Hej vänner!

Det bara otäcka saker i världen. Några har visst i religionen och guds namn knivmördat i Åbo. Andra idioter har kört ihjäl och skadat massa människor i Barcelona. Det är så totalt sorgligt meningslöst. Jag vet i fan hur de hjärntvättade idioter som gör sig skyldiga till sådant fungerar. Häromdagen var det dessutom någon i USA som ansåg sig företräda den vita rasen, som körde ihjäl någon och skadade andra. Det är ju själva fan att några få våldsverkare skall få hålla på och terrorisera sina medmänniskor.  Men de politiska och religiösa ledare som inspirerar till galenskapen borde man väl kunna låsa in och täppa till käften på. Som den där jävla imamen i Skåne som sa att judar var apor och grisar. Den jäveln kunde man väl åtminstone låsa in några år och sedan skicka ur landet.  Det skulle man förresten göra med alla våldsverkare om det gick. Men det är väl ingen som vill dem i sin närhet. Så man får väl hissa ner dem djupt i en gruva. Där de kan sitta och hata och jävlas med varandra i lugn och ro. Och vill de döda för familjens heder,  sin gud eller sin ras kan de ju gärna börja med att ta livet av sig själva där nere i gruvan.

Jag förstår att ni undrar hur kamrat katten mår. Han var ju sjuk för några dagar sedan som ni vet. Men nu verkar han hämta sig. Kanske är lite slöare än vanligt fortfarande. Men i stort sätt är han sig lik igen. Han skall snart få sin medicin. Då kommer han bli jätteförbannad och spotta och fräsa för den smakar tydligen äckligt. Jag får väl köpa lite köttfärs och muta honom med efteråt. Men nu är han snart färdigbehandlad som tur är. För jag känner mig taskig varje gång jag sprutar in den äckliga medicinen i munnen på honom.

När jag fyllde år fick jag massa grattis-hälsningar. Det blev jag glad för. Tack så mycket alla ni som hörde av er med anledning av min 63:e födelsedag. Annars är det ju lite ambivalent att fylla år nu för tiden. Man blir både förvånad och lite rädd att det har gått åt så många år den senaste tiden. Fortsätter det på det här sättet kommer ju åren snart vara slut. Det vill man ju inte riktigt tänka på.

Det gäller alltså att ta till vara de återstående åren på ett bra sätt. Var det nu är för sätt? Det får jag fundera över. Men som sagt bör man låta bli att slösa med tiden. För det kan man få ångra den dagen som är den sista dagen. Men hittills har jag faktiskt hunnit med en hel del. Fast jag har ännu inte skrivit någon bok. Det kanske jag skulle göra. Kanske jag skulle sätta mig i en liten stuga i Norrlands inland några månader. Då kunde jag skriva en bok om hur det är att bo i en liten stuga i Norrlands inland några månader. Gärna på hösten. Ungefär som författaren Henry David Thoreau skrev om sina dagar av skogsliv vid Walden pond. Och jag skulle inte läsa tidningar eller lyssna på radio eller se på TV. För det blir man ju bara ledsen av nu för tiden.

Nu skall jag gå och handla frukost.

Peter

Hej vänner!

Idag har det varit en lite jobbig och speciell dag. Under natten blev katten sjuk i magen och spydde som en katt. Det brukar han göra ibland, utan att han verkar må speciellt dåligt av det. Men på morgonen var han riktigt sjuk. Han låg i sängen och orkade inte gå upp. Alldeles slö och kall om tassarna. Jag blev riktigt orolig och ringde upp veterinären och beskrev hur eländigt det var och fick en tid på en gång. Så vi åkte dit och där undersöktes han och fick lämna blodprov och blev röntgad. Sedan fick han vara kvar några timmar och fick dropp för han hade spytt upp all vätska. Nu är han hemma och verkar må ganska bra igen. Han är trött och lite slö men inte alls som han var i morse. Han har fått någon sorts medicin också.

Undra vad han stoppat i sig. För igår på dagen var han i toppform. Så det måste varit något giftigt han käkat gissar jag. Det är en besvärlig sak med utekatter att man inte riktigt har koll på deras mathållning. Men han har ju käkat möss och annat utan att må dåligt av det. Nu får han vara inne några dagar för säkerhets skull. Än är han så sänkt att han inte vill gå ut, men jag gissar att det blir ett jävla tjat i morgon.

Det här är faktiskt första gången han åker till veterinären på grund av sjukdom. Han har bara varit där och blivit vaccinerad förut. Förra sommaren blev han ju biten av en huggorm och var riktigt dålig då också. Men då var det ingen idé att åka in med honom för vi var på Bremön och det hade tagit för lång tid att köra in honom för att det var någon idé, enligt den veterinär jag då pratade med. Det var bättre att låta honom vila i lugn och ro istället. Och efter några dagar var han pigg som en mört igen. Hoppas det går lika bra den här gången.

Annars var det en fin dag här i Visby. Det är sista dagen på Medeltidsveckan och det märks att många redan åkt hem. När jag var nere och tittade på medeltidsmarknaden höll de flesta på att packa ihop sin grejor. I morgon är det vardag igen i Visby. Själv börjar jag jobba på riktigt efter sommaren.

Jag och Maria gick till puben Black Sheep Arms och satt ute på deras utegård. Det var inte så många andra där. Solen sken och det var sådär högt till himmelen som det är när sommaren närmar sig höst. Något hade hänt och det kändes i luften. Den 63:e sommaren närmar sig sitt slut och kommer aldrig åter. Det tycker jag känns lite tråkigt och oroande. Jag har börjat tänka rätt mycket på sådant som hänt och inte kommer hända igen. Nu är jag iallafall glad att det verkar som katten kommer vara med ett tag till. I morse var jag inte så säker på det faktiskt.

Jag skall försöka ta ledigt någon vecka eller två i höst. För det känns som jag har så mycket att göra som jag inte hunnit med. Det är inte mycket jag saknar på Gotland. Nästan allt finns här som jag tycker om och behöver. Men det finns inga älgar på Gotland och det är lite tråkigt för oss som gillar dessa långnosade vänner. Jag har ju faktisk sett många älgar i mitt liv och flera gånger varit väldigt nära dem. För jag har ju gått mycket i skogen och naturen. Det är alltid spännande med älgar, tycker jag. Stora djur som bor i skogarna och som man kan träffa på. Ibland står de bara stilla och tittar på en med öronen lyssnande åt de håll man står. Ibland glider de bara bort över en myr och bryter några grenar när de når skogen. Om någon månad börjar älgarnas brunst i södra Sverige i Norrland lite senare. Och nästa sommar föds det nya fina små älgkalvar som knallar runt på långa ben som de aldrig gjort annat nästan på en gång. Liten dikt om ett älgmöte på Bremön:

I sensommarkvällen
betar älgen stilla
i myren utan möda.

Solen på väg ned,
färgar tallstammarna
röda.

Jag sitter på en ö
med havet bakom
ryggen.

Och vinden blåser
lätt och håller undan
myggen.

Där betar du,
här sitter jag
och det är bara vi
i världen.

Just här, just nu
är det den enda stund,
som finns på den
här färden.


Peter

Hej vänner!

Jag kom och tänka på min släkting Emanuel Uddenberg. Han var ju pastor i Vretryda församling som ligger någonstans i det mörkaste Småland. Ni vet den del som kristnades först någon gång på slutet av 1700-talet. Men det som jag nu skall berätta om hände i början på 50-talet i byn Nässlehult. Numera är det ju en rätt avfolkad by. Flera av husen har köpts in av tyskar och affären är nedlagd sedan länge. Likaså har skolan lagts ner och de fåtaliga som bor kvar är över 70 allihop.

Men i början på 50-talet var det en levande by med människor i alla gårdar. I en av dessa bodde en skomakare som hette Erik Lindgren och en finsnickare som hette Allan Lindén. Det snackades en del om att dessa två farbröder bodde ihop. Man anande nog att deras relation var mer än bara kamratlig. Sådant var ju väldigt känsligt vid den här tiden. Homosexualitet hade ju varit förbjudet fram till 1944 varefter det istället betraktades som en sjukdom fram till 1979.

Men både Erik och Allan var mycket uppskattade yrkesmän. Eriks inte bara lagade skor, han gjorde också skor. Speciellt folk som hade fel på fötterna uppskattade Eriks arbete. För han var expert på att fixa skor år folk som behövde anpassade skor för att sina knöliga fossingar. Och Allan anlitades när man ville ha snickarglädje på sin veranda eller något annat fint snickrat. Det Allan gjorde blev alltid jättefint och välgjort. Men dessutom var gubbarna alltid hjälpsamma och snälla. Allan hade dessutom i flera år jobbat som kock på Svenska-Amerikalinjens flaggskepp Gripsholm. Så när det var någon som skulle ha kalas av någon anledning brukade man anlita Allan att laga maten.

Alla som kände Erik och Allan tyckte om dessa farbröder, utom fru Elsa-Marie Vedkvist. Hon var en religiös dam som ständigt var rädd för allt som var annorlunda eller i hennes ögon omoralisk. Lika religiös som elak gick hon runt och skvallrade och snokade i andras liv. Var det någon flicka som kysst en pojke så kunde man ge sig fan på att hon samma kväll sökte upp föräldrarna till ungdomarna och informerade dessa om detta. För hon hade minsann smugit runt och kollat vad de hade för sig. Hade någon man hälsat på en kvinna vars man var borta, så informerades hela byn om detta med antydningar och suckar om synd och skam. Dessutom brukade hon regelbundet informera myndigheterna om alla skamligheter som hände. Erik och Allan hade hon anmält till länsman flera gånger om sina misstankar om sodomi och synd i det huset. Hon hade blivit mycket upprörd när denne svarade att han kände både Erik och Allan och att det inte fanns misstankar om brott.

 Hon hade också vid flera tillfällen sökt upp min släkting Emanuel och krävt att han i egenskap av präst skulle agera mot det Sodom och Gomorra som Nässlehult utvecklats till. Till slut hade både Emanuel och hans fru Jenny ledsnat på dessa besök. Så när Elsa-Marie kom för tredje gången på en vecka för att informera pastorn om vilka synder hon observerat stängde Jenny dörren och ropade högt till Emanuel: "Emanuel du har besök. Det är den där kärringen igen!" Detta hördes naturligtvis genom dörren och när Emanuel öppnade såg man tanten med bestämda steg vandra nerför gatan. Naturligtvis anmälde fröken Vedkvist detta till biskopen som lovade att vid tillfälle undersöka saken. Något sådant tillfälle uppstod aldrig. Men Elsa-Marie var rätt nöjd ändå för hon tyckte om att anmäla och misstänkliggöra folk.

Men så hände följande. En tidig morgon december när Erik tittade ut genom fönstret fick han se en liten flicka gå ut på den nattgamla isen på Nässlesjön. Det var Karin Erikssons dotter Kerstin två år som smitit ut när Karin vände ryggen till och som nu prövade att gå på is för första gången i sitt liv. Hon hade redan kommit ut tio meter från stranden. Erik förstod att det bara kunde sluta på ett sätt så han skrek på Allan att komma och rusade ner till sjön. Precis när han kommer ner till stranden brister isen och Kerstin sjunker i det kalla vattnet. Erik lägger sig på magen på isen och sparkar sig ut till vaken. När han tittar ner ser han den lilla flickan någon meter ner. Men som tur är är det inte speciellt djupt så han hoppar i vattnet som når honom till halsen. Så böjer han sig och lyfter upp flickan över huvudet. Där står han medan Allan lägger ut en lång planka på vilken han sparkar sig ut. Han sätter först den lilla flickan på plankan och sparkar sig iland. Nu har folk samlats och flickan blir omhändertagen av sin mor. Därefter skickar Allan ut plankan igen till Erik. Men denne är nu så stel att han inte kan komma upp. Så någon hämtar ett rep och gör en lassoknut på detta. Erik lyckas fästa det under armarna och med gemensamma krafter lyckas man dra Erik ur vaken.

Vid högmässan söndagen därpå tar Emanuel upp Erik och Allans hjältedåd. Han säger att man ju egentligen inte brukar applådera i kyrkan, men att detta är värt ett undantag. Så reser sig Karin Eriksson och hennes man Sture och tackar Erik och Allan för att de räddade Kerstins liv. Något som de kommer vara tacksamma för så länge de lever. De berättar också att om de får en son kommer de döpa honom till Erik Allan. Och blir det ytterligare en så skall han få heta Allan Erik.

Alla är överens om att Erik och Allan förtjänar en belöning men de säger att de inte vill ha någonting. Att de bara gjort det som varje människa skulle gjort i den situationen. Men Emanuel söker upp gubbarna och med sig har han en flaska renat i present. Så han blir bjuden på kask och när de sitter där och pratar säger Emanuel att han nog tycker att Erik och Allan nog borde få något för det stora de gjort. Han säger att om han som präst kan ge dem något så skall han göra det. Då säger Erik att han i så fall skulle vilja gifta sig med Allan och inte längre leva ogift och i synd. Det här hände ju när äktenskap mellan två av samma kön inte var att tänka på i Svenska kyrkan. Så Emanuel visste inte riktigt vad han skulle säga. Men han tyckte ändå att han gett farbröderna ett löfte att ge dem vad de önskade. Så han sa att det skulle han väl kunna göra om det inte blev en alltför stor tillställning, då det nog kunde led till problem om det nådde biskopens öron. Man kom överens om att vigseln skulle ske första söndagen i maj i Erik och Allans trädgård. Nu gällde det bara att hitta bröllopsvittnen. Men det var inget problem för när de frågade lilla Kerstins morföräldrar så lovade de av ren tacksamhet att ställa upp.

Så i maj stod Allan och Erik i lånade kostymer i sin trädgård och bytte ringar. Så Emanuel var faktiskt den första präst i Sverige som gifte ihop folk av samma kön. Som många Uddenbergare alltså en föregångsman. Efter vigseln var det sedan ett trevligt kalas i gubbarnas hem. Allan hade lagat allt möjligt gott och det kom till kalaset fler som ville gratulera.

Men i alla paradis finns det en orm. I det här fallet hette denna orm Elsa-Marie Vedkvist. Hon hade ju hört att något pågick hos Erik och Allan. Så smög fram och tittade in genom deras fönster. Just då ser hon Erik kyssa Allan. Hennes elaka ögon blir stora som koögon och hon rusar iväg för att berätta för allt och alla vad hon sett. Enligt henne var Sodom och Gomorra bara en idyll jämfört med detta syndens näste som byn Nässlehult utgjorde. Konstigt nog hade gud ännu inte ingripit och dränkt denna del av Småland med eld och svavel. Dessutom hade hon minsann sett att prästen med fru var närvarande vid den orgie hon just bevittnat.

Redan nästa dag for hon till Kalmar för att  anmäla det inträffade till biskopen. Med sig hade hon också en skriftligt redogörelse för det som hon sett. Vidare hade hon från en säker källa (en annan skvallerkäring) informerats om att prästen vigt två personer av samma kön. Biskopen hade tyvärr inte tid att ta emot, så hon fick lämna sin skriftliga redogörelse på expeditionen. Kontoristen där lovade att informera biskopen om det som hänt.

Därefter gick fru Vedkvist till tidningen Barometern i Kalmar och bad att få tala med redaktören. Hon berättade då att en präst i Svenska kyrkan vigt ihop två män. Detta ansåg hon hela Småland och Sverige borde informeras om. Ty värre synd hade väl knappast hänt tidigare. Redaktören tyckte att det ändå lät lite intressant även tanten uppenbarligen var en religiös hysterika. Så han ringde upp Gabriel och frågade om han gift ihop två män den senaste tiden. Men Gabriel svarade att det hade han inte gjort, även om han tyckt att Erika varit rätt manhaftig.

 När biskopen ringde samma eftermiddag och frågade samma sak fick han samma svar. Biskopen frågade också vem fru Vedkvist var. Gabriel berättade då att det var en stackars dam som inte var riktigt riktig å huvudets vägnar. Något som biskopen sa att han redan förstått. Gabriel berättade också att den man som var gift med fru Vedkvist rymt kvällen efter bröllopet till Amerika. Orsaken var något oklar. Men enligt bekanta hade han antytt att bröllopsnatten varit en skrämmande upplevelse där fru Vedkvist användande av granris varit ett väsentligt, men smärtsamt inslag. "Inte en natt till" hade Vedkvist sagt innan han flydde fältet. Han hade aldrig efterhörts sedan dess.

Alltihop rann ut i sanden. Biskopen vägrade fortsättningsvis träffa Elsa-Marie Vedkvist. Likaså redaktören på Barometern. Elsa-Marie Vedkvist lämnade Svenska kyrkan och blev pingstvän. Hon gifte sig med en pingstpastor som även han rymde utomlands efter en tid. Men Erik och Allan levde lyckliga i alla sina dagar. Dagen innan sin pension gick Emanuel in i kyrkboken och letade upp giftemålet mellan Erik och Allan. Han tog fram ett suddgummi och suddade ut det a han skrivit i slutet på Eriks namn för att slippa frågor. Så nu stod det Erik och Allan och inte Erika och Allan. "För nu får det ta mig fan vara slut med hyckleriet" sa Gabriel.


Peter

God dag vänner!

Igår var katten dum. Han ville inte komma in. Han kom springande när jag ropade på honom. Men han vägrade att gå in. När jag försökte lyfta upp honom sprang han bara iväg några meter. Så jag gav upp Så han fick vara ute i natt. Nu har jag hämtat in honom och han sover bakom mig. Jag gillar egentligen inte att han är ute på nätterna. Det kan finnas dumma och fulla människor som inte gillar katter. Men vad skall man göra när han vägrar samarbeta och bara retas. I natt sov jag alltså utan något som helst sällskap. Inte ens en katt sov med mig. Det kändes lite ensamt.

Nu är det alldeles mörkt på nätterna. Augustimörkret är här och vi går mot höst. Idag blåser det ganska hårt vilket det har gjort i flera dagar nu. Det var nästan en vecka sedan jag cyklade någon längre sträcka. För jag har ledsnat på att ständigt ha rejäl motvind. Några dagar är det okey och kan kännas som en utmaning. Men i längden är det tröttsamt.

Hösten närmar sig alltså med stormsteg och denna mörka och blåsiga natt sov jag kattlös. Maria är i den stora staden. Utan katt och kvinna låg jag i mörkret och lyssnande till vindens brus i träden. Jag tänkte på livet och hur det skulle vara om livet var ett år. Man föddes den första januari och dog den sista december. I så fall hade jag väl varit framme i oktober nu. Jag är en höstmänniska. Men oktober kan vara en rätt fin månad. Men sedan kommer november. Över landet kommer då ett stort mörker, som varar till pass april. I detta mörker skall man treva sig fram, fast själva tiden är emot en. Och ett grått havs vågor skall räkna timmar och dagar. Men om livet var ett år skulle man ju dö vid årets slut. Om man då på nytt får vara med om en vår, så har man ju besegrat döden. Då skulle man minsann vara förvånad, när man såg de första blåsipporna och hörde den första lärkan. "Jaha, det är så här himmelriket ser ut", skulle man tänka. "Inte så dumt".

Jag kom att tänka på att när man räddar hästar ur ett brinnande stall måste man hindra dem att rusa åter in i lågorna. Orsaken är att de i dem finns en instinkt att rusa mot elden. Antagligen för att det är det bästa vid en gräsbrand på Ungerns pusta eller andra stora grässtäpper där hästarna förfäder en gång vandrade. Om man då sprang genom lågorna så var man räddad bakom dessa i det nerbrunna gräset. I den värld där denna instinkt uppstod, var det det mest förnuftiga. Idag är det ren galenskap. Men hästarna har en röst i sitt huvud som ropar till dem att rusa mot elden. Tusentals år har gått men hästarna är i en värld som de inte förstår till fullo. En värld som de egentligen aldrig riktigt förstått.

På så sätt känner jag mig lite lik en häst. För jag har heller aldrig riktigt förstått mig på världen och den tid jag lever i. På något sätt känner jag mig främmande, svag och lite annorlunda. Som jag inte riktigt passar in. Så kände jag som barn och så känner jag fortfarande. Lite som en pusselbit som kommit i fel ask. Nu när jag fyller snart fyller 63, gör det mig inte så mycket. Men när jag var yngre ville jag gärna passa in lite bättre. Kanske ville jag också vara lite bättre. Men nu är jag rätt nöjd med den jag är. Iallafall för det mesta. Det händer att jag känner mig dålig, sur och värdelös. Men det går över efter några dagar. Numera vet jag att det går över. Dikt om detta:

Jag sov ensam i natt
utan katt eller
kvinna.

Och ljuset var svagt
för att sen helt
försvinna.

Det kändes rätt
ensamt i mörkret om
natten.

Utan vare sig
dig eller
katten.

Jag tänkte på
livet och hur livet
går.

Och jag tänkte på allt,
som jag inte
förstår.

Som om jag
är i ett främmande
land.

Och hur mycket längtar
att få hålla din
hand.



Peter

God morgon vänner!

Klockan är 5:20 på morgonen. Men jag kunde inte sova längre utan gick upp och gjorde kaffe samt släppte ut katten.  Ute blåser det som vanligt denna sommar, vilket börjar bli rätt tröttsamt. Men än så länge är himmelen blå så det kanske blir en fin dag, vi får se.

Jag läste att den förre finansministern Anders Borg skitit rejält i det blå skåpet. Han hade varit på en fin fest och där spåret ur totalt och uppträtt som han inte var riktigt klok. Tidningarna är fulla av detaljer kring hans obehagliga beteende och dåliga ölsinne. Men jag har en fundering kring detta som jag tycker bör beaktas innan man stenar Anders Borg.

Det finns ett begrepp som kallas patologiskt rus. Det är egentligen inget psykiatriskt begrepp även om det är ett välkänt fenomen. Det är personer som efter alkoholintag, som inte behöver vara speciellt omfattande, får minnesluckor, får en kraftig psykisk påverkan och beter sig på "jagfrämmande" atypiskt sätt. Innan detta inträffar har personen ofta levt en tid under stress eller påfrestning. Men som sagt är begreppet omdiskuterat. En del menar att det bara handlar om dåligt ösinne medan andra menar att det är ett psykosliknande tillstånd. Det finns också mediciner och droger som kan utlösa liknande tillstånd.

Nu vet jag inte om det är första gången Anders Borg blir full och uppträder som han inte är riktigt klok. Om så inte är fallet så borde han haft förstånd att inte dricka alkohol. Om det här var första gången, bör han i framtiden avstå från detta. Men om det inte hade hänt tidigare, utan det här var första gången Anders Borg blev tokig så kunde han ju i förväg inte veta att han skulle reagera på det här sättet. Då hamnade han i ett psykosliknande tillstånd, utan egen förskyllan. Han blev sjuk och det kan man inte hjälpa. Vi dömer inte sjuka människor till fängelse i Sverige utan till vård när de gör tokiga saker. För de kan ju inte hjälpa att de har fel på hjärnkontoret och kanske tror att de är Jesus och försöker driva månglarna ur närmsta Konsumaffär till exempel.

Nu vet jag inte om Anders Borg bara är en otrevlig fan som visar sitt sanna jag när han blir full. Det är möjligt. Det finns ju en del tecken på dåligt omdöme sedan tidigare. Dessutom är han visst ihop med någon som heter Dominera eller något sådant. Låter jobbigt det också. Men tänk om Anders Borg drabbades av ovanstående tillstånd och nu får löpa gatlopp på grund av detta. Dessutom har jag sett att en del tycker att hans galenskap bara är ytterligare ett exempel på mäns generella svinaktighet. Visst kan det vara så. Men det vet inte jag och ingen annan heller, vad jag förstår. Så det kan vara en människa som drabbades av ett sjukdomstillstånd, som nu får ett hårt straff. Jag vet inte om jag tycker det är okey.

Själv har jag väl gjort en och annan dumhet när jag inte varit helt nykter. Men jämfört vad Anders Borg hittade på måste jag säga att jag skött mig rätt bra. Jag har väl sjungit lite högt någon gång och blivit lite gråtmild. Men värre än så har det väl sällan blivit.


Peter

God morgon vänner!

Klockan är sju på morgonen och för någon timme sedan åkte mitt barnbarn Elis iväg med sina föräldrar till fastlandet. Det känns tråkigt för vi träffas så sällan. Så nu känner jag för att flytta från Gotland så vi kan träffas oftare. För nu är det något som måste planeras och inte kan ske spontant. Man måste köpa båtbiljett och ta med bilen för att åka till Västerås, där han bor. Det skulle vara kul att säga "hejsan nu kommer jag över och hälsar på. Sätt på kaffet". Sedan kunde man komma en timme eller så och leka. Kanske gå och gunga någonstans. Men nu känns det som vi träffas alldeles för sällan.

Elis är ungefär ett år och tre månader. Ni vet i den där åldern när man tycker att det är kul att se vad som händer om man kastar iväg det man har i handen. Brukar väcka intressanta reaktioner hos dem som är i närheten. Sedan är det bara att be om att få tillbaks det man just slängde iväg. Till exempel en sked eller mugg. Ibland har föräldrar och andra oförskämdheten att inte ge tillbaks det man slängde. Som de inte riktigt kan skilja på mitt och ditt. Sånt kan ju göra en lite upprörd till man får tillbaks grejen. Sen är det bara ett slänga iväg den igen. Sånt är kul när man är i Elis ålder. Idag skall Elis åka båt. Då kommer han och springa runt på båten så hans föräldrar får jaga honom. De kommer vara helt slut när de kommer till Nynäshamn.

Igår var Elis på utmärkt humör. Fast han ville inte gå och sova fast han var jättetrött. För han tyckte nog det var kul att vara hos mig. Tyvärr är ju vår lägenhet så liten att det blir lite jobbigt att vara gäst här en längre tid. Så jag skulle vilja ha en lägenhet med ett gästrum. Eller kanske ett litet radhus så att Elis kan få ett eget rum när han hälsar på. Nu bodde ju han på annat håll under besöket och jag jobbade ju förra veckan så vi han inte träffas så mycket när han var här. Det var lite synd.

Men nu har som sagt Elis med familj åkt iväg och jag och katten är ensamma den här helgen. Han är förresten ute på stan och firar medeltidsvecka. Det är tur för honom att det inte är medeltid på riktigt för då ansågs katter vara i förbund med djävulen på något sätt. Därför brukade man döda katter och vara dum emot dem. Senare blev ju katter och häxor kompisar. Ni vet när dessa far iväg till Blåkulla på sin kvast brukar ju de ha med sig en katt och en kaffekanna. Så då blev katter förknippade med häxeri och trollkonst och då blev man dum mot dessa fina djur på grund av det.

Fast katter är lite mystiska på något sätt. Som de går och bär på en hemlighet som de bara delar med andra katter. Som de vet något som bara de vet. Till och med min katt, som är väldigt social och i den dagliga kontakten verkar rätt okomplicerad, kan ibland stanna upp och fundera på något. Kanske har alla katter ett hemligt förbund. Kanske har de kontakt med något större i universum som de träffas om nätterna för att tillbe. Vem vet.

En konstig sak är att jag ibland plötsligt kan känna att jag nog bör gå ner och öppna åt katten. Detta även om det bara gått en liten stund sedan han gick ut. När jag kommer ner så sitter han där och vill komma in. Det är som någon typ av tankeöverföring. Så viss är katter mystiska på något sätt.

Den fornnordiska kärleksgudinnan Freja hade en vagn som drogs av katterna Hogne och Tovner. Freja gillade katter. Men så var hon en sexig tjej också, kärleksgudinna som hon var. Kanske var det därför som präster och annat löst folk när Sverige kristnades började hata katter. För sex och kärlek som Freja stod för blev ju då syndigt och fult. Något som man borde bekämpa och skämmas för. Freja hade förresten en brorsa som hette Frej. Han var också någon sorts fruktbarhetsgud. Det finns statyetter som föreställer honom och då ser man att han var väl utrustad för att vara kärleksgud precis som syrran sin. Kanske katterna träffas om natten för att tillbe Freja och Frej. Idag är det visst Prideparad i Stockholm. Så i natt har de säkert bett lite extra för den kärlek som är mellan de människor som älskar folk av samma kön som sitt eget. För katter gillar all kärlek. Det är jag säker på.

Ute blåser det så jag hoppas att Elis med familj inte får en alltför gungig resa över havet. Men Gotlandsbåtarna är utrustade med stabilisatorer så det brukar inte bli så farligt. Men någon cykling blir det inte idag. Det har förresten varit en väldigt blåsig sommar. Jag tycker ta mig fan att jag cyklat i motvind nästan hela sommaren. Det är i och för sig bra ur träningssynpunkt. Men det är också den enda synpunkt det är bra för. Tråkigt att Elis har åkt. För annars hade jag gjort pannkakor för att kolla om han gillar sådana. Nu vet jag inte vad jag skall laga idag.



Peter

Hej vänner!

Det är visst Pride-vecka i Stockholm. Hoppas de som är där har kul. Och nästa vecka är det Medeltidsvecka i Visby. Då får vi hoppas att vädret blir bra så det inte regnar så de som firar denna vecka blir toviga i lammullen de klär sig i. Det brukar var rätt trevligt med medeltidsveckan. För de flesta ungdomar som firar den veckan är inte speciellt livliga och jobbiga. Speciellt inte de som verkligen satsar på att klä sig i riktiga medeltidskläder och ”lajva” riktigt ordentligt. Det enda som kan vara lite jobbigt är att de ofta har fullt med pinglor i kläderna som gör att det pinglar kvällarna igenom nedanför mitt fönster. Det pussas en del där nedanför också, men det är ju bara kul.

Då är det värre under andra sommarveckor när otrohetsaffärer och andra besvärliga relationer skall redas ut, när jag planerar sova. Mitt fönster ligger så att det är lämpligt att där under göra slut eller sura över att någon minsann kramat någon för länge och intensivt. Så när jag ligger i mörkret i min säng kan jag få ta del av både kärlek och dess ledsamma motsats. Ofta är dessa känslor dessutom förstärkta av att man intagit drycker som kopplat bort frontalloberna och dess reglerande funktion. Två gånger är det någon som heter Andreas, som tydligen visat intresse på ett handgripligt sätt för någon annan än sin flickvän. Det har han fått fan för nedanför mitt fönster. Så jag tycker Andreas får skärpa sig. Det är jobbigt att bli väckt av att någon gråter och högljutt talar om att Andreas är en idiot, även om det säkert är en riktig analys. 

Jag vill ju helst sova för öppet fönster och ha svalt i rummet. Men det funkar rätt dåligt sommartid i Visby innerstad. Mycket beroende på att den jobbiga Andreas ställer till det så att hans flickvän blir svartsjuk och berättar om hans tilltag. Detta på ett sätt så alla i närheten får höra vilket svin han är. Andreas själv bruka bara rätt onyktert säga ”men, jag bara, förlåt” osv.

Men de som firar medeltidsveckan brukar mest pingla förbi utan att störa i övrigt. De verkar ha rätt kul och trots att de brukar vara kraftfullt beväpnade med jättestora knivar, svärd och pilbågar brukar medeltidsveckan vara en rätt lugn tillställning.

På riktigt var ju medeltiden en rätt jävlig tid. Speciellt 1300-talet då det var mest var krig och pest. Speciellt år 1347 och åren därefter var jävliga. För då dog minst en tredjedel av invånarna i Sverige i pesten. Så att fira medeltidsvecka är ju egentligen lite dumt. För medeltiden var minsann inte mycket att fira. Speciellt inte här på Gotland som fick stora delar av sin manliga befolkning ihjälslagen av Valdemar Atterdags trupper 1361. Men det är samtidigt kul att det finns de som har intresse för historien som jag har.




Peter