Hej vänner!

Idag är det tisdag och jag har inga som helst planer på hur jag skall använda denna tisdag. Annars har jag ju börjat jobba lite och har börjat få lite saker i almanackan att ta itu med. Men den är rätt luftig och det skall den få fortsätta vara. I morgon skall jag bara göra en liten arbetsuppgift på morgonen samt klockan 10:00 åka och få min tredje covid-spruta.

Jag har utöver mina övriga diagnoser nu insett att jag är mobil-missbrukare. Jag kollar i den jävla apparaten minst 20 gånger om dagen. Så jag funderade på att ta fram min Nokia 3310 ur gömmorna för att vänja mig av med denna ovana. Men den förbannade mobilen överlistade mig. För jag behöver den för att komma in på jobbdatorn och på min blogg. För att komma in där måste jag nämligen trycka på skärmen på mobilen. Det är någon sorts säkerhetsåtgärd som krävs. Så för att bli av med detta missbruk måste jag lägga ner denna blogg, samt sluta arbeta igen.

Som jag skrivit om tidigare har jag börjat träna på att gå långsamt. För jag lyckades under mitt yrkesliv förstöra konsten att strosa. Stressen satt liksom kvar i kroppen och jag började gå snabbt som jag var på väg någonstans. Men nu vet jag att det enda jag är på väg till är döden och dit har jag ta mig fan inte bråttom. Så om jag skulle komma försent till den tilldragelsen så skull det inte göra mig ett förbannat dugg. Jag vill ändå inte vara med när det händer.

När jag strosar längst havet kommer det massa vältränade smala damer i åtsittande trikåer, som knallar förbi fort som fan, med hörlurar i öronen. Så jag förstår att jag mest är i vägen för deras framfart. Så jag får liksom aldrig tillfälle att förklara, att jag tränar på att strosa. En färdighet som jag på nytt håller på att träna upp, efter att ha tappat den. När jag var barn var jag en typisk strosare. Jag kunde knalla runt i långsam takt hela dagar och dagdrömma.

En som tydligen var bra på att knalla runt var författaren Hjalmar Söderberg. Han brukade tydligen gå runt i Stockholm och fundera ut sina romaner. Men så kärade han ner sig i en danska, skilde sig och flyttade till Köpenhamn. Huruvida han knallade runt i den danska huvudstaden vet jag inte. Men några romaner blev det inte efter flytten. Han hade väl fullt upp med att försöka förstå vad grannarna sa för obegripligt. Han skrev ju mycket om kärlek innan dess. Mest om olycklig kärlek. Som i doktor Glas och Den allvarsamma leken. Men så gifte han sig med en danska och slutade att skriva om olycklig kärlek. Kanske gjorde danskan honom lycklig och gjorde att han tappade intresset för den olyckliga varianten av denna åkomma. Fast det vet jag inte.

Annars är ju kärleken nästan alltid olycklig i litteraturen. Orfeus kunde inte låta bli att vända sig om för att se på Eurydike, så gick det åt skogen. Abélard blev av med kulorna för sin kärlek till Héloise. Romeo och Julia dör på grund av ett misstag. Den unge Werther tar livet av sig när han inte får gifta sig med Lotte, som på grund av det tvingas gifta sig med en tråkmåns. Madame Bovary håller på att tråkas ihjäl i sitt tråkiga äktenskap och blir tokig och tar till slut livet av sig. Men det finns ju några undantag till detta litterära kärlekselände. Några få par som verkar vara lyckliga ihop. Som verkar älska varandra utan att det straffar sig. Främst i den genren är väl kanske Bamse och Brummelisa. De verkar lyckliga ihop och brukar på kvällarna ”kramas länge, länge”. Lille Skutt verkar också ha det rätt hyggligt med med Nina Kanin. Men de är ju kaniner och man vet ju hur sådana håller på.

Själv har jag hunnit vara både olyckligt kär och lyckligt kär. Bägge dessa tillstånd tar på krafterna minsann. Men till slut blir ju trots allt kärleken vardag och det är skönt. För passion vill man ju inte råka ut för i min ålder. Då skulle man väl få högt blodtryck och hjärtattack. Dessutom är man väl inte lika pigg som Lilla Skutt längre. Men det är ju jättebra att ha en kärlek som M, att krama länge, länge. För vem fan har bråttom.

Peter