Hej vänner!

Jag har nästan helt slutat använda mynt och sedlar. Istället går jag runt och blippar med mitt betalkort. Det började med att det infördes nya sedlar och mynt. Samtidigt har jag numera svårt att se på läsavstånd utan glasögon. Så vad gäller mynt tyckte jag det blev svårt att se om jag hade en enkrona, tvåkrona eller femkrona i näven. Vad gäller sedlarna skulle det nog gå. Men då skulle jag få mynt tillbaka när jag betalade och valören på dessa skulle jag inte kunna avgöra. Så det blev enklare att blippa. Men jag tänker ibland vad som skulle hända om hela det elektroniska betalsystemet pajade ihop. Då skulle man stå där med sitt kort och känna sig fånig. Jag har för säkerhets skull alltid någon hundring i plånboken i händelse av datorhaveri på banken. Men efter någon dag skulle väl de stålarna ta slut. Vilket skulle leda till att man blev tvungen att flera dagar äta havregrynsgröt utan mjölk.

Jag har under en stor del av mitt liv levt i en värld utan internet. Som jag minns det gick det rätt bra. Det var inte så att jag gick och längtade efter att någon skulle uppfinna detta kommunikationsmedel. Jag var dock rätt snabb på att skaffa både dator och modem, när sådant blev tillgängligt. Inom det området var jag rätt modern och framåtblickande. Fast jag i övrigt är försiktig och rätt förändringsobenägen. Jag har haft rätt mycket glädje av datorer, trots allt. Inte minst genom att jag tack vare dessa började skriva. Just att det var så lätt att rätta felstavningar och syftningsfel och sådant gjorde det mycket roligare att skriva ner sina tankar. Vilket jag nu gjort 1009 gånger i denna blogg. Vilket skulle bli en tjock bok om jag skrev ut alltihop. En bibeltjock bok faktiskt. Mycket har varit ett tjatig gnäll som man verkligen vill slippa läsa igen. En del har varit lite kul. Ibland så jag skrattat själv, åt vad jag hittat på. Tyvärr tycker jag gnället och tjatigheten ökat på bekostnad av det kuliga de senaste åren. Jag har helt enkelt blivit en jävla gnällmåns som fokuserar på det mörka och tråkiga. En gammal surgubbe som sprider hopplöshet och tristess omkring mig. Det finns en otäck sång av Gullan Bornemark, där hon sjunger: ”Sudda, sudda bort din sura min. Munnen den skall skratta och va glad. Munnen den skall sjunga tra, la, la.” Den borde jag sjunga varje morgon. Istället för att se sur ut och be Gullan hålla käften.

Jag kom att tänka på att det inte finns några herdar nu för tiden. I varje fall inte i Sverige. Annars är ju det ett yrke som funnits i tusentals år. I bibeln står det ju en hel del om herdar och deras vaktande och månade om sina får. Som i Julevangeliet där det ju står: ”I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten”. För det var ett jobb som även måste göras nattetid. För det är ju då de flesta rovdjur jagar, som kan ta fåren. Annars är det väl oftast gud eller Jesus som beskrivs som en herde, som tar hand om sina får och skyddar dem från ont. Som det står: ”

”När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.” Att vara får utan att herde är något som dessa tydligen inte mår bra av. Vilket borde åtgärdas. För numera finns det ju inga herdar, som vaktar sina får om natten och känner medlidande med ulltottarna och håller reda på dem. Skulle man inte kunna vidareutbilda ett gäng arbetslösa till herdar. Ett fint jobb även om arbetstiderna är lite jobbiga. Men det får väl schemaläggas på något sätt. Kunde man organisera det för tusentals år sedan, borde det väl gå även idag.

I utbildningen av nya herdar borde ingå att lära sig spela flöjt. För det skulle vara trevligt att höra någon spela flöjt om natten. Dessutom gillar fåren det. Som Hjalmar Gullberg skriver i dikten Förklädd Gud:

”Vem spelar på en pipa
en låt av gryningsluft,
för himmelsk att begripa,
höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden,
flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden
för djur och växt?”

Vem är den gode herden
som för sin flock i vall
och som med gräs förser den
och toner av kristall?
Vem går på betesängar
i sommardagens kvalm
och sover bland drängar
på jordisk halm?

Lite längre fram står det att det är Apollon som är på jorden och vaktar får förklädd till herde. För skall gudar komma till jorden så skall de minsann ha ett fint jobb. Så när man träffar herdar skall man uppföra sig någorlunda. Det kan ju vara en förklädd gud som man träffar på. Om han dessutom spelar ”Livet i Finnskogarna” på sin flöjt kan man vara rätt säker på, att det är en gud man träffar. Det kan man misstänka, även om han tutar fram ”Avestaforsens brus”.

På Gotland heter ju vuxna får inte får utan lamm. Fårens barn heter lammungar. Varför vet jag inte riktigt. Pojke heter ju sork på gotländska. Vad sork heter vet jag inte. Vattensork heter förresten pöltiger på gotländska, vilket inte många vet. Inte ens gutarna själva.

Om ni inte på länge har lyssnat på Lars-Erik Larssons tonsättning av Förklädd Gud bör ni göra det. Även om ni blir lite blöta i ögonen på kuppen. Som jag brukar bli. Det är bara att klippa ur och klistra in länken i webbläsaren

https://open.spotify.com/track/1S80HeXKarMpXgv8AqsvWU?si=6dd0c2538ed245d7

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Det är väldigt mycket folk på Gotland och hälsar på. Igår när det var en mulen dag så fick de allihop för sig att besöka Visby. Så det blev svårt att ta sig fram på sina håll. Det där med att hålla avstånd och minska smittspridning är helt bortglömt. Själv har jag ju nu fått två sprutor och behöver väl inte längre vara rädd för att bli så sjuk av det jävla viruset, att jag hamnar i respirator.

Däremot fick jag igår veta att jag idag skall hamna i en datortomografi-maskin. Vilket känns så där. Jag låg ju i en annan apparat bara för några veckor sedan. Lite trist. Men det är ju bra att någon bryr sig och tycker det är viktigt att titta hur jag ser ut i magen. För nu är det där det skall tittas. Kul med omväxling.

Jag såg lite på ett TV-program om regissören Jan Troell. Han blev tillfrågad om han ofta tänker på sin barndom. Vilket han berättade att han gjorde nästan varje dag. Det kändes lite bra att han berättade detta. För jag kände som åtminstone vi är två, som ofta tänker på vår barndom. Jag tycker det var jobbigt att vara barn och oftast inte särskilt kul. Det var minsann inte bättre att vara tonåring förresten. Det var ofta riktigt jävla jobbigt. Vilket gör att jag ofta känner mig lite vemodig och ledsen när jag tänker på den första delen av mitt liv. Av den anledningen vill jag inte skriva några memoarer. För jag tycker inledningen blir så trist och tråkig. Dessutom har jag rätt taskigt minne.

Så är livet som en kedja av länkar. Men lite här och där avbryts dessa som av en sten infattad i guld. Det är det man minns. Svarta stenar för det som varit sorgligt och ledsamt och röda för det som varit roligt och kul. Men jag dessutom några blå stenar i min kedja. Som är på något sätt viktiga för mig. Fast de i andras ögon kanske inte verkar så speciella.

Som när jag en gång när jag var sådär 13 år cyklade på en grusväg långt från ingenstans i Roslagen. Jag kom fram till en kulle på vars ena sida var en grustäkt. I den hade ett gäng backsvalor grävt ut sina bon. Jag klättrade upp på den där kullen och la mig på rygg och tittade upp mot himlen. Över mig flög svalorna och stilla gled vita sommarmoln, sakta förbi. En känsla av att jag var en del av något oändligt kom över mig och att jag var en del av universum. Precis som gräset, svalorna, molnen och solen. Men också en ensamhet, då jag förstod att jag inte hade någon att berätta om vad jag upplevt för. För jag insåg att jag om jag berättade detta, hade ansetts lite knäpp.

För några år sedan upplevde jag något liknande. Jag var ute och gick i skogen på Bremön. Då började det regna först bara lite småstänk. Men sedan lite mer rejält. För att inte bli så blöt satte jag mig under en stor gran. Under den var det alldeles torrt och över mig drog gråa moln som trasor förbi. Då tänkte jag plötsligt för mig själv, ”just det här är livet”. Jag kände mig alldeles lugn och som en del av skogen. Regnets prassel och doften av våt skog, medan dagen gick mot kväll. Jag kände som, ”här sitter jag i skogen på en ö i Bottenhavet. På denna planet i ett oändligt universum sitter jag och finns till som en del av denna oändlighet.” Till slut var jag tvungen att bryta denna känsla och gå hem till nuet igen. Vilket kändes motigt.

Några gånger under livet har jag jag känt på det sättet. När egentligen inget speciellt hänt i andras ögon, gissar jag. Men när min personliga upplevelse, blivit ett minne för livet. En blå sten bland de svarta och röda. Som varken är skratt eller gråt, utan något annat. En känsla som jag har svårt att beskriva och som jag inte brukar berätta om. Men som jag minns helt tydligt och klart även om annat är lite suddigt.

Men jag är nog inte ensam om att ha sådana upplevelser. Kanske är det vanligt. Fast vi som har dem oftast inte berättar om dem. Kanske för vi tycker det är lite pinsamt. Men också för att de är svåra att beskriva i ord. Fast kanske är det ovanligt att uppleva sådant. Kanske är jag ovanligare än jag tror. Lite konstig är jag nog iallafall. Vilket gör mig rätt lite på gamla dar.

Kamrat katten kunde ibland sätta sig och verka försjunken i något, på ett hemlighetsfullt sätt. Som han hade något viktigt att tänka på och behövde begrunda ordentligt. Kanske så drabbades också han av känslan av att vara en del av helheten i tid och rum. Eller så tänkte han på hur kul det är att döda möss. Vad vet jag.

Nyss åskade det och kom en regnskur över Visby. Vilket betyder att Tor red förbi med sina bockar Tanngnjost och Tanngrisner. Nu är han redan borta och det börjar ljusna på himlen igen. Men det är ändå skönt att veta att Tor är ute skyddar Midgård från att förstöras av de elaka jättarna. Så de och andra onda makter får dra hem till Jotunheim och inte komma hit och jävlas. Det finns det ju så mycket annat som gör, så det är skönt att slippa åtminstone jättarna.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Det har gått tio år sedan Utøya. Det känns som det hände alldeles nyss. Fortfarande vet jag inte vilka ord man skall använda när man skriver om detta. Det finns liksom inga ord som räcker till. Jag har dem i varje fall inte.

Men som jag skrev för något inlägg sedan bör man vara aktsam med språket. Det finns tillräckligt många galningar som sprider tokigheter och som inte behöver uppmuntras. Ibland undrar jag om inte internet och sociala media, gör mer skada än nytta. Ifall det är bra att det ges utrymme för alla möjliga hatiska och dumma åsikter och människor. Som i värsta fall påverkar sådana, som inte är riktigt som de skall i plymen. Som riskerar att göra allvar av det hot och det hat som andra uttrycker i fyllan en fredagskväll. Gång på gång avslöjas ju folk som man trodde var normala, med att skriva hemska saker om medmänniskor på internet. Som den där rektorn på Järvafältet som verkade vara rätt vettig. Men så visade det sig att han inte alls var det. Så det är inte bara små otäcka sverigedemokratiska troll, som sprider hat och konspirationsteorier. Det är även folk som man tror är hyfsat normala, men som med sitt språk riskerar att trigga tokskallar att mörda medmänniskor. Som hon som skrev att hon ”hatade” Annie Lööf. Jävla dumheter. Jag tycker ofta att Annie Lööf har jävligt fel vad gäller privatiseringar, strandskydd och annat. Men att alla inte tycker som jag, får jag stå ut med. Det finns ingen anledning att ”hata” dem för det. Riktigt jävla korkat är det ju att hata folk för att de inte ser ut som man själv och har en annan pigmentering. Jag såg lite på ett TV-program som handlade om Ku Klux Klans historia. Så galna och fyllda med hat kan folk tydligen bli. Men det första steget mot Auschwitz började väl också någonstans. Det gör mig rädd att tänka på det.

Igår var jag på lasarettet och tog prov på min prostata. Det är ta mig fan ingen lek. Ni skall slippa ta del av detaljer. Men efteråt är man rätt tagen. Iallafall var jag det. Det var andra gången jag fick vara med om detta. Vilket var rätt jobbigt. För nu visste jag ju vad som väntade. Får väl säga att det var som första gången och inte ett dugg bättre än debuten. Men ändå är jag tacksam så länge jag har kvar en prostata i kroppen, som man kan ta prov på. Min läkare heter förresten Süleyman i förnamn, precis som Süleyman den store. Denne var sultan över den Omanska riket på 1500-talet och erövrade Balkan och Ungern. Han försökte också ta Wien, men misslyckades med detta. Det var en tuff kille som inte var att leka med. Men min doktor är snäll och pålitlig, trots att han heter Süleyman. Han beklagade att det tyvärr inte fanns något annat sätt att ta prov på än detta, rätt olustiga. Vilket vi båda är överens om, är lite synd. Men jag är tacksam att han gör sitt jobb så noggrant och inte slarvar. Bra jobbat Süleyman!

De där figurerna som lurade av folk pengar i företaget Allra skall visst låsas in några år. Det känns bra. För tjuvar skall låsas in. Jag läste att ledaren för tjuvligan bara dagar innan domen köpte en sportbil som kostade runt en miljon spänn. Egentligen borde väl han och hans kumpaner låsas in till de betalat tillbaks de miljoner de snott från hederligt folk. När jag cyklar förbi gästhamnen i Visby så ligger där motorbåtar i mängd av den typ som säkert kostar många miljoner styck. Det ligger säkert båtar för över 100 miljoner spänn där. Undra hur mycket av de pengarna kommer från ohederliga affärer. Inte kommer de från hederligt arbete utfört av hederliga skattebetalare, i varje fall. För på arbete blir man inte rik. Men på spekulation, skatteplanering och fallskärmar, kan man bli väldigt rik. Så rik att man kan sitta på en båt för fem miljoner i Visby hamn och se löjligt ut. För folk som visar upp sin rikedom på det sättet ser ofta löjliga ut.

Jag läste förresten en ovanligt dum artikel i tidningen. Det var någon som menade att man borde minska på strandskyddet, så att även folk som inte bor i Täby och Djursholm, får råd med strandtomt. Fast jag tycker att den orättvisan snarast borde avskaffas genom att man exproprierar 20 meter av stranden för de som har sådan tomt i Täby och Djursholm. Så alla får tillgång till stranden. Det blir ju också rättvist. För jag tycker att alla som sköter sig och betalar sin skatt skall kunna gå runt alla sjöar och havsstränder, utan att stoppas av staket och murar. För det här är vårt land, som inte vissa skall sno åt sig bitar av hur som helst. Som Verner von Heidenstam så riktigt påpekade i en dikt år 1899:

”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner,
att medborgarrätt heter pengar.”

Det är det ta mig fan fortfarande.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag gillar inte fanatiker. Bortsett från att de är idioter, är de dessutom tråkiga idioter. Antagligen beroende på att de på ett oreflekterat och korkat sätt, tar sig själva på allvar. För de måste ju hela tiden övertala sig om att det ligger något i deras korkade idéer. Om de gav sig själva möjligheten att lyssna på andras uppfattningar, så skulle de ju kunna inse att de har fel. Som Winston Churchill sa: ”En fanatiker är en människa som inte kan ändra åsikt och inte vill byta ämne.” Dessutom saknar han humor och självdistans kan man tillägga. En bra sak med att det inte varit Almedalsveckor här i Visby förra sommaren och den här, är att man sluppit se nazister knalla runt och se otäcka ut och ställa till bråk. För det förstörde stämningen åren innan.

Men världens kork-aktighet är i stigande för närvarande. I Ungern har tydligen regeringen bestämt att man inte längre får informera om att det finns homosexuella människor. För man menar att information om detta skulle hota familjelivet på något sätt. De gubbar som hittat på något så korkat, måste tro att bara för ungdomar får reda på att det finns homosexuella människor, kommer de rusa iväg och bli bögar och flator hela gänget. Kanske är alla ungdomar i Ungern latent homosexuella och får de reda på att det finns andra som också är det, brakar samhället ihop. De kommer allihop välja bort partners av motsatt kön, bara de får en chans. Hela Ungerska nationen kommer förvandlas till ett rosa ormbo och badhusen i Budapest blir omöjliga att besöka för oss heterosexuella. Men vad fan skall man förresten dit och göra.

En annan totalt heldum sak är klädkoden när man spelar den onödiga sporten beachvolleyboll. Jag läste att tävlingsdräkten för damer där skall vara bikini av modell mindre. De norska tjejerna tyckte den klädseln kändes lite genant och ville få ha på sig vanliga kortbrallor. Men de fick de inte, utan de fick böter för detta tilltag. Jag undrar vilka som bestämde detta. Antagligen några fåniga gubbar som tycker att de skall bestämma vad unga damer skall ha på sig. Helst så lite som möjligt. Jag får väl erkänna att även jag tycker bikini kan var klädsamt. Men om någon dam vill ha mer rejäla brallor och tycker småbrallor som kryper in mellan skinkorna är obekvämt och generande, så skulle jag aldrig lägga mig i detta. För då skulle jag ju framstå som en dum snuskgubbe. Men däremot är det min bestämda uppfattning att kvinnliga diskuskastare, alltid bör tävla helt näck. Annars borde de få böta rejält. Manliga spjutkastare bör däremot tävla i det senaste från Gudrun Sjödén. Luftigt och helst blommigt.

Det finns alltså sporter som jag inte begriper mig på. Följande sporter tycker jag exempelvis är onödiga: all motorsport, gång, golf, curling, boxning, amerikansk fotboll samt alltså beachvolleyboll. På Irland finns en lagsport som heter hurling som bara spelas där. Det är en tuff sport som borde införas här. Jag har bara sett den på TV, på en pub i Dublin. Det var en väldig massa gubbar som sprang runt med livsfarliga klubbor på en stor plan. Inte helt lätt att förstå för oss, som inte kan reglerna. Speciellt inte på en pub i Dublin. Där ett antal mindre nyktra irländare skall förklara dessa regler, för en lika onykter svensk. Blir liksom förvirrat.

Det skall bli olympiska lekar, som man säger i Norge. Under antikens olympiska spel tävlade man förresten naken. Men det var bara killar och ogifta damer som fick komma och titta på tävlingarna. Gifta damer var portförbjudna. Så de slapp se hur fånigt penisar dinglar, när man springer utan brallor. Men ogifta tjejer kunde få komma och titta på detta, om de ville. Men en gång var det en gift dam som hette Kallipateira som klädde ut sig till man och smög in. Hennes son ställde upp i någon sorts blandning mellan boxning, fribrottning och misshandel som hette ”pankration”. När han vann matchen blev Kallipateira så glad att hon skrek högt, med sin sopran. Vilket avslöjade henne. Det var dödsstraff för gifta kvinnor att smyga sig in på tävlingarna. Men på grund av sonens vinst, benådades hon.

Under de antika olympiska spelen hade man inga fåniga sporter som beachvolleyboll att tävla i. Det var ordentliga grenar som diskus, löpning, femkamp, brottning, ljudstyrka för härolder och trumpetare till exempel. Men något så oerhört fånigt som att tävla i att gå fort, skulle de antika grekerna aldrig deltagit i.

Själv har jag aldrig varit bra på någon sport och aldrig gillat idrott något vidare. Jag tror att jag fick men för livet, av skolgymnastiken. Där man offentligt och inför alla skulle visa upp sina motoriska tillkortakommanden. Man skulle visa sin oförmåga att hoppa över plintar och bockar. Likaså skulle man avslöja sin fysiska svaghet, genom att inte kunna klättra högt upp på rep eller göra armhävningar. Man skulle på idrottsdagar kasta en ”liten boll” alldeles för kort. Man skulle på grund av sitt bristande bollsinne utses till back och stå och titta på. Långt ner på en fotbollsplan stod man och hoppas att ingen skulle komma i närheten. Gud vad det var tråkigt alltihop.

Jag är fortfarande förbannad för att skolidrotten tog ifrån mig min rörelseglädje. Men på gymnasiet var jag rätt bra på att springa. Men det berodde på att min dåvarande flickvän bodde någon mil bort. Så jag cyklade denna mil nästan varje dag. Det var också en del andra kroppsövningar, i samband med detta. Så jag var för en tid riktigt vältränad. Men när denna relation tog slut blev jag samma soffpotatis som innan, om inte värre.

Numera cyklar jag ju nästan varje dag. Men inte så långt som jag brukade göra. För att kompensera för detta, lägger jag alltid in en jobbig backe att cykla uppför. Brukar gå bra. Så med tanke på ålder är jag nog rätt vältränad trots allt. Kunde vara värre.

En sak som jag är övertygad förstör kroppen är rökning. Jag kan inte begripa att något så hälsovådligt, får säljas överhuvudtaget. När jag ser unga människor röka, blir jag sugen på att för dem berätta om konsekvenserna av detta på sikt. Om lungcancer och kol och hur det är att gå runt med syrgasslang i näsan tills man dör kvävningsdöden. Men det gör jag inte, för det vet de säkert redan. Men då hissen inte går ända upp till hjärnkontoret, fortsätter de med denna idiotiska självdestruktivitet.

Nu skall jag cykla och vattna mina grönsaker.

Peter

 

 

Hej vänner!

I mitt förra inlägg skrev jag ju lite om extremvädret i västra Kanada med värmeböljor med temperaturer mellan 40 till 50 grader. Om hur väl detta stämde med de prognoser som de flesta klimatforskare förutspådde. Alltså att den högre medeltemperaturen skulle medföra mer extrema väderfenomen, i form av skyfall, stormar och värmeböljor. Detta då det skulle bli mer energi i atmosfären. Något som exempelvis professor Johan Rockström brukade berätta om, som en trolig följd av klimatförändringen. Greta Thunberg brukade ju uppmana makthavare och oss alla att lyssna på forskarnas varningar. Jag hann ju knappt sätta punkt i mitt förra inlägg förrän västra Tyskland, Belgien och Nederländerna drabbades av en översvämningskatastrof, av just den sort som forskarna varnat för. Massa människor har blivit av med allt de äger och har. Många har också dött i katastrofen.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så förväntar jag mig inte att de som förnekat faran med klimatförändringen skulle stiga fram och säga: ”Det verkar som det låg en del i det som Greta Thunberg sa, trots allt.” Många av de som förnekat uppvärmningen och att den orsakas av mänsklig aktivitet, har ju försökt ta heder och ära av denna unga dam. Hon har ju bara uppmanat oss att lyssna på de forskare, som är specialister på klimat och som länge varnat för det som just nu händer. För nu behöver man inte längre oroa sig för vad som kommer att hända. Nu kan man i realtid se hur vår framtid ser ut om medeltemperaturen stiger 2 grader. För då blir det som nu, fast värre.

På Kuba har folk ledsnat på att leva i en diktatur där ekonomin pajat ihop och man inte får säga vad man tycker och tänker. Som i andra diktaturer bemöts dessa protester med våld och misshandel. Samt nedstängning av internet, för att försvåra folk att samordna sina protester. USA har ju sedan 60-talet haft sanktioner mot Kuba och velat fälla dess regering. Min inställning är att alla regeringar som inte är utsedda i fria, rättvisa och allmänna val, bör bojkottas. Jag är rättvis på det sättet. Men stormakterna är mer flexibla. Så USA är kompis med ett land som Saudiarabien och inför inga sanktioner, mot detta vidriga land. Men med Kuba är man osams och jobbar på att bli av med den diktaturen. Det är ett jävla hyckleri. Men, som sagt, varje gång en diktatur faller i ett folkligt uppror, blir jag lite glad. Men tyvärr brukar det ofta komma nya förtryckare efter de gamla. Men man får väl hoppas att kubanerna en dag får gå och rösta, på vem de vill i demokratiska val.

Jag läste nu på morgonen om att två små barn blivit skottskadade i Flemingsberg vid en skjutning. De blev skjutna i benen och kommer överleva. Men de hade ju lika gärna kunnat träffas i huvudet. Man får väl hoppas att de inte får några men, av sina skador. Så det bara fortsätter. När jag skrev föregående tre meningar, så kände jag hur jag tappade lusten att skriva mer. Jag kände mig bara tom och ledsen. Som en stor meningslöshet, plötsligt slog emot mig.

Men tack vare att polisen i andra länder lyckades knäcka koden i telefoner som de kriminella inte trodde gick att avlyssna, åkte ett gäng av de värsta skurkarna fast. Sedan lyckades FBI lura några andra att använda, en av dem konstruerad tjänst för kommunikation. Så de kunde avlyssna hur de planerade mord och knarksmuggling. Vilket säkert kommer att leda till att ett gäng till låses in. Men dessa metoder får inte svensk polis använda. Däremot är det helt okej om utländsk polis gör det. Det skall visst utredas. Kommer väl ta något år, gissar jag. Sedan skall väl detta ut på remiss och diskuteras. Vilket tar något år till.

Jag ger mig fan på att om det en dag stod massa grönklädda gubbar med automatkarbin på gatorna och snackade ryska, skulle väl åtgärder kring detta utredas och funderas kring. Några skulle väl säga att man måste tänka på den personliga integriteten och inte göra något förhastat. Några skulle väl säga att oron för grönklädda personer med ryska som hemspråk är överdriven, närmast rasistisk. Några skulle säga att det är oacceptabelt att det får vara på det sättet. Några skulle säga att det finns viktigare samhällsproblem än grönklädda ryssar att prata om. Någon skulle väl undra vad Tage Erlander hade gjort i situationen. Dessutom skulle det snart finnas 3000 poliser till som skulle kunna ingripa om de grönklädda ryssarna blev dumma och använde sina automatkarbiner. Men först borde man försöka prata dem till rätta, över en kopp biodynamiskt örtte. För innerst inne är människan god och att säga något annat tyder på en känslomässig brist.

Jag läste en debattartikel där några advokater protesterade mot, att de utmärkta metoder som utländsk polis använt, får användas som bevis i Sverige. Som det skulle vara fusk på något vis. Dessa advokater kunde väl tas ifrån sin titel, tycker jag. För jag gillar dem inte.

Jag läste också att tre av de som mördade en lite flicka i Botkyrka förra sommaren befinner sig i Turkiet. Sverige skall tydligen försöka få hem dem hit. Verkar onödigt. Skulle de inte kunna dömas för mordet i sitt hemland och sitta av sina straff i turkiskt fängelse. Skulle säkert bli billigare och man skulle slippa få hit dem. Förresten borde man undersöka om man inte kunde köpa i fängelseplatser i andra länder. Skulle säkert bli billigare för statskassan. Skulle också ge jobb i dessa länder. En win-win affär för folket i Vladivostok eller Dar es-Saalam till exempel.

Jag är alltså som ser på ett jävla humör och mår inte bra av allt elände som jag läser om i tidningen. Som jag skrivit tidigare har jag blivit känsligare på gamla dagar och känner mig mer hudlös, än jag gjorde när jag var yngre. Kanske har jag drabbats av akut testosteronbrist. På TV gör de reklam för någon sorts piller, som gör att man får mer av detta könshormon och piggar på sig. Blir liksom ung på nytt och det visas en bildsekvens, hur kroppen förändras från viril och smal till plufsig och småfet. Det är naturligtvis påhitt alltihop. Som sådana där schampo som påstås ge håret näring eller krämer tar bort alla rynkor och gör en 30 år yngre i ansiktet. Men jag vill inte bli yngre, trots allt. Som Hjalmar Söderberg sa: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt”, eller något sånt. Det stämmer väl i stort sätt. Men jag har blivit så jävla blödig på gamla dar och rädd för allt otäckt som händer. Ibland skulle jag vilja flytta till en ö i yttre Hebriderna. Fast då vill jag ju att alla vänner hänger med. För jag vill inte vara ensam. Vi kan sitta där och se ut över Atlanten och dricka ett glas jävligt rökig Whisky och se solen gå ner.

Om någon får lust att kommentera ovanstående. Så försök behärska er. Fundera på om det är nödvändigt.Dessutom har jag ingen katt längre.

Peter

 

Hej vänner!

Ni som läst min blogg regelbundet vet att jag inte är så förtjust i värmeböljor. Det finns andra som tycker att det är helt okej med 30 grader i skugga. Men det tycker inte jag. Sådan värme gör mig bara trött och svettig. Dessutom blir jag sur och irritabel efter några dagar. För jag sover illa när det är varmt inne. Jag kollade och såg att jag har 27 grader inne för närvarande. Vilket är minst 7 grader för mycket. Jag vet inte varför jag har så svårt för värme. Men jag gissar att det beror på att jag till så stor del delar genetik med neandertalarna. Den kände biologen Svante Pääbo har ju visat att de flesta av oss har några procent neanderthal-gener i oss. Men jag har ju mest sådana och bara någon procent av gener från modern människa i mig. Så jag är byggd för att leva i närheten av inlandsisen och på den europeiska tundran för tusentals år sedan. Vilket förklarar både mitt utseende och svårighet att stå ut med värmeböljor.

Just nu är det värmebölja i Kanada och västra USA med temperaturer på över 40 grader. Ibland uppåt 50 grader. Det är visst den tredje värmeböljan med sådana temperaturer på rätt kort tid. Bortsett från allt mänskligt lidande som detta medför undrar jag hur det går för djurlivet i Klippiga bergen. Dessutom brinner det överallt. Denna utveckling stämmer väl överens med det som klimatforskare sagt. Att antalet värmeböljor och stormar kommer att bli fler. Men jag vet inte ens nu när effekten av klimatförändringen blir tydligare och tydligare kommer få någon klimatförnekare att säga: ”det ligger kanske något i det ändå”. Sannolikt kommer de fortsätta framföra att klimatkrisen är en sammansvärjning för att få kontroll över mänskligheten påhittad av ”globalisterna”. Vilket i de här kretsarna är en omskrivning för judarna. Som den judiska vetenskapsmannen Einstein så riktigt sa: ”Två saker är oändliga: mänsklig dumhet och universum; och jag är inte säker på det andra.”

Igår fick jag min prostata undersökt i en datortomografi-apparat. Det har den blivit en gång tidigare. För er som inte varit med om detta, kan jag berätta att det är en rätt spännande historia. Efter lite förberedelser så får man klä av sig allt utom kallingar och strumpor. Sedan förs man in i ett rum där det står en apparat som ser ut som en stor bakugn, fast vit. Framför den är en brits som man får lägga sig på. Sen berättar en snäll sköterska att det kommer bullra en del under undersökningen. Hon frågar också vilken radiokanals musik man vill lyssna på medan man undersöks. Jag valde P2. Därefter får man hörselproppar och hörlurar. Sedan rullas man in i apparaten som en limpa som skall gräddas och det är rätt trångt därinne. I hörlurarna frågar sköterskan om det går bra. Så börjar musiken. Men det är helt onödigt för samtidigt börjar det bangla och bångla, något överjävligt i maskinen. Så man här absolut inget av den musik, man bett att få höra. Ibland blir det tyst några sekunder. Sedan kommer en röst som säger: ”nästa scanning tar fem minuter” och oväsendet börjar igen. Efter en halvtimme är det klart och man är färdiggräddad och åker ut ur ugnen. Sköterska berömde mig för jag legat så still därinne. Vilket var konstigt. För man har liksom inget val, så trångt är det. Jag undrar hur de gör med riktigt feta människor? Det måste vara svårt att få in dem. Men om man lyckas med det måste det finnas risk att de fastnar därinne. Blir fast i hålet, som när Nalle Puh fastnade i Kanins dörrhål.

Man bör vara rädd om språket. Inte använda det hur som helst. Nu läste jag att någon tjej skrivit i tidskriften Fokus att hon ”hatar” Centerpartiets ordförande Annie Lööf. Inte att hon tycker illa om Annie Lööfs åsikter eller om Centerpartiets politik. Utan att att hon hatar Annie Lööf som person. Om skribenten verkligen gör det, borde hon nog gå i terapi. Men det tror jag inte hon egentligen gör. Utan att hon utan eftertanke använder ord som ”hat” alldeles för lättvindigt. Jag är väl inte heller så förtjust i Annie Lööfs åsikter eller i det parti hon företräder. Speciellt inte nu när man vill minska på det för naturen så viktiga strandskyddet och vill tillåta så kallade skogsägare få större möjligheter att avverka skyddsvärd skog. Men det är inte bara jag kritisk till, utan i stort sätt hela miljörörelsen. Så för att säga sig vara ett ”grönt” parti, är det ju rätt dumt att bli osams med oss naturnördar. Men trots det ”hatar” jag verkligen inte Annie Lööf. Fast jag är rejält sur på henne. För det ”hatas” alldeles för mycket, tycker jag. Som om ordet hat mist sin betydelse och börjat betyda samma sak som ”inte tycka om”. Kan man inte spara på hatet till killar som Hitler, Stalin och Franco. Folk väl värda att hata. Vad gäller Annie Lööf, kan det väl räcka med att tycka att hon är lite smådum.

Jag vet inte ens om jag hatar Donald Trump. Men jag får kräkreflexer och mår illa bara jag ser fanskapet. Jo, jag tycker så gediget illa om den gubben, att det gränsar till hat. Vilket ni som läser min blogg har fått ta del av under flera tjatiga år. Men nu försöker jag låta bli att tänka på eller skriva om otäckingen.

Det är för mycket folk i Visby. Det är faktiskt svårt att ta sig fram. För närvarande är det fler turister än fastboende på Gotland. Många av dem går runt i Visby i värmen konstigt nog. Förr brukade det varma dagar inte vara så farligt, då många åkte till stranden och badade. Systembolaget släpper ju på grund av coronan bara in ett visst antal åt gången. Så köerna dit blir över hundra meter långa på dagarna. Vilket är bra för min nykterhet. För jag orkar inte stå i en jättelång kö bara för att få köpa en flaska Rosé. Så oftast blir det inget.

Mina squash växer som bara den och blir jättestora på kolonilotten. Nu har jag gjort biffar, moussaka och ratatouille med couscous av dem. Så nu börjar jag få svårt att komma på något att använda dem till. Dessutom är det lite trist i längden att äta squash nästan varje dag. Jag försökte ge bort till mina grannar på kolonin. Men de har egna squash som frodas. Eller så gillar de inte squash. Så jag får bära hem jätte-squash och tillreda på alla sätt som finns. Tacksam för tips (tack Inger förresten).

Det är alltså varmt som i helvetets sjätte krets. Som enligt Dante Alighieri är ett jävligt varmt ställe, där kättarna har ett helvete. Själv har jag ju också mist min tro och förnekat gud. Kanske är det därför jag straffas på detta sätt för närvarande. Men från Atlanten brukar till slut lågtryck förskjutas in över landet och frälsa oss från ondo och kyla ner och förbarma sig över syndare som mig. Som då får lust att falla på knä i tacksamhet över att värmeböljan tryckts bort till Ryssland. Vi neandertalare mår inte bra när temperaturen är över 20 grader. Då gömmer vi oss helst i våra grottor väntar på en trevlig sval dag med lite småregn.

Peter

 

 

Hej vänner!

Idag hände en jobbig sak som gör mig ledsen. Det är inget som känns riktigt kul just nu förresten. Det som hände var följande. Jag skulle köra bil till min kolonilott och jobba lite på den. Men i Visby finns ju inga trottoarer på en del trånga gator. Nu kom jag på ett mycket trångt ställe och mötte en turistgrupp med en guide med en sådan där pinne med siffror på som guiderna har. För att inte göra detta möte jobbigt för de gående och trångt, så stannade jag bilen och väntade till gruppen passerat. Bakom mig kom en Mercedes av den där sorten som kostar mer än en en halv mille eller mer. Jag körde vidare i den fart som jag anser lämpligt i de trånga gränderna i Visby såhär års. När det går folk och barn på gatorna i staden. Sådär en 20 km i timmen och rätt försiktigt. Då kör Mercedesen upp i häcken på mig och tutar. Så jag stannar och tänker att jag kanske kör med någon dörr öppen eller har tappat något. I denna dyra bil sitter en ung dam som antagligen är minst 40 år yngre än jag är. Hon är förbannad för jag stannat och för att jag kör så långsamt. Jag säger att man nog bör krypköra i Visby innerstad såhär års. Då frågar denna unga dam ”vad det är för fel på mig” och säger att jag hindrar trafiken. Vilket i det här fallet bara var henne. Som jag skrivit om förut, tycker jag att det är jobbigt med konflikter och när folk är arga på mig. Så fast jag egentligen inte gjort något som jag tycker är fel, så blev jag ledsen. Varför skall jag vara så här känslig, frågade jag mig. Men jag har känt mig orolig och deppad sedan dess, på grund av detta. Inget har känts riktigt kul.

Den unga dam som körde i den dyra bilen, undrade alltså vad det är för fel på mig. Det undrar jag själv också rätt ofta. För jag jag är ju knappast perfekt. Men när jag gjort saker som inte blivit bra eller begått misstag, som andra blivit sura över, blir jag ledsen. Men när jag inte gjort något som jag själv tycker är fel och har alldeles rätt och någon blir arg på mig blir arg på mig, blir jag lika ledsen som när jag gjort något. Så jag förlorar på något sätt alltid. Så det är inte så konstigt att jag är konflikträdd och aggressionshämmad, som jag skrev om för en tid sedan. Som jag minns det har jag alltid varit på det sättet. Det är jobbigt. De finns de som inte har  det så, utan närmast verkar få en förhöjd livskänsla, när de får säga ifrån och hävda sig. Jag har vi några tillfällen också känt mig tvungen att försvara mig, mot orättvisor och taskigheter. Men det har alltid varit till priset att jag efteråt känt mig jätteledsen och gråtig. En del sådana saker har jag svårt att tänka på, utan att må dåligt. Så något jävla fel är det väl på mig.

Jag har det rätt bra. Jämfört med större delen av mänskligheten har jag det till och med riktigt bra. Tak över huvudet och käk varje dag. Rinnande varmt och kallt vatten i kranen. Tillgång till ett bibliotek i Almedalen, med massor av böcker. En cykel och en kolonilott. Jag är rätt nöjd med det. Jag är också ägare till en 21 år gammal bil, som rullar på. Men den känns ibland som en onödig lyx. Jag är nöjd med hur jag har det och inte så avundsjuk på de som har mera. Vi som jobbat i kommun, landsting eller åt staten, blir inte rika. Det hjälper inte hur hårt vi jobbar. Rika på vårt arbeten, blir vi inte. De sjuksköterskor som nu slitit sig igenom en pandemi har inte blivit rika. Inte heller de poliser som dagligen skyddar samhället, så inte ondskan får fritt spelrum, blir rika på sitt arbete. Inte ens barnmorskor som hjälper nya människor till världen, blir speciellt rika. På den typen av arbete blir man helt enkelt inte rik. Men här i Visby ser man en hel del människor som kör runt i jättedyra bilar och går man ner till hamnen kan man se motorbåtar som säkert kostar 10 miljoner eller något sådant. Bara att köra hit dem från Stockholm måste kostat flera tusen i bränsle. Hur fan vissa blivit så jätterika, kan man fundera på. De har i varje fall inte gått runt med skyddsutrustning på IVA och bytt kateter. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur många barn som skulle kunna få mat varje dag och slippa lägga sig hungriga, om de pengar som läggs ner på jättedyra bilar och båtar användes till det. Som Peps, i salig åminnelse, sjöng:

”Ska de' va så svårt att fatta
Att det e falsk matematik
Som gör den fattige så fattig
O den rike så förbannat rik”

Klockan är 05:14 och solen skiner. Det skall visst bli en varm dag. Jag är ensam i helgen och har väl egentligen inga planer. Kanske cyklar jag en sväng till lotten och plockar lite sallad och några squash. För de börjar bli jättestora. Det har också stockrosorna blivit och humlorna far som tokiga in och ut i dem. Om jag åker dit, skall jag ta med mig mjölkchoklad och bullar. För jag behöver värme och tröst.

Nu kaffe och en macka.

Peter

 

Hej vänner!

För närvarande har jag det jävligt ostädat. När solen skiner och det är sommar har jag svårt för att vara inne och städa. Så här råder ett visst förfall. Jag borde skärpa mig och göra något åt saken. Men idag skiner solen igen, så det blir säkert inget gjort åt eländet. Jag är rätt noga med att städa muggen. För smutsiga toaletter är jätteäckligt. Likaså gillar jag inte smutsiga köksgolv. Men i övrigt är jag rätt flexibel vad gäller städning. ”Bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete”, som hört någonstans. Men när jag ser mig om, så skäms jag lite. För M är på jobbet och det är faktiskt min uppgift att städa, har jag hört.

Annars är jag på dåligt humör. Jag läste att man nu vet vilka som sköt ihjäl den lilla flickan i Botkyrka förra året. Men de håller sig tydligen undan rättvisan och kommer säkert neka till brott när de åker fast. Men i Expressen stod det att efter detta mord, hade det använda vapnet och flyktbilen används som rekvisita vid inspelningen av en musikvideo med rap-musik. Som säkert kommer belönas i någon jävla musikgala i P3 nästa år. Jag känner mig uppgiven och rätt ledsen när jag läser om hur det har blivit. Det skjuts ju ihjäl någon var och varannan dag. Även om gangstergängen oftast skjuter ihjäl varandra, så är deras respekt för människoliv tydligen lika med noll. Så i slutändan kan det drabba vem som helst. Det kan räcka med att du har en affärsverksamhet och vägrar betala för ”beskydd”. Eller att du ber någon som kör runt i bil och spelar musik i 100 decibel, att dämpa sig, för att någon lättkränkt jävel mördar dig. Eller att du vittnar när du ser någon bli ihjälslagen, för att du skall få ditt liv förstört. Hur fan blev det så här?

Jag läste också att Centerpartiet kan tänka sig att låta statsministern bli statsminister igen, om han går med på att låta folk bygga på strandtomter vid sjöar. Vilket kommer hindra andra människor att gå runt dessa sjöar och det kommer bli fler privatiserade badplatser. En utveckling som jag personligen är mycket emot. Likaså skulle privata skogsägarna få bestämma friare hur de skulle få använda sin skog och slippa ta den naturhänsyn, som vi naturnördar tjatar om. Centerpartiet vill väl visa solidaritet med en del av sina väljare på landsbygden, gissar jag. Men min uppfattning är att naturtillgångarna i landet tillhör oss alla, även om vi kan arrendera ut dem till brukare, om allemansrätten och andra regler följs. Men ingen borde egentligen kunna säga att: ”det här är min skog”. Inte heller att ”jag äger den här gruvan”. För det är, som sagt, vår gemensamma egendom. Så tycker jag och så tyckte min farsa.

Som ni kanske märker är jag inte på något vidare humör för närvarande. Mungiporna pekar neråt och serotoninet närmar sig ”empty” på mätaren. Jag hade tänkt byta miljö och aktivera mig. Men så kom lite sjukvårdsåtgärder och satte stopp för detta.

Förut hade jag ju en svanslös katt som jag brukade prata med när jag kände mig ledsen. Han kände absolut när jag inte mådde riktigt bra. För då kom han alltid och la sig i mitt knä eller på min mage. Då brukade han ligga och titta in i mina ögon och jag kände någon sorts gemenskap och tröst. Som vi delade denna stund i livet och som nuet var det enda viktiga. Dessutom försökte han inte muntra upp mig och gav fan i att prata en massa om mitt mående. Det var skönt. Man kunde ligga på sängen med sin katt på magen och tänka: ”här ligger vi detta universum och lever. Just precis nu förhåller det sig på detta sätt”.

Nu skall jag gå ut en sväng och kolla läget.

Peter

 

Hej vänner!

Nu har en ung polis blivit skjuten till döds. Mördaren är tydligen en 17-årig kille som nyss blivit utsläppt efter att behandlats ett år någonstans, efter sitt förra våldsbrott. Då stack han tydligen en kniv i halsen på någon. Nu var han ute för att mörda några i det gäng som styrde den andra delen av bostadsområdet, där han bodde. Detta var tydligen uppdelat på så sätt att två gäng styrde varsin halva av detta område. Så kom den unga polisen förbi och då sköts han till döds.

Vem som bestämde att den uppenbarligen mycket farliga unge mannen skulle släppas ut och dessutom få återvända till det bostadsområde där han redan umgicks med grovt kriminella, vet jag inte. Nu blir han väl inlåst något eller några år igen. Sedan blir han väl utsläppt och hinner väl mörda någon till, innan han på nytt låses in på nytt.

Det har ju hänt hemska och otäcka saker förr. Men på något sätt känner jag mig mera hudlös inför sådana händelser nu för tiden. Jag blir liksom ledsen på ett annat sätt. Dessutom känns det som den den här tragedin är ytterligare ett steg på en samhällsutveckling, som skrämmer mig. En utveckling som ingen verkar ha någon lösning på. Man hör om löften om fler poliser och straffskärpningar. Men själv är jag övertygad att detta kommer få ingen eller liten effekt. Just att de politiker som har ansvaret för att få ett stopp på denna terror, förefaller så naiva skrämmer mig. Bara tron att man genom att låsa in ett större antal våldsbenägna psykopater skulle få stopp på eländet är ju ett önsketänkande. I så fall måste man ju låsa in dem och aldrig släppa ut dem, så länge de är farliga. I Danmark får man ju fördubblat straff om man deltar i organiserad gängbrottslighet. Det kanske är en idé att införa även här.

Klockan är 01:21 och jag kan inte sova. Det är för varmt. Ute är det 20 grader och inne säkert ytterligare några grader. Jag bor ju i ett hus som är gjort i ett material som lagrar värme. Så efter någon veckas värmebölja så är det varmt hela natten. När det är så här varmt ute hjälper det inte att vädra heller. Det är en anledningarna till att jag inte tycker om när det är så här varmt. Jag gillar överhuvudtaget inte att vara varm och svettig.

Marilyn Monroe blev en gång av någon nyfiken reporter tillfrågad vad hon sov i på natten. Kanske hoppades han att hon skulle svara negligé eller något sexigt. Men hon svarade visst, att hon sov endast iförd Chanel nr 5. Själv försökte jag sova ovanpå täcket endast iförd svett. Det gick dåligt och antagligen doftar jag inte parfym heller.

Om någon vecka skall jag på nytt röntgas i en sån där datortomografi-apparat. Det gör inte ont eller så. Men är ändå lite obehagligt. Man känner sig lite som man skall köras in som en limpa i ugnen. Sedan är det ett jävla liv. Man får som tur är, hörselkåpor för att slippa bli hörselskadad. Därefter får man vänta ett tag på att få besked, om hur man ser ut inombords. Vilket är lite oroligt. Men det är bara att stå ut och hoppas det är någorlunda okej.

Det växer på min kolonilott. Nu har jag till exempel rätt mycket mangold. Jag satte denna grönsak för några veckor sedan och den bara sprutade ur jorden. Men jag har kommit på att jag inte gillar mangold. Jag gjorde en paj med mangold istället för spenat. Den var okej. Men så prövade jag att stuva mangold till panerad fisk. Det var riktigt äckligt. Så nu har jag massa äcklig mangold som jag inte vet vad jag skall göra med. Jag har också fått rätt mycket squash. Jag gjorde en vegetarisk pastasås av en sådan. Den blev riktigt god. Men det kommer nya hela tiden och jag vet inte riktigt hur jag skall använda detta överflöd av smaklös gurka. För egentligen är squash en rätt trist grönsak. Nästa sommar skall jag fundera lite mer på vad jag egentligen gillar. Mangold går definitivt bort. Men spenat är ju rätt gott. Så det får det bli istället.

På onsdag skall det visst bli mulet och regna. Så det finns trots allt en del att se fram emot. Man får inte ge upp. Bakom varje värmebölja står till slut ett lågtryck från Atlanten och väntar. När man är som mest less på att svettas och tvingas duscha fem gånger om dagen, förskjuts detta lågtryck från brittiska öarna hit. Har man tur blir det regn, vilket gör att skogen doftar gott och man slipper vattna. Kanske kommer jag bli lite gladare och mindre ledsen över all ondska i världen.

Peter