som målade denna bison hade säkert många gånger sett dessa djur vandra förbi. Nu avbildade hon dem i all deras muskulösa skönhet. Undra vad hon tänkte, när hon såg på det hon skapat. Hon var säkert nöjd över sitt verk och höll upp sin fackla för att se ordentligt på sin bild av något viktigt i hennes verklighet och i hennes tid. Kanske var stäppbison hennes totemdjur och heligt för henne. Att jag skriver ”henne” beror på att det finns indikationer att målningarna kan varit målade av kvinnor. Jag kommer inte ihåg varför man tror det. Kanske för att de handavtryck som finns i grottorna ofta verkar vara kvinnohänder. Men ingen kan ju vara riktigt säker på hur det förhöll sig med detta. Att målningarna är gjorda av stora konstnärer är i alla fall helt säkert.

Igår sken solen en stund på eftermiddagen och det var rätt varmt. Jag hade varit hos tandläkaren och på vägen hem hörde jag en talgoxe fila på, som det var vår redan. Inte så där lite tyst och tveksamt som fågelsång kan vara så här års. Som brukar beskrivas med det mycket vackra ordet ”skuggsång”. Men den här talgoxen tog i som det var i början på maj. Hade väl fått något sorts hormonpåslag i solen och blivit lite tidsvill. Men det har han inget för. Ty mörkret närmar sig obevekligt, hur mycket du än sjunger vårsånger. Många förståndiga fåglar flyttar ju härifrån för att slippa eländet. Kan jag vara sugen på själv ibland. För jag kan tycka att november och december är jävligt påfrestande, nu för tiden. Ty över detta land lägger sig snart ett stort mörker, som varar i flera månader.

Jag är orolig och ledsen över hur det ser ut i världen. Men har nu skrivit så mycket om detta, att jag känner mig tjatig. Så jag skall försöka sammanfatta detta kort i en mening igen: Putinjäveln, Trumphelvetet, sprängningar, skjutningar och riksdagsval. Det finns ta mig fan ingen som helst anledning att vara glad. Man borde gå in i en grotta och måla en stäppbison eller en lite yppig naken dam, eller något annat vackert. Så kan man tänka att det gått 15000 år och att det här ögonblicket i historien, var min tid. Precis som det var hennes tid, hon som sist målade en stäppbison. Vi sträcker våra händer mot varandra genom tiden och talar om att vi funnits. Men om hon fick se mina målningar skulle hon säkert säga: ”Den otäckingen har målat av mig näck, ja se karlar. Men jag blev rätt fin faktisk. Synd att vi aldrig får träffas.”

Så skiljer tiden oss åt. Vi som är här en kort stund vid olika tillfällen. Om vi råkar vara på samma plats vid samma tid gäller det att passa på. För dessa slumpmässiga sammanträffanden bör man ta tillvara på. Det är ju en oerhört liten chans att du och jag skall vara på jorden precis samtidigt. Sedan är vi borta och allt som möjligtvis är kvar är några år av sorg och längtan. Sedan är det över. Det enda som blir kvar är kanske en målad stäppbison i bästa fall. Det känns lite vemodigt.

Men i morgon skall jag smyga in i Lummelunda-grottan och rita stäppbison och en naken tjej. Så något blir kvar av mig. Hoppas den får vara kvar i 15000 år.

Peter