Hej vänner!

Det finns tydligen något som heter ”preppers”. Det är folk som förbereder sig för den stora katastrofen och avser överleva denna. Så de lagrar käk och bränsle och annat man behöver för att sitta i ett skyddsrum i sin källare och vänta till kriget, stormen eller atombomberna dragit förbi. Själv har jag aldrig på minsta sett förberett mig för något. Så i händelse av världens undergång så har jag inte mycket att hoppas på. Jag blir i så fall en del av denna undergång. Eventuellt köper jag väl några burkar Pripps blå starköl inför katastrofen. Då blir jag väl en ”pripper”. Kommer ni ihåg hur folk tömde affärerna på toa-papper när pandemin började. De blev så kallade ”pappers” i ren skräck att hamna i en situation där de blev tvungna att använda tummen.

Jag läste att man vid Döda havet på ett ställe i Jordanien hittat ett ställe från bronsåldern där det förefaller skett en riktig katastrof. Man har grävt fram byggnader som krossats till grus, keramik som upphettats så det smält och skelett som slitits i bitar. Arkeologerna tror att en stor meteorit exploderat när den nått atmosfären ovanför. Det finns de som tydligen tror att det är städerna Sodom och Gomorra man hittat. För i bibeln står ju att Gud lär bränna upp dessa städer, för att folket där var riktiga syndare av värsta sort. Han blev helt enkelt förbannad på alltihop och tänkte ”nu får det ta mig fan vara nog ” och brände upp alltihop. Det förefaller att ta i lite. Kanske att gå till överdrift, trots allt. Gamla testamentets gud har en tendens att göra det. Verkar inte vara så mycket för vänlighet och uppmuntran. Mera för att skälla ut och med våld straffa folk, som inte sköter sig. Han är inte som Pippi och Bamse som båda påpekar, att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll.

Numera behöver gud inte lägga så mycket energi på att förstöra en syndig värld. Det klarar vi ju själva nu för tiden. Fast själv sköter jag mig rätt hyggligt, trots allt. Jag följer i stort sätt de bud gud gav Moses på Sinai berg. Enligt dem får man ju varken dräpa, stjäla eller vittna falskt. På de punkterna har jag under 67 år skött mig perfekt. Det står också att man inte ”får ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa”. Även där har jag i stort sett skött mig. Men det är ju inte så svårt precis. För jag har inga kompisar, som har vare sig slavar, slavinnor, oxar eller åsnor. Fast någon annans snygga fru har man väl någon gång kollat in och känt begär till. Så man får väl vara glad att guden har lugnat ner sig på gamla dar. Visserligen har man fått plågas av en del skam. Men man har sluppit lindrigt undan jämför med folket i Sodom och Gomorra.

Det har varit ”Black friday” som denna fredag numera heter på svenska. Den firas inte till minne av hur Jesus med en piska drev månglarna ur templet. Tvärtom är det någon sorts hyllningsdag till dessa månglare. Själv har inte köpt något. För det är faktiskt inget jag behöver. Dessutom gillar jag inte att handla. Speciellt inte när det är mycket folk i affärerna.

Folk slänger mycket saker som de för något år sedan köpte. Det är lite jobbigt att se. När jag åker till återvinningsstationen, så blir jag alltid lite sur. För i behållarna där man skall slänga sopor så ligger det ofta saker, som jag skulle vilja lägga beslag på. Som fina lampor, byråer, cyklar eller fönster. Inte för jag vet vad jag skulle använda dessa grejor till. Men det känns ända slösaktigt att de bara slängs bort. Det kommer mig att tänka på en tragisk historia. Det var en kompis till mig som berättade att han hade en kompis, som brukade kolla ner i alla sopcontainrar som stod i Stockholm, utanför ställen där det renoverades och byggdes om. Han hade gjort flera fin fynd på grund av denna hobby. Nu var han med några kompisar på väg hem i vårnatten efter att varit på restaurang och druckit middag. Då passerar de en sådan container och killen hoppar upp för att titta ner. När han gör så, tittar någon med amfetamin-stirrig blick tillbaka. Denne någon säger: ”Snälla du, rör ingenting. Jag har sorterat allt hela natten”. Vilket för oss alla är en varning för att använda droger. Man kan ju bli tokig och börja städa även om det inte behövs.

Fast när jag tittar mig runt omkring där jag sitter, så börjar jag fundera på om inte lite uppåttjack, skulle få mig att bli lite mer effektiv med dammsugaren. Jag borde nog ta itu med städandet. Men jag har ingen lust. Jag läste Expressen för en stund sedan och det stod det vanliga om mördande, kriminella gäng och den nya varianten av virushelvetet. Jag blev faktiskt riktig ledsen och uppgiven. Jag hade just tyckt att det just vad gällde viruset, fanns det lite hopp och för min personliga del hade jag blivit mindre orolig. Jag har ju till och med börjat jobba lite. Men om det skall börja med att man skall vara orolig för att kramas och ha munskydd igen, tappar jag lusten. När jag har prövat ha munskydd, så kan jag inte ha glasögon. För de immar bara igen. Så att utföra arbetsuppgifter som kräver att jag ser blir besvärligt. Sist jag skrev citerade jag några diktrader av Nils Ferlin. I kväll känner jag mig jävligt nedstämd och ensam i söndagskvällen. Då kom jag att tänka på en dikt som Nils Ferlin skrev när han antagligen var på samma strålande humör som undertecknad:

”Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör…
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd -
- Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.”

Det stämmer säkert att stjärnorna struntar i huruvida vi finns eller inte. Själv bryr jag mig rätt mycket om det. Som i kväll saknar jag min Kamrat katten igen. För han var verkligen ett sällskap när man kände sig ensam mörka kvällar. Men jag vill inte skaffa en ny katt. För det skulle inte bli samma sak. Han var ju en ovanlig katt. Det tror jag alla håller med om, som träffat honom. Dessutom vet jag inte riktigt hur min framtid ser ut. Jag har ju fått resa rätt mycket till fastlandet sista tiden och är M inte hemma, så blir det besvärligt att hitta kattvakt. Men i kväll saknar jag honom. Även om stjärnorna inte bryr sig om huruvida han är död eller inte.

Har ni läst ”Decamerone” av Boccaccio. Det är ju en bok som skrevs i Toscana på 1300-talet. Som ju också var ett jävla århundrade med pest, krig och jävelskap. Den beskriver hur sju tjejer och tre killar flyttar ut på landet bort från Florens, där pesten härjar. För att få tiden att gå så berättar de historier för varandra. Bland annat om fräcka präster och hur smarta kvinnor lurar sina gubbar, så de får tillfälle att ligga med sina älskare. Trots att berättelserna är skrivna av en man så är det gubbarna som är korkade och tjejerna som är smarta. Men det är en tröst att de i en tid av pandemi och allmänt elände, kunde hitta på roliga historier om mänskliga tillkortakommanden. Historier om sex och dumhet som visar att inget är nytt under solen. För det är ju två ämnen som alltid är intressanta och som man kan skriva mycket kul om. När man deppar ihop på grund av våld, pest och pandemier.

God natt

Peter

 

Hej vänner!

Det är fredag och jag sitter här ensam och funderar. Jag brukar ju inte skriva om politik i denna blogg. Förutom hur illa jag tycker om diverse presidenter och före detta presidenter. Där har jag ju minst två riktiga hatobjekt, som ni som följer denna blogg vet. Men jag skall skärpa mig och inte tjata om otäckingarna den här gången. Men lite om politik skall jag ändå skriva.

För i onsdags var det jävligt svårt att hänga med i svängarna. Först hade Sverige fått sin första kvinnliga statsminister. Sedan var man inte överens om hur våra skatteslantar skulle användas. Magdalena, Märta-Pelle och Nooshi ville använda stålarna på ett sätt. Uffe, Jimmie och Ebba på ett annat. Det ville Annie också. Men det beror på att Annie har sagt till Magdalena att hon tänker sluta vara kompis med henne om hon pratar med Nooshi. Men så gjorde Magdalena det iallafall. Då sa Annie ”pilutta dig” och sa upp kontakten. Så Uffe, Jimmie och Ebba vann. Då blev Märta-Pelle sura och sa till Magdalena ”vi vill inte leka med dig, så det så”. Då fick Magdalena gå till talmannen och berätta att det hon sa igår, inte stämmer med idag. Så efter sex timmar hade Sverige ingen kvinnlig statsminister längre. Vilket måste vara någon sorts rekord. Kommer säkert med i Guinness rekordbok. Förr när det fortfarande var ordning i landet satt statsministrar länge. Som Tage Erlander som var statsminister i 23 år. Vilket visst också är någon sorts rekord.

Det är ju ingen ordning på något längre. Så jag tycker vi lägger ner hela landet och låter andra och förhoppningsfullt förståndiga politiker ta över. För det här håller ju inte längre. Mitt förslag är att Gotland, Skåne, Blekinge, Halland och Östergötland ges till Danmark. Jämtland, Bohuslän, Värmland, Dalsland samt Västergötland kan Norge få. Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Medelpad, Härjedalen och Gästrikland, får vi lämna till Finland. Småland får väl bli en isländsk koloni och döpas om till Lítillönd. Lappland döper vi om till Sapmi och lämnar tillbaks till landets ursprungsbefolkning. Dalarna får väl bli ett litet kungarike för masar och stintor. Kung får Kalle Moraeus bli. Vad jag skall göra av Sörmland och Uppland har jag inte bestämt. Det får ordna sig.

Ni som läser denna blogg regelbundet kommer kanske ihåg att jag för några veckor sedan skulle rotfylla en tand och att det därvid fastnade en borr i hålet som inte gick att få bort då. Igår fick jag träffa en specialisttandläkare som lyckade plocka ut borrjäveln. Det tog två timmar och var lite jobbigt. Men det gjorde inte ont. Det var jobbigt att ha käften öppen så länge. Men det kändes bra att få bort eländet även om rätt mycket tand gick bort för att komma åt. Men det får väl fixa sig. Nedan en bild på otäckingen.

 

 

Så är jag alltså ensam i helgen. Ute är det grått och trist. Jag känner mig faktiskt lite grå och trist själv också. På radion var det ett program om Nils Ferlin på morgonen. Där läste han sin dikt ”Inte ens en grå liten fågel”. Vilket på intet sätt gjorde denna gråa morgon ett dugg mindre grå. Han levde ett tufft liv den gode Nils. Mycket sprit, cigaretter och depressioner. Det höll på att gå alldeles åt helvete. Men han hade tur och träffade en tjej som hette Henny och hon fixade en stuga i Roslagen, så han kom bort från Klarakvarteren och sina kompisar. Han räddades av kärleken, om man säger så. Han skrev ju om en dikt som heter ”I folkviseton”. Ni vet den där som börjar:

”Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.”

Den dikten skrev han nog till sin Henny. För den finns i en diktsamling som kom ut 1957 och han gifte sig med henne 1945. Men då hade haft ett förhållande i flera år. Nils Ferlin var förresten en jävel på att steppa, har jag läst någonstans.

Virushelvetet har visst kommit på ett nytt sätt att jävlas. Så kanske inte vaccinet fungerar. Vilket känns jobbigt. Jag var så nöjd med att fått tre sprutor och att kunna leva som vanligt. Så det skulle kännas som ett jävla bakslag, om det skulle bli som det var i början av den jobbiga pandemin. Dit vill man inte tillbaka. Människor har flugit till månen och uppfunnit datorer. Men ett litet jävla virus lyckas lura oss. När vi ledde rätt mycket på hemmaplan, så kom det på en ny taktik för att ge oss stryk. Det är då själva fan.

Jag gillar ju inte vintern och mörkret. Vill bara att det skall gå över. Våren kan i och för sig vara smärtsamt vacker. Men hellre lite vemod, än slask och mörker. I bibelns Höga visa är det en kille som berättar för sin tjej, hur glad han är att den jävla vintern är över.

”Min vän säger till mig:
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Vintern är över,
regntiden är förbi.
Marken täcks av blommor,
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.”

Antagligen har han märkt att man på våren ibland kan upptäcka och bli lite förvånad över hur snygga kvinnor är, under alla täckjackor och täckbyxor. Ljusets återkomst sätter väl fart på hormonerna på något sätt. Speciellt när man är ung och har mer hormoner än förstånd. Det var jobbigt. Men ändå kan man sakna det ibland. Dikt om detta:

Testosteronet är
slut, som vinet,
en söndagskväll.

Krama om mig
lite, trots det
är du snäll.

I kväll är
jag gammal, trött
utan form och stil.

Men när jag
vaknar i morgon,
sprattlar jag till,
morgonpigg och viril.

Peter

 

Hej vänner!

Idag är det tisdag och jag har inga som helst planer på hur jag skall använda denna tisdag. Annars har jag ju börjat jobba lite och har börjat få lite saker i almanackan att ta itu med. Men den är rätt luftig och det skall den få fortsätta vara. I morgon skall jag bara göra en liten arbetsuppgift på morgonen samt klockan 10:00 åka och få min tredje covid-spruta.

Jag har utöver mina övriga diagnoser nu insett att jag är mobil-missbrukare. Jag kollar i den jävla apparaten minst 20 gånger om dagen. Så jag funderade på att ta fram min Nokia 3310 ur gömmorna för att vänja mig av med denna ovana. Men den förbannade mobilen överlistade mig. För jag behöver den för att komma in på jobbdatorn och på min blogg. För att komma in där måste jag nämligen trycka på skärmen på mobilen. Det är någon sorts säkerhetsåtgärd som krävs. Så för att bli av med detta missbruk måste jag lägga ner denna blogg, samt sluta arbeta igen.

Som jag skrivit om tidigare har jag börjat träna på att gå långsamt. För jag lyckades under mitt yrkesliv förstöra konsten att strosa. Stressen satt liksom kvar i kroppen och jag började gå snabbt som jag var på väg någonstans. Men nu vet jag att det enda jag är på väg till är döden och dit har jag ta mig fan inte bråttom. Så om jag skulle komma försent till den tilldragelsen så skull det inte göra mig ett förbannat dugg. Jag vill ändå inte vara med när det händer.

När jag strosar längst havet kommer det massa vältränade smala damer i åtsittande trikåer, som knallar förbi fort som fan, med hörlurar i öronen. Så jag förstår att jag mest är i vägen för deras framfart. Så jag får liksom aldrig tillfälle att förklara, att jag tränar på att strosa. En färdighet som jag på nytt håller på att träna upp, efter att ha tappat den. När jag var barn var jag en typisk strosare. Jag kunde knalla runt i långsam takt hela dagar och dagdrömma.

En som tydligen var bra på att knalla runt var författaren Hjalmar Söderberg. Han brukade tydligen gå runt i Stockholm och fundera ut sina romaner. Men så kärade han ner sig i en danska, skilde sig och flyttade till Köpenhamn. Huruvida han knallade runt i den danska huvudstaden vet jag inte. Men några romaner blev det inte efter flytten. Han hade väl fullt upp med att försöka förstå vad grannarna sa för obegripligt. Han skrev ju mycket om kärlek innan dess. Mest om olycklig kärlek. Som i doktor Glas och Den allvarsamma leken. Men så gifte han sig med en danska och slutade att skriva om olycklig kärlek. Kanske gjorde danskan honom lycklig och gjorde att han tappade intresset för den olyckliga varianten av denna åkomma. Fast det vet jag inte.

Annars är ju kärleken nästan alltid olycklig i litteraturen. Orfeus kunde inte låta bli att vända sig om för att se på Eurydike, så gick det åt skogen. Abélard blev av med kulorna för sin kärlek till Héloise. Romeo och Julia dör på grund av ett misstag. Den unge Werther tar livet av sig när han inte får gifta sig med Lotte, som på grund av det tvingas gifta sig med en tråkmåns. Madame Bovary håller på att tråkas ihjäl i sitt tråkiga äktenskap och blir tokig och tar till slut livet av sig. Men det finns ju några undantag till detta litterära kärlekselände. Några få par som verkar vara lyckliga ihop. Som verkar älska varandra utan att det straffar sig. Främst i den genren är väl kanske Bamse och Brummelisa. De verkar lyckliga ihop och brukar på kvällarna ”kramas länge, länge”. Lille Skutt verkar också ha det rätt hyggligt med med Nina Kanin. Men de är ju kaniner och man vet ju hur sådana håller på.

Själv har jag hunnit vara både olyckligt kär och lyckligt kär. Bägge dessa tillstånd tar på krafterna minsann. Men till slut blir ju trots allt kärleken vardag och det är skönt. För passion vill man ju inte råka ut för i min ålder. Då skulle man väl få högt blodtryck och hjärtattack. Dessutom är man väl inte lika pigg som Lilla Skutt längre. Men det är ju jättebra att ha en kärlek som M, att krama länge, länge. För vem fan har bråttom.

Peter

 

 

Hej vänner!

Som ni vet är mitt liv fyllt av spännande upplevelser. Som igår när jag var hos tandläkaren. Han skulle rotfylla en tand. Precis när det var dags att hälla ner cement i hålet, så skulle han bara fixa till lite med en borr. Lite finputsning bara, gissar jag. Då gick borrjäveln av och gick inte att få bort. Så det var bara att täcka över tillfälligt med lite plastic-padding eller vad man använder till detta och skicka hem mig. Så nu har jag en tand med en borr i. Det gör inte ont eller är besvärligt på något sätt och får väl fixa sig. Men det värsta var nästan att min tandläkare, som är en mycket noggrann kille och alltid gjort ett bra jobb, verkade bli så olycklig över att det sket sig den här gången. Han är rätt ung och har väl ännu inte skaffat sig samma vana vid misslyckanden som undertecknad. ”Shit happens” som man säger på engelska. Jämfört allt annat elände som finns i världen är en tand med en borr i, trots allt en skitsak.

Jag läste att infrastrukturminister Tomas Eneroth kramat en kvinnlig socialdemokrat och därvid också klappat henne på rumpan. Detta hade skett på en avslutningsfest efter partikongressen i Göteborg. Det var naturligtvis inte lämpligt av en infrastrukturminister att gör så. Men han kanske är en liten kille och damen ifråga ovanligt lång, så han kramade kanske lite fel bara. Vad vet jag. Som när lilla Fridolf skulle krama sin Selma. Då hamnade ju näsan rent automatiskt mellan brösten och händerna på damens stuss. Det var säkert inte meningen. Själv är jag ju rätt normallång och chansen att jag skall ställa till det för mig, vid kramande är liten. Dessutom är jag ju inte infrastrukturminister. Men riktigt långa tjejer bör undvika att krama mig, om de inte vill ha min näsa i dekolletaget. Men vill de det, så är det bara att krama på. Jag är inte omöjlig.

Nästa vecka skall jag få min tredje spruta mot det otäcka viruset. Vilket jag ser fram emot. För redan när jag i somras fick min andra spruta kändes det som livet lättade, efter en lång rätt jobbig tid. Sedan dess har jag levt ungefär som tidigare och inte känt mig särskilt orolig. Men när jag läst att det verkar som verkan av vaccinet börjar avta rätt ordentligt, efter något halvår blev jag lite bekymrad. Men risken att man skall bli allvarligt sjuk var tydligen ändå betydligt mindre efter två sprutor. Men en tredje känns fint att få fylla på med nu när jag börjat jobba lite och träffar mer folk än tidigare. Det är skönt att man gjort vad man kan för att slippa hamna i respirator och kanske dö. Vilket är både tråkigt och onödigt Jag har ju ändå orsakat sjukvården en hel del kostnader sista året, så jag har minsann fått valuta för mina skattepengar. ”Because You're Worth It”, som de säger på TV.

Jag gissar att ni har läst den ryske presidenten och hans otäcka vitryska tryffelsvin hittat på sista tiden. Syftet med detta är naturligtvis att att med en ny flyktingvåg, skapa motsättningar och kaos samt destabilisera andra länder. Som jag skrivit om tidigare, är detta bara en del av sådan krigföring. Ett annat sätt är att sprida sammansvärjningsteorier och myter. I Sverige har det väl i stort sätt misslyckats, vad gäller vaccination mot covid. I andra länder har det gått bättre och det sitter nu ett helt gäng ryska troll och hoppas att vården skall paja ihop så allmänt missnöje och känsla av maktlöshet sprider sig. Man vill att demokratin skall framstå som kraftlös och oförmögen att lösa samhällets problem. Man vill oss ont. Bara så ni vet.

Det är fredag och jag skall äta pasta. Det gör jag ju nästan varje fredag. Numera är jag smart så när jag gör köttfärssåsen, så gör jag så det räcker för minst fyra fredagar framåt. Jag har bara att ta fram en förpackning ur frysen och värma och blanda med pastan. I Italien skulle man aldrig servera pastan i en skål och såsen i en annan. För det är fel. Vet ni förresten att det i Bologna inte finns någon sås som kallas ”bolognese”. Köttsåsen man serverar till pastan där heter ”ragu”. Fast min köttfärssås är faktiskt godare. För den är JÄTTEGOD.

Vad har vi alltså lärt oss av denna predikan? När man minst anar det kan man få en borr fastsatt i en tand. Vidare att man bör fundera på hur man skall kramas och därvid ta hänsyn till sådant som längd och omfång. Man bör också vaccinera sig utan att tjafsa och inte tro på foliehattar och ryska träsktroll. Man bör inte heller lita på ryska presidenter, mer än på huggormar. När du gör pasta skall du blanda såsen med pastan innan servering.

Amen!

Peter

 

 

Hej vänner!

Vad tycker ni om tid. Förr tyckte jag det var helt okej med tid. Numera är jag rädd för den och dess obeveklighet. För tio år sedan var jag 57 år och det känns som alldeles nyss. Om tio år är jag 77 år och om det går lika fort som de föregående tio, så är det för hemskt. Numera är födelsedagar och nyår ju bara påminnelser om åt vilket håll det barkar. Som dödsurets knackande i gamla trähus. Eller en väggklockas tickande, till man glömmer vrida upp den. Vilket man gör en dag. Fast det är lite konstigt att jag står här med evighet åt bägge håll.

Före den stora smäll som var början till detta universum, fanns ingen tid. Den uppstod tydligen i samband med denna smäll. Jag har läst att det fortfarande ingen fysiker, som kan förklara varför tiden går åt ett håll. Men det gör den och jävligt fort dessutom. Det känns ibland som ett år numera bara är några veckor långt. Själv har man väl passerat ”bäst före” datumet. Men om man luktar och smakar på mig, kanske man märker att jag är rätt okej trots allt.

De första klockorna hade bara timvisare har jag läst. För minutvisare var överdrivet noggrant och behövdes inte. Innan dess var man ändå mindre intresserad av detaljer. Då räckte det med dag och natt. Dag var när det var ljust och natt när det var mörkt. Man märkte när det ena höll på att övergå i det andra. Då var det antingen skymning eller gryning. Vilket får mig att tänka på följande mening ur Odyssén, som jag på ett tjatigt sätt skrivit ner tidigare i denna blogg. Men jag tycker det är så vackert, så jag skriver det lik förbannat igen: ”Och upp steg den gyllenfingrade Eos och de seglade ständigt”. Nu kanske ni undrar vem den där Eos är. Då kan jag berätta att hon är morgonrodnadens gudinna i grekisk mytologi. Vilket får mig att tänka Odysseus. Dikt om honom.

Så seglar han mot
den uppgående
solens strålar.

Bakom rodret
virvlar dagar
förbi.

Efter år på
detta tidens hav,
skall han komma
åter.

Då skall han på nytt
dela bädd med henne,
han en gång lämnade.

Han tänker att det
kanske finns ett ord
för detta. 

 

Peter

 

Hej vänner!

Jag kom att tänka på nummer. Numera kommer jag inte ihåg telefonnummer. För de nummer man ringer ofta har man ju på ”kontakter” i mobilen. Förr innan det fanns mobiltelefoner lärde man sig ju ofta telefonnummer, som man ringde ofta. Jag minns det telefonnummer jag hade som barn. Då jag bodde i Solna hade mitt telefonnummer sex siffror. I resten av landet räckte det ofta med fem siffror. I Danderyd hade man sjusiffriga telefonnummer. För där var man lite extra fin och mallig. Min första flickvän hade telefonnumret 755 55 89. Ett utmärkt nummer som var lätt att komma ihåg. Påven hade visst telefonnumret VAT 69. En rolighet som möjligen några i min generation kan förstå.

I bibeln står det ju att 666 är odjurets tal. Man har försökt komma på varför och räknat på olika sätt. En del har kommit fram till att det är Nero och andra Hitler som beskrivs i detta nummer. Men jag har kommit på hur det är. Jag slog landsnumret till Ryssland och därefter 666. Då svarade någon ”Putin” i andra änden. När jag gjorde samma sak till USA, så vrålade någon idiot ”Trump”. Så nu vet ni vad som menas när det i bibeln står: ”Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex. ”

Själv är jag 67. Så när Ulf Lundell sjunger: ”sextiosju, sextiosju var har du tagit vägen nu” kan jag svara: ”här är jag”. Fast Ulf Lundell sjunger kanske mer om sommaren 1967 som i USA har beskrivits som ”The summer of love”. Det var då som det var inne att sätta blommor i håret och vara ”hippie”. Själv var jag då bara 13 år och för ung för att delta i dessa skojigheter. Men året därpå var det mycket politiska året 1968 och inte ett dugg ”summer of love”. Som det står i en visa av Evert Taube är det ”krig och politik som fördärvat vår värld”. Ligger mycket i det.

Klockan är 6:48 och det börjar ljusna på himlen över Stockholm. Där jag för närvarande befinner mig. Orsaken är att jag igår fick genomgå en undersökning på Huddinge sjukhus. Jag kördes in i en sådan där bakugn där man genomför den typen av undersökningar. Det har jag varit med om förut. Men den här gången injicerades jag med någon typ av radioaktiv vätska. Vilket var nytt. Jag blev dock inte självlysande. Det gör inte ont. Men är lite trångt och obekvämt inne i bakugnen. Nu skall tydligen någon specialist titta på bilderna och sedan får jag reda på hur det ser ut.

I affärerna är det redan fullt med julsaker och jag har sett att man kan köpa julmust. Det är ju över en månad kvar till julafton. Men en del kanske behöver förbereda sig en månad för denna högtid. Snart är det alltså tid att påminna sig om hur Josef och Maria fick sväng till Betlehem för att bli skattskrivna. För det hade kejsar Augustus ju bestämt. Han hette ju från början Octavianus och var ju en bråkig kille, som var osams med Kleopatra och hennes älskare Antonius. Ett bråk som till slut ledde till att Antonius kastade sig på sitt svärd och Kleopatra lät sig bli biten av en giftorm. Jag har läst att Kleopatra inte var så himla jättesnygg. Ändå föll killar som Julius Caesar och Antonius med flera som käglor, när de träffade henne. Hon var ju en tuff och mycket begåvad tjej, som talade flera språk. Men jag tror det var något i hennes blick som gjorde alla killar svaga i knäna och fick blodet lämna deras hjärnor och ta vägen någon annanstans. Sådana tjejer är ju faktiskt lite farliga.

En sak som jag alltid tyckt känts lite sorgligt är Josefs roll, i berättelsen om Jesu födelse. Han verkar lite dum i skallen och påtagligt naiv. Om jag hade en fästmö som berättade att hon var på smällen och jag inte var barnets farsa, skulle jag bli lite småsur. Om damen ifråga dessutom påstod att hon under natten blivit påsatt av en helig ande i örat, skulle jag bli rejält misstänksam. Men Josef gick tydligen på detta, vilket i mina öron låter rätt obegåvat.

Vilket påminner mig om en gammal historia som ni säkert redan har hört. Det var en präst som dött och nu stod inför Sankte Per och ville komma in i himmelriket. Men Sankte Per kollade och denna präst stod inte med bland de som var inbjudna. Men prästen förklarade att han som präst naturligtvis var självklart inbjuden till gatorna av guld. ”Jag måste kolla med chefen” sa S Per. Så han ringde till Gud och sa att han hade en av sina företrädare på jorden, stående i porten utan inbjudningskort. Men Gud sa att han inte kände igen namnet. Så S Per ringde till Sonen, som sa samma sak han. Nu började prellen bli nervös och sa att något måste blivit fel. Sista chansen var att ringa till den helige Ande. Men när denne fick höra prästens namn skrek han: ”Den fan har pratat skit om mig och Maria. Be honom fara år helvete”.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Ute regnar det småspik. Jag har funderat lite på allt som hänt. Som att att en prins en gång höll på att orsaka en allvarlig skada å min huvudknopp. Det är inte alla som varit med om något sådant. Det var förra kungens son prins Bertil som höll på att ställa till det. Det var nämligen så att det fanns en golfbana i Danderyd som jag tror numera delvis är nerlagd och bebyggd. Jag gick tillsammans med en ung dam på denna golfbana när jag var 16 år. På en undanskymd plats under några träd och bakom några buskar satte vi oss för att prata och pussas. Just när jag satte mig ner, sa det smack i en gren ovanför och en golfboll ramlade ner. Hade jag stått upp och fått denna golfboll i huvudet hade jag antagligen fått men för livet. När jag tittade upp så såg jag ett sällskap komma gående och att det i det sällskapet gick prins Bertil och såg bekymrad ut. Ty hans boll var långt ut i ruffen, eller vad det heter. Så vi avbröt rask våra planer på pussande och smet iväg. Sedan dess har jag aldrig gillat golf. Pussas har jag däremot alltid tyckt om. Till monarkin är jag inte heller helt positiv. Men det beror inte på detta attentat på ung kärlek.

Annars har jag alltid stor respekt för ung förälskelse och kärlek. För jag vet hur förvirrande och underbar den kan vara och hur smärtsamt det är, när den tar slut. Vilket den har en tendens att göra. När jag var ung hörde kärlek och sexualitet oftast intimt ihop. Men jag var på ett möte med en ungdomsmottagning för några år sedan, där en barnmorska sa att så inte längre är fallet. Ungdomar ligger med varandra, utan att vara speciellt kära i varandra, sa hon. Att det ofta är mer en kompisgrej. Det är kanske inget att bli moraliskt upprörd över precis. Men för en romantiker som undertecknad känns det lite trist. Men å andra sidan kan det vara rätt jobbigt att vara förälskad. Tar en massa tid och gör en rejält dum i huvudet. Hjärnan förvandlas till någon sorts rosa gröt med klart bristande funktionalitet. Så att i det tillståndet få en golfboll i huvudet är väl mera en marginell skada, i ett redan dåligt fungerande maskineri. Så det är kanske trots allt är bäst att slippa vara ”kär och galen” som Ulf Lundell sjunger.

På måndag skall jag sätta på vinterdäcken. Det är numera en rätt enkel historia. För mina vinterdäck bor på hotell. Jag behöver inte heller längre plocka fram domkraft och fälgkors, vilket är skönt. Förr när jag fixade detta själv brukade det ta emot att börja med detta arbete. Ofta utfördes det i snöstorm och med stela fingrar. Efteråt fick man vila ryggen någon vecka. Skönt att slippa. Här på Gotland är det ofta lite löjligt att ha dubbdäck, som jag har. För antalet riktiga vinterdagar med snö och is är oftast inte så många.

Statsminister Stefan Löfven har bestämt sig för att gå i pension. Det unnar jag honom. För han har haft en jobbig arbetssituation. Nu hoppas jag att han får tillfälle att hitta något annat och roligare att göra. Jag har ju tidigare skrivit om att jag tycker han verkar vara en trevlig gubbe, som man gärna skulle vilja sitta och dricka en öl med. Verkar vara en sådan kille som farsan skulle beskrivit som en ”hederlig karl”. Sådana verkar inte riktigt passa in i vår tid om de inte är jävligt lena i käften och gör sig i TV. Men att sitta på en brygga med ett metspö, fyra öl, korvmackor och snacka med Stefan Löfven om ditt och datt är nog trevligt. Men om politik vill vi säkert inte snacka, någon av oss.

Liten dikt om ung kärlek.

Det sägs att
kärleken är störst.
Lite extra stor
är kanske den
som var allra först.

Den som man
bär med sig
genom livet.

Som lär en
att inget ta
för givet.

Att allt är tid
och tillfälle
som vågor
och vind.

En kropp man
aldrig glömmer
och tårar på en kind.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Jag är i Stockholm. Egentligen för att jag skulle på någon sorts undersökning på Huddinge sjukhus. Men den tiden har ändrats, nu för tredje gången, så det blir inte förrän nästa vecka. Sådana ändringar är krångliga när man bor på Gotland. Det senaste datumet fick jag reda på igår kväll. Sådant retar mig lite. Så nu vet jag inte om jag skall stanna här till nästa vecka eller åka tillbaks emellan. Blir ett jävla resande i så fall. Men det är inget att göra åt. Dessutom är det jobbigt att vänta på besked från denna undersökning.

Jag är alltså ensam i den stora staden. Jag känner mig också ensam på något konstigt sätt. För jag har ju ingen objektiv anledning att känna mig särskilt ensam. Men det gör jag ändå. Så där som jag kan känna när jag är på en fest och går ut en sväng för att pissa. Ser jag då upp och ser att det är stjärnklart, så kan jag känna mig oändligt ensam. Som om jag plötsligt får för mig, att detta ytterst är människans villkor på planeten och i universum. Någonstans är vi i grunden ensamma under stjärnorna och bara kärleken kan mildra denna förskräckande insikt.

Jag är inte speciellt modig. Men det finns ju flera sorters mod. Själv är jag rätt bra på ”vemod”. Ju äldre jag blir ju bättre blir jag på den typen av mod. Jag är inte heller oäven vad gäller ”svårmod”. En annan typ av mod som jag behärskar till fullo är ”vankelmod”. Det är jag faktiskt riktigt bra på. På tålamod är jag rätt värdelös. Men vanligt mod är jag inte heller något vidare på.

Det fanns en japansk gubbe som hette Mitsune. Han levde mellan 859 – 925. När han inte hade något annat för sig skrev han dikter. Bland annat om svårmod:

Till bergen flydde du
- till deras blåa lätta luft
och frihet
Men når dig svårmod där
vart flyr du då?

Jag har varit och hälsat på mina barnbarns-killar. Det var kul. Jag är alltså morfar vilket känns lite konstigt fortfarande. Fast jag nu haft den titeln i mer än fem år. Men det är väl en vanesak. För att vara morfar känner jag mig rätt ung. Jag träffade en gammal kompis igår kväll och vi konstaterade båda två att vi känner oss rätt unga, trots att vi inte är det. Att vi när vi träffar jämnåriga gubbar, ofta tycker det känns som de är betydligt äldre än oss, fast de kan vara flera år yngre. Men de kanske tycker samma sak om oss. Fast själva tycker vi att vi är oss rätt lika. Vi trodde att vi skulle bli förståndiga och visa nu när vi är 67 år. Men efter några öl är vi unga och fulla av det som Freud kallade ”regression i jagets tjänst”. Med tanke på omständigheterna har vi lyckats riktigt hyggligt i livet. Vilket våra lärare på högstadiet, skulle vara mycket förvånade över, om de levde.

Aaron Beck har dött. Det var ju han som mer eller mindre själv startade den terapiform som heter Kognitiv Beteende Terarpi (KBT). Han var från början psykoanalytiker, men kom på att den teorin inte höll vad den lovade och hade ett mycket tveksamt vetenskapligt underlag. När jag gick på universitetet i Uppsala var det ju behaviorismens högborg i Sverige. Då var det nästan lite förbjudet att prata om det som fanns mellan stimuli och respons, nämligen huvudknoppen. Det var liksom en svart låda av konstigheter, som mest störde den vetenskapliga stringensen. Det låter idag lite konstigt, men så var det. Men jag hade en lärare en termin som varit och studerat hos Aaron Beck. Jag har för mig att han hette Lars Jansson. Men under juluppehållet blev han allvarligt sjuk och fick någon sorts infektion i hjärtmuskeln och dog. Det var tråkigt. För han var bra och spännande att lyssna på. Han hann dock skriva en bok om kbt-behandling vid depression.

Det en gång så stora Socialdemokratiska Partiet håller kongress och skall välja en ny ordförande. Hur någon nu kan vilja ha det otacksamma jobbet. Men det är väl tur att någon, trots allt, tar på sig jobbet. Så man får väl säga lycka till Magdalena. Speciellt eftersom hon nog kommer bli Sveriges första kvinnliga statsminister. I Danmark och Finland är det ju tjejer som har det jobbet. Tills alldeles nyss hade ju Norge också en kvinnlig statsminister. Men nu har de ju en gubbe som heter Jonas Gahr Støre som statsminister. Så de nordiska länderna kommer styras av tre tjejer och en Støre.

Det skall visst bli jul i år igen. Redan nu har jag sett att man börjat göra reklam för denna tillställning. Vi närmar oss alltså den tid då det från ”Kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”. För att undkomma detta är det nu tradition, att bränna så mycket pengar som möjligt och tillbe guden Mammon och hans profet Tomten, samt äta sill och se på Kalle Anka och hans vänner. Själv vill jag absolut inte ha några julklappar. Jag brukar få fina julkort och därmed få tampas med skuld och skam, över att jag själv inte skickar sådana. Då får jag säga till mig själv: ”Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, duktige och rättfärdige julkortsskrivare, att jag, som är född med synd, inte heller i år tillsänt dig något julkort”. Efter att så bekänt mina synder, så blir jag glad igen och sätter upp alla julkort på en bokhylla. Men någon gran blir det inte längre. Det får räcka med de kulor som hänger i grenen.

Peter