Hej vänner!

Det är väldigt mycket folk på Gotland och hälsar på. Igår när det var en mulen dag så fick de allihop för sig att besöka Visby. Så det blev svårt att ta sig fram på sina håll. Det där med att hålla avstånd och minska smittspridning är helt bortglömt. Själv har jag ju nu fått två sprutor och behöver väl inte längre vara rädd för att bli så sjuk av det jävla viruset, att jag hamnar i respirator.

Däremot fick jag igår veta att jag idag skall hamna i en datortomografi-maskin. Vilket känns så där. Jag låg ju i en annan apparat bara för några veckor sedan. Lite trist. Men det är ju bra att någon bryr sig och tycker det är viktigt att titta hur jag ser ut i magen. För nu är det där det skall tittas. Kul med omväxling.

Jag såg lite på ett TV-program om regissören Jan Troell. Han blev tillfrågad om han ofta tänker på sin barndom. Vilket han berättade att han gjorde nästan varje dag. Det kändes lite bra att han berättade detta. För jag kände som åtminstone vi är två, som ofta tänker på vår barndom. Jag tycker det var jobbigt att vara barn och oftast inte särskilt kul. Det var minsann inte bättre att vara tonåring förresten. Det var ofta riktigt jävla jobbigt. Vilket gör att jag ofta känner mig lite vemodig och ledsen när jag tänker på den första delen av mitt liv. Av den anledningen vill jag inte skriva några memoarer. För jag tycker inledningen blir så trist och tråkig. Dessutom har jag rätt taskigt minne.

Så är livet som en kedja av länkar. Men lite här och där avbryts dessa som av en sten infattad i guld. Det är det man minns. Svarta stenar för det som varit sorgligt och ledsamt och röda för det som varit roligt och kul. Men jag dessutom några blå stenar i min kedja. Som är på något sätt viktiga för mig. Fast de i andras ögon kanske inte verkar så speciella.

Som när jag en gång när jag var sådär 13 år cyklade på en grusväg långt från ingenstans i Roslagen. Jag kom fram till en kulle på vars ena sida var en grustäkt. I den hade ett gäng backsvalor grävt ut sina bon. Jag klättrade upp på den där kullen och la mig på rygg och tittade upp mot himlen. Över mig flög svalorna och stilla gled vita sommarmoln, sakta förbi. En känsla av att jag var en del av något oändligt kom över mig och att jag var en del av universum. Precis som gräset, svalorna, molnen och solen. Men också en ensamhet, då jag förstod att jag inte hade någon att berätta om vad jag upplevt för. För jag insåg att jag om jag berättade detta, hade ansetts lite knäpp.

För några år sedan upplevde jag något liknande. Jag var ute och gick i skogen på Bremön. Då började det regna först bara lite småstänk. Men sedan lite mer rejält. För att inte bli så blöt satte jag mig under en stor gran. Under den var det alldeles torrt och över mig drog gråa moln som trasor förbi. Då tänkte jag plötsligt för mig själv, ”just det här är livet”. Jag kände mig alldeles lugn och som en del av skogen. Regnets prassel och doften av våt skog, medan dagen gick mot kväll. Jag kände som, ”här sitter jag i skogen på en ö i Bottenhavet. På denna planet i ett oändligt universum sitter jag och finns till som en del av denna oändlighet.” Till slut var jag tvungen att bryta denna känsla och gå hem till nuet igen. Vilket kändes motigt.

Några gånger under livet har jag jag känt på det sättet. När egentligen inget speciellt hänt i andras ögon, gissar jag. Men när min personliga upplevelse, blivit ett minne för livet. En blå sten bland de svarta och röda. Som varken är skratt eller gråt, utan något annat. En känsla som jag har svårt att beskriva och som jag inte brukar berätta om. Men som jag minns helt tydligt och klart även om annat är lite suddigt.

Men jag är nog inte ensam om att ha sådana upplevelser. Kanske är det vanligt. Fast vi som har dem oftast inte berättar om dem. Kanske för vi tycker det är lite pinsamt. Men också för att de är svåra att beskriva i ord. Fast kanske är det ovanligt att uppleva sådant. Kanske är jag ovanligare än jag tror. Lite konstig är jag nog iallafall. Vilket gör mig rätt lite på gamla dar.

Kamrat katten kunde ibland sätta sig och verka försjunken i något, på ett hemlighetsfullt sätt. Som han hade något viktigt att tänka på och behövde begrunda ordentligt. Kanske så drabbades också han av känslan av att vara en del av helheten i tid och rum. Eller så tänkte han på hur kul det är att döda möss. Vad vet jag.

Nyss åskade det och kom en regnskur över Visby. Vilket betyder att Tor red förbi med sina bockar Tanngnjost och Tanngrisner. Nu är han redan borta och det börjar ljusna på himlen igen. Men det är ändå skönt att veta att Tor är ute skyddar Midgård från att förstöras av de elaka jättarna. Så de och andra onda makter får dra hem till Jotunheim och inte komma hit och jävlas. Det finns det ju så mycket annat som gör, så det är skönt att slippa åtminstone jättarna.

Peter